Humanistisk vård av människor 1

Vaknar på ett hotell i Malmö, staden som jag nästan känner mer för än Göteborg där jag bor. Malmö är staden jag växte upp i, den första staden jag upptäckte på egen hand, under ändlösa promenader som ung tonåring. Min mormor bodde här och hos henne trivdes jag väldigt mycket. Även om Malmö förändrats enormt sedan jag var här som barn är känslan fortfarande den samma. Höghusen har blivit fler (och högre), tempot snabbare och det händer mer, men känslan finns kvar. Närheten till Köpenhamn bidrar till och förstärker allt det där. När jag åker till Malmö åker jag inte bort, trots att jag inte bor här. Denna gång är jag här på konferens: Fekis, den årliga konferensen i Företagsekonomi. Brukar vara intressant och det kan nog bli en och annan bloggpost på det temat, vi får se.

Här ska det dock handla om vården, med utgångspunkt i en artikel publicerad på Under Strecket, av Johan Eriksson (Privatpraktiserande psykoanalytiker, legitimerad psykoterapeut och fil dr i teoretisk filosofi). Jag ser det som ett slags fortsättning på texten från igår om framväxten av en allt mer instrumentell och människoföraktande kultur. Utgångspunkten för understreckaren är en ny bok av filosofen Fredrik Svenaeus som dyker upp i nästa post i serien. Inledningsvis handlar det om fenomenologin som är en värdefull men ifrågasatt vetenskaplig inriktning.

Vetenskapen står på minst två ben, ett kvantitativt och ett kvalitativt. Båda behövs för om bara det ena benet ges omsorg och tillåts växa blir det svårt att röra sig som människa. Kunskapen är skapad av och för människan, det är viktigt. Vetenskapen har ett uppdrag att bidra till hela samhällets utveckling. Båda benen behövs för att värna livets alla aspekter och samhällets långsiktiga hållbarhet.

Det finns förstås olika sätt att tänka kring det faktum att våra liv är ändliga, att vi ska dö. Vi kan till exempel tänka på det i termer av att vara just ett faktum: det är ett empiriskt faktum att vi människor oundvikligen vid någon tidpunkt kommer att dö, något som ytterst har sin grund i fysiologiska och ­biologiska förhållanden. Betraktad utifrån vetenskapens karaktäristiska tredjepersonsperspektiv är döden den faktiska händelse som avslutar livet och är därmed ­någonting som står i motsatsförhållande till livet.

Vetenskapen är aldrig perspektivlös och dess resultat är aldrig neutralt eller värderingsfritt, även om målet med all vetenskap är att vara så objektiv det bara går. Döden är väldigt mycket mer än bara avsaknad av liv, i alla fall om man utgår från människornas perspektiv. Att vara människa är att vara vid liv, inte att vara död; alltså spelar frågan om liv och död en avgörande roll. Livet upptas till dels av tankar på döden. Liv och död hänger samman och det ena förutsätter det andra. Om ingen dog, om det bara föddes nya människor skulle jorden snabbt överbefolkas. Kulturen och kunskapen, livet och allt skulle förändras i grunden om döden inte existerade. Ett liv värt att leva är ett liv värt att dö för, har någon sagt. Och så är det. Vill man leva ett vackert och värdigt liv måste man på ett eller annat sätt förhålla sig till döden och man måste framförallt inse att liv inte bara är avsaknad av död. Livet är så mycket mer, och det är detta som utgör fenomenologins studieobjekt.

Ett annat sätt att tänka kring vår dödlighet är att ta ­utgångspunkt i vår medvetenhet om att våra liv är begränsade. Betraktad härifrån – om vi liksom reflexivt sänker oss ned i vårt erfarenhetsliv – kan vår dödlighet inte reduceras till att blott vara ett empiriskt faktum. Vetskapen om att vi ska dö är snarare den yttersta horisont mot ­bakgrund av vilken vi kan erfara oss själva som unika ­individer som lever ett liv som har en riktning och vars inneboende möjligheter är något som angår oss. Döden står inte i motsatsförhållande till livet utan är en central konstitutiv del i själva uppöppnandet av ett liv och en värld inom vilken saker och ting har mening, laddning, värde.

Livet handlar inte bara om att hålla döden stången så länge som möjligt. Livet är en värdefull kvalitet som behöver värnas och genom att läsa sig förstå upplevelsen av både världen och detta att vara vid liv kan ett mänskligare och mer humanistiskt utvecklat samhälle växa fram. Fenomenologin är vetenskapen om människans upplevelser av världen. Det ligger i sakens natur att en sådan vetenskap aldrig kan leda fram till lika säker och verifierbar kunskap som naturvetenskapen, men varifrån kommer föreställningen om att kunskap bara är värd något om den är säker och replikerar? Från kulturen och människorna så klart. Självklart måste vetenskapen vara vetenskaplig, och så länge kunskapen som presenteras är så säker som förutsättningarna tillåter och framställningen är transparent nog att läsaren själv kan avgöra hur rimliga tolkningarna som presenteras är förstår jag inte problemet. Delar av kritiken mot humaniora och fenomenologi ser jag som kritik för kritikens skull. Om endast säker kunskap och upprepningsbara resultat accepteras, om bara naturvetenskapen erkänns som riktig vetenskap och om sådan kunskap är den enda som satsas på får samhället och slagsida och kulturen riskerar att utvecklas i en människoföraktande riktning där människan blir ett problem som måste hanteras eller i värsta fall elimineras. Betänk dock att utan människor finns ingen vetenskap. Fenomenologin är vetenskapen om människan.

Samma sak gäller när det handlar om ett grundläggande ­fenomen som minnet. Betraktat från ett tredjepersonsperspektiv utgör minnet blott en förmåga, en separat ”kognitiv funktion”, som vi människor råkar vara utrustade med. Om vi i stället reflexivt tar vår utgångspunkt i vårt levda förstapersonsperspektiv framträder minnet snarare som konstitutivt för vad vi lägger i själva begreppet om ett mänskligt liv. Vår förmåga att registrera och ”hålla i minne” förankrar oss i tiden och fungerar därmed som ett organisatoriskt möjlighetsvillkor för att vi ska kunna leva ett liv som har karaktären av ett tidsligt och historiskt sammanhang, och inte ett sammelsurium av frikopplade upplevelser.

Här, i synen på minnet, visar sig än en gång skillnaden mellan komplext och komplicerat, och naturvetenskapens och kulturvetenskapens olika utgångspunkter blottläggs. Många naturvetare utgår från att alla problem är komplicerade, det vill säga kan delas upp i mindre delar som löses för sig och sätts samman till en fungerande helhet. Visst går det att studera minnet som sådant, frikopplat från helheten det ingår i, men det går inte att bara addera kunskaper från olika håll till kunskap om helheten. Kunskapen om minnet som en isolerad företeelse säger ingenting om människans UPPLEVELSE av att ha ett minne, eller hur minnet interagerar med och påverkar andra delar av kroppen och upplevelsen av att uppleva världen. Det finns ingen motsättning mellan humaniora och naturvetenskap och båda behövs och är lika viktiga, men synen på kunskap är inte den samma. Det är viktigt att lägga märke till.

Eller ta den mänskliga kroppen. För den empiriska forskningen är kroppen ett objekt i världen som har vissa egenskaper och som fungerar på det ena eller andra ­sättet. Den inifrån upplevda kroppen – den kropp som inte får plats i biologiböcker och anatomiska scheman, den kropp som jag ”är” i stället för ”har” – är snarare ­medbestämmande för hur världen meningsmässigt struktureras. Våra upplevda kroppsliga behov, förmågor och begränsningar bildar den referenspunkt runt vilken saker och ting organiserar sig i termer av att, till exempel, vara närvarande eller frånvarande, uppe eller nere, i förgrunden eller i bakgrunden, vara funktionella, otillgängliga, klumpiga, hotande, önskvärda, och så vidare.

Detta är aspekter som behöver förstås och kunskaper som behövs för att kunna bygga ett värdigare och mer mänskligt samhälle där en levande kultur kan växa fram och utvecklas i harmoni med livet. Människan består av delar, men om man bara har tillgång till kunskap om delarnas egna, unika egenskaper och om den kunskapen är den enda kunskap som accepteras som KUNSKAP, blir förståelsen för det unikt mänskliga lidande. Människan är liksom kulturen en komplex HELHET och kunskapen om helheten handlar bara delvis om delarna tagna för sig. Delarnas samverkan och sammansättningen av delarna måste också undersökas och förstås för att kunskap om människans upplevelser av sig själv, av världen, samhället, kulturen och kunskapen, ska kunna utvecklas och användas i vardagen och samhällsbygget.

Den filosofiska strömning under 1900-talet som har gjort det inifrån levda erfarenhetslivet till själva optiken för det filosofiska undersökandet kallas fenomenologi. ­Fenomenologin som filosofisk metod och förhållningssätt skapades av Edmund Husserl och utvecklades under det förra seklet av tänkare som Martin Heidegger, Jean-Paul Sartre, Maurice Merleau-Ponty, Hans-George Gadamer, Paul Ricœur, Emmanuel Levinas och Hans Jonas. Arvet efter dessa tänkare har inte bara kommit att bestämma stora delar av den fortsatta kontinentala filosofin, utan har också starkt påverkat olika discipliner inom human- och samhällsvetenskaperna.

Fenomenologin öppnar upp ett rum, en dimension, ett vetandefält som kulturvetare utvecklat metoder för att studera. Det är så jag ser på saken, efter att ha läst Husserl. Och jag håller därför med Stefan Carlshamre när han skriver följande, i avslutningen till en introduktion till Fenomenologin som finns på nätet,

det är bara de ”sammansatta” företeelserna vi någonsin stöter på i vår erfarenhet. Och hur naturligt det än kan verka att analysera vardagens ting och företeelser som sammansatta på det här viset, så är det också ett faktum att det är just detta som ger oss alla de riktigt krångliga filosofiska problemen: skepticismen, problemet om sambandet mellan kropp och själ. Är det inte dags att försöka den omvända metoden? – undrar Merleau-Ponty. Är det inte dags att uppfatta ”gränsytorna” som de grundläggande fenomenen, medan medvetandet och materien bara är abstraktionsprodukter – någonting man får fram genom att bortse ifrån vissa aspekter på det verkliga, men som inte själva kan göra anspråk på självständig realitet?

Kulturvetenskapen har hittills varit ganska dålig på att ta tillvara denna tanke om gränsytorna, att det är dessa som bör studeras och identifieras. Istället har man mot bättre vetande försökt anpassa sig efter metoderna och kunskapssynen som finns och används inom naturvetenskaperna. Man har allt för ofta sneglat mot makten och krälat i stoffet för att få några smulor av de forskningsmedel som finns att tillgå. Det har man gjort när man istället borde samla sig och slipa på sina egna metoder och förvalta de tanketraditioner som finns. Det är högst olyckligt att det blivit på det sättet, och det bör åtgärdas. Det ser jag som en spännande utmaning, detta att vara med och utforma nya sätt att tänka kring och studera kultur. Det är vad jag ska ägna min återstående tid inom akademin åt.

För det arbetet passar Husserl som hand i handske. Hans bok Fenomenologins idé är fylld av konstruktiva tankar, och även om den inte är helt lättillgänglig är den kort och har man bara en aning om grunderna i tanketraditionen, vilket många har eftersom detta är en bok som var med och grundade den kontinentala filosofin som utgör stommen inom Cultural Studies, så går det att hitta guldkorn att reflektera vidare kring på egen hand.

Till att börja med skiljer Husserl mellan Naturligt tänkande och Filosofiskt tänkande. Det är en central och viktig distinktion. Skillnaden mellan dessa olika tänkesätt går inte, som man kanske skulle kunna tro, mellan akademin och det omgivande samhället. Nej, den finns överallt och den handlar om graden av kritiskt reflekterande förmåga. Naturligt tänkande är det vanligaste, och det utgår från att världen och verkligheten finns oproblematiskt, att det inte existerar någon meningsfull skillnad mellan upplevelsen av världen och världen i sig. Den ståndpunkten är naiv och den blir djupt problematisk om den får finnas och verka inom akademin. Och den finns och lever i högönsklig välmåga på väldigt många ställen. Filosofiskt tänkande är det tänkande som Husserl utvecklar. Det är kritiskt reflekterande och tar så lite som möjligt för givet.

Detta att dela upp verkligheten, och att erkänna att det överhuvudtaget finns en gränsyta mellan det som upplevs och den eller det som upplever går ytterst tillbaka på Kant (men det finns en gräns för hur långt tillbaka i filosofihistorien det är meningsfullt att söka sig i en bloggpost). Det är en central insikt för att förstå hur man kan studera kultur. Denna tankemanöver öppnar upp det fält eller område som kulturvetaren sedan kan studera. Förnekandet av gränsytan och av behovet av kunskap om båda aspekter är olyckligt och potentiellt farligt.

Kontinental filosofi kritiseras ibland för att den är för kritisk. Husserl menar dock att det får finnas måtta på hur kritisk man är. Det är galet att tvivla på allt. Det måste finnas en gräns för när det inte är meningsfullt att tvivla längre. För att kunna bedriva vetenskap måste man lita på en hel massa påståenden och iakttagelser, men, och det är viktigt, aldrig blint. Det är den blinda tilliten på auktoriteter som är problemet, och mot den måste man förhålla sig kritisk. Men på den kunskap som är väl underbyggd och som förs fram med adekvata argument måste man lita. Här ser jag en öppning till dialog mellan företrädare för olika kompetenser, om ett långsiktigt hållbart samhälle och en mer mänsklig kultur, och vilket fortsättningen på ska handla mer om: en mer humanistisk vård.

Nu frukost, sedan konferens.