Allt ska gå snabbt och effektivt. Kvalitetstid ersätter vardaglig, socialt utvecklande samvaro. Studenter på högskolan läser strategiskt, det vill säga bara det som kommer på tentan eller gynnar den egna karriären. Luckor och mellanrum, marginaler och andhämtningspauser bevakas girigt av ekonomerna vars uppgift är att värna verksamhetens EKONOMISKA resultat. Människorna får anpassa sig, och över allt finns ett hot om att tekniska system tar över. Förr gick man till sina kollegor och bad om hjälp eller ringde för att beställa resor, hotell och annat man behöver i vardagen och på arbetet. Idag får man i vissa fall inte tala med någon: Vi har (ständigt nya) system för det. Varför då? För kvalitetens skull. Sedan undrar vi varför det inte är tyst på biblioteken, varför studenters saknar förkunskaper eller väljer att utebli från allt som inte ger poäng.
Jag förfasar mig inte över utvecklingen. Jag söker mönster och vill förstå. Ett sätt att göra det på är att tala om strukturer. Fast gör man det kan man få höra att strukturer är hittepå. Det låter som elallergi, var det någon som sa på Twitter igår. Strukturer finns inte för de går inte att belägga vetenskapligt, sägs det. Fast jag hävdar att det handlar om hur man TOLKAR resultaten. Skillnaden mellan postmodernism och positivism är synen på tolkningen av resultaten och förståelsen av makt. Erkänner man bara sådant som går att belägga med statistik och accepterar man inte tanken på makt ser man inte strukturerna. Bryr man sig inte om människorna bakom blir siffrorna viktigare. Då kan man så klart inte förstå ett sådant koncept som struktur, då blir det en anekdotisk metafor eller poesi. Bara hårda data man förklara, sägs det. Okej då; igår svämmade flödet på FB över av kvinnor som vittnade om #metoo. En FÖRKROSSANDE majoritet av mina kvinnliga bekanta talade på det sättet om att de någon gång utsatts för sexuella trakasserier. Den som bara tror på hårda data svarar: Det är deras berättelser, det är anekdoter, det är inte vetenskap. Det är cynismen som talar. Varför skulle kvinnorna ljuga? Vad har de att vinna på det? Så kan bara den tänka som inte bryr sig om människor, som bara ser det man vill se och som använder sin makt och sitt inflytande för att hävda tolkningsföreträde.
#metoo ser jag som Big data, och min analys av alla data är att vi lever i en människoföraktande kultur som lyssnar mer på män än på kvinnor. Kulturen normaliserar eller bagatelliserar övergrepp på kvinnor genom att betrakta övergreppen som enskilda isolerade händelser som måste förklaras var och en för sig. Det är samma strategi som stora företag använder när de till varje pris försöker undvika att drabbas av en grupptalan. Erkänner man strukturer blir det svårt att kontrollera kulturen och försvara rådande normer och maktordningar. Genom att vara tyst, genom att inte säga ifrån eller avstå får att diskutera saken; genom att inte vilja förstå fenomenet som sådant; genom att anse det vara viktigare att försvara själv; genom att skrika: Inte alla män; försvarar man strukturen samtidigt som man förnekar den. Och precis så komplex och motsägelsefull är vi människor. Talet om den mänskliga faktorn är ett utryck för människoförakt, menar jag. Varför inte försöka förstå oss själva och anpassa samhället efter människan, istället för att göra tvärtom? Varför inte? För att det kostar pengar? För att det är jobbigt? Vad är din ursäkt; vad är en giltig ursäkt? Hur ser vi på människan, det vill säga andra människor idag. Hur presidenten i USA ser på sig själv vet vi. Han bryr sig bara om sig själv, och vi ser hur det går när den tanken upphöjs till allmän lag. Vi får ett iskallt samhälle och en människoföraktande kultur.
Jag förfasar mig inte över utvecklingen. Jag söker mönster och vill förstå. Ett sätt att göra det på är att tala om strukturer. Fast gör man det kan man få höra att strukturer är hittepå. Det låter som elallergi, var det någon som sa på Twitter igår. Strukturer finns inte för de går inte att belägga vetenskapligt, sägs det. Fast jag hävdar att det handlar om hur man TOLKAR resultaten. Skillnaden mellan postmodernism och positivism är synen på tolkningen av resultaten och förståelsen av makt. Erkänner man bara sådant som går att belägga med statistik och accepterar man inte tanken på makt ser man inte strukturerna. Bryr man sig inte om människorna bakom blir siffrorna viktigare. Då kan man så klart inte förstå ett sådant koncept som struktur, då blir det en anekdotisk metafor eller poesi. Bara hårda data man förklara, sägs det. Okej då; igår svämmade flödet på FB över av kvinnor som vittnade om #metoo. En FÖRKROSSANDE majoritet av mina kvinnliga bekanta talade på det sättet om att de någon gång utsatts för sexuella trakasserier. Den som bara tror på hårda data svarar: Det är deras berättelser, det är anekdoter, det är inte vetenskap. Det är cynismen som talar. Varför skulle kvinnorna ljuga? Vad har de att vinna på det? Så kan bara den tänka som inte bryr sig om människor, som bara ser det man vill se och som använder sin makt och sitt inflytande för att hävda tolkningsföreträde.
#metoo ser jag som Big data, och min analys av alla data är att vi lever i en människoföraktande kultur som lyssnar mer på män än på kvinnor. Kulturen normaliserar eller bagatelliserar övergrepp på kvinnor genom att betrakta övergreppen som enskilda isolerade händelser som måste förklaras var och en för sig. Det är samma strategi som stora företag använder när de till varje pris försöker undvika att drabbas av en grupptalan. Erkänner man strukturer blir det svårt att kontrollera kulturen och försvara rådande normer och maktordningar. Genom att vara tyst, genom att inte säga ifrån eller avstå får att diskutera saken; genom att inte vilja förstå fenomenet som sådant; genom att anse det vara viktigare att försvara själv; genom att skrika: Inte alla män; försvarar man strukturen samtidigt som man förnekar den. Och precis så komplex och motsägelsefull är vi människor. Talet om den mänskliga faktorn är ett utryck för människoförakt, menar jag. Varför inte försöka förstå oss själva och anpassa samhället efter människan, istället för att göra tvärtom? Varför inte? För att det kostar pengar? För att det är jobbigt? Vad är din ursäkt; vad är en giltig ursäkt? Hur ser vi på människan, det vill säga andra människor idag. Hur presidenten i USA ser på sig själv vet vi. Han bryr sig bara om sig själv, och vi ser hur det går när den tanken upphöjs till allmän lag. Vi får ett iskallt samhälle och en människoföraktande kultur.
Återvänder till #metoo, som inte var en nyhet. Jag blev inte förvånad av mängden vittnesbörd. I princip alla kvinnor jag kommit nära i mitt liv har vittnat om just detta. Jag tackar min lyckliga stjärna för att jag inte accepterades i den manliga normen som ung. Jag var inte tillräckligt tuff och hård. Fast jag har aldrig förstått varför man ska vara det, tuff och hård. Jag är alldeles för känslosam för det. Jag såg det länge som en svaghet att jag saknar förmågan att hata, men idag ser jag det som en styrka. Vid tidigt 1990-tal fann jag feminismen och det var som att komma hem. Där fanns det förklaringsmodeller och verktyg att förstå min uppväxt med hjälp av. Jag skrev min avhandling om maskulinitet för att jag ville förstå och sprida insikt om det faktum att den klassiska manligheten bär på fröet till sin egen undergång. Nedan följer en berättelse från min uppväxt. Jag delar den i solidaritet med alla kvinnor som vittnat om övergrepp från män, och jag gör det för att visa att jag skäms över att vara man. Även om jag forskat i ämnet i många år reser jag inga anspråk på att ha rätt. Jag kan inte bevisa att män är svin, och alla män hannar det bevisligen inte om. Jag vill bara samtala om en angelägen fråga. För det är viktigt, för alla! Det är så jag ser på kunskap också. Data kan aldrig diskuteras, men tolkningarna av dem. Lika lite som jag kan hävda att strukturer finns kan någon annan hävda att de inte existerar. Struktur är dock en giltig förklaring till ett fenomen som framstår som obegripligt utan den förklaringen.
Strukturer består av enskilda händelser som knyts samman och behandlas som en helhet eller ett kulturellt mönster. Vi män har alla sett och några har själva utsatt kvinnor för övergrepp. Kanske även jag, även om jag inte vill tro det. Fast det är inte upp till mig att avgöra. Livet är långt och fyllt av tvetydiga händelser och jag kan kan inte ärligt säga att jag aldrig hamnat i någon enda situation där mina handlingar inte kunnat uppfattas som i alla fall på gränsen. För några år sedan fanns en annan hashtag, #talaomdet, tror jag den hette. Där lyftes alla möjliga olika typer av händelser, just för att skapa utrymme för samtal om var gränsen går. Det är första steget till förändring, att tala om det man varit med om och att lyssna på varandra utan att känna sig hotad. Det är svårt i en människoföraktande kultur, och i en kultur där mannen är norm kommer kvinnors berättelser och vittnesbörd att betraktas som mindre värda. Vi ser det hela tiden. Vad hade offret för kläder på sig, frågar försvarsadvokaten som ett led i strävan efter att rädda sin manliga klients heder och ära. Kvinnans vandel anses inte viktig, inte i jakten på sanningen och rättvisan. Därför anses det vara okej att utsätta henne för kränkande frågor i rätten, för sanningens skull. Vems sanning? Jag är feminist för att jag tror på och vill vara med och värna ALLA människors lika värde. Och jag forskar om kultur och makt och hållbarhet för att jag vill vara med och bygga ett bättre samhälle. För att bidra med det jag kan och för att jag så länge jag minns har tyckt att jämställdhet och jämlikhet är viktigt, viktigare än allt annat. Jag vill inte leva i ett människoföraktande samhälle, även om jag trots allt lyckats bra i det.
Avslutar med en berättelse från när jag var ung, från tonåren och ett svunnet 1970-tal. Det är bara en bland många händelser av samma karaktär som jag minns från mitt liv. Jag saxar texten som den är från det skönlitterära bokprojekt som ligger där hemma i byrålådan. Litterärt saknar den kvaliteter, men berättelsen berör mig än idag. Jag vill dela med mig för att jag tror på strukturer och för att jag står bakom alla kvinnor som kämpar för förändring, för att accepteras som lika värdefulla människor som jag och alla andra män. I kraft av mitt manliga kön har jag ett ansvar för att visa att jag tar avstånd från denna typ av händelser. Då kunde jag inte, men idag kan jag. Så här skrev jag och jag minns det som sagt än idag.
Avslutar med en berättelse från när jag var ung, från tonåren och ett svunnet 1970-tal. Det är bara en bland många händelser av samma karaktär som jag minns från mitt liv. Jag saxar texten som den är från det skönlitterära bokprojekt som ligger där hemma i byrålådan. Litterärt saknar den kvaliteter, men berättelsen berör mig än idag. Jag vill dela med mig för att jag tror på strukturer och för att jag står bakom alla kvinnor som kämpar för förändring, för att accepteras som lika värdefulla människor som jag och alla andra män. I kraft av mitt manliga kön har jag ett ansvar för att visa att jag tar avstånd från denna typ av händelser. Då kunde jag inte, men idag kan jag. Så här skrev jag och jag minns det som sagt än idag.
Tommy, min barndomskompis, hade precis blivit ihop med Ulrika som jag visste att han älskade och gjorde allt för. [Jag är tacksam för att jag och mina närmaste kompisar faktiskt talade om känslor med varandra, inte om erövringar. Ingen står utanför sammanhangen man ingår i. Hade jag vuxit upp med andra killar, i en annan miljö hade jag kunnat förakta kvinnor. Det vet jag. Alla män, alla människor, kan det. Ingen människa är en ö, vi är alla del av kulturen som vi både påverkar och påverkas av.] Vi var på väg till skoldans och var på förfest. Dit kom även killen vars namn jag förträngt, en som bytte tjejer varje vecka. Han var en av dem som alla, både killar och tjejer, såg upp till på skolan; en av dem som väl fanns och finns på alla skolor och som kan linda resten av flocken runt sitt finger, en vars gester alltid blir åtlydda, en som definierar kulturen och reglerar normen. Han var också en av dem som ansåg att jag skulle sättas på plats för att jag inte passade in, för att jag avvek från den manliga normen. Nu har det visat sig att han även var en av alla dem som det av någon outgrundlig anledning aldrig blir något av senare i livet, kanske för att man redan fått sina 15 minuter i ramljuset. Fast det visste jag ju inte då. Nu ville han som den något äldre killen, han som var alfahannen, mäta sin mandom med Tommy. Det visade sig att han också varit ihop med Ulrika (så klart). Orden och tillfället minns jag som det var igår. Det var mörkt ute. Vi satt och drack folköl på den gamla stationen. En bil körs fram och ställer sig och gasar på parkeringen. Runt bilen flockas tonårskillar som ser upp till ledaren. Det är han. Rutan på passagerarsidan vevas ner, och han, svinet, ropar till sig Tommy som lite avvaktande går bort till dem. Och säger överlägset:
– Hörde du blivit ihop med Ulrika.
– Ja, det blev ju så på festen hos Freddan i helgen. Vi vaknade bredvid varandra och på den vägen är det. Jag minns inte mycket av kvällen.
– Har ni knullat än?
– Nej, men …
– E du bög eller? Sätt på henne för helvete. Hon är djävligt bra i sängen. Och här ska du få ett gott råd. Först lägger du satsen på magen och sen ber du henne suga av kuken. Hon är suverän! Hon gör precis vad man vill.
Det smärtade mig att se hur Tommys goda humör försvann. Det var hans älskade flickvän som omtalades på det sättet. Han däckade efter några timmar och vi fick släpa hem honom. Han och Ulrika var ihop i över ett år. Tror aldrig att han kom över henne riktigt. De älskade verkligen varandra och deras förhållande var av en helt annan karaktär än den där okänsliga idioten någonsin skulle kunna fatta. Fast tonårsförälskelser tar ju slut, det hör ju lite till sakens natur. Vi talade aldrig om den där händelsen, men jag vet att Tommy påverkades av den. Jag påverkades också av dem. Och idag är jag enormt tacksam för att jag där och då inte var en integrerad del av den manliga gemenskapen. Hade jag varit det hade jag kanske också sett upp till svinet och alla andra manliga svin jag stött på i olika sammanhang genom livet. Då var jag inte tacksam, jag var hela tiden hotad och ständigt bevakad.
Och den där idioten förresten, hörde jag för några år sedan, tog livet av sig. Han kastade sig framför tåget. Jag blev nästan rädd för mig själv när jag insåg vilket som var den första tanken som dök upp i huvudet på mig: ”Gott åt honom.” Det kom från hjärtat. Han föraktade mig och jag föraktade honom för hans okänslighet. I samma stund jag tänkte som jag gjorde fylldes jag av skam. Det är inte så jag ser på människor och det har jag aldrig gjort. Men å andra sidan, det enda jag minns av honom är alla hans gliringar, alla uttalade och dolda hot, alla föraktfulla kommentarer riktade mot mig som aldrig överhuvudtaget gjort honom något och alla de tjejer som han arrogant förbrukade. Varför ska jag tycka synd om honom? Varför ska jag ens ha dåligt samvete för att jag reagerade på dödsbudet som jag gjorde? Varför i helvete kan jag inte få känna som jag gör, när han så länge jag bodde i Förortsidyllen oprovocerat trakasserade och mobbade mig? Fast jag skäms. Jag vill inte vara som honom och sådana som han. Jag har högre tankar om mig själv och mina medmänniskor. Jag vill inte leva i ett samhälle byggt påg förakt och misstänksamhet.
Sensmoral och avslutande reflektion: Vi måste börja uppmärksamma helheten mycket mer, inte bara utvalda sekvenser och delar av kulturen som behandlas var för sig. Strukturer finns, om vi väljer att se enskildheter som del av en helhet, vilket jag menar att vi bör, för det är enda sättet att faktiskt komma till rätta med problemen. Svinet som tog livet av både drabbades och gynnades av kulturen. Även män är offer. Därför är det så viktigt att motarbeta alla tendenser till framväxt av en människoföraktande kultur. Vi måste börja samtala om viktiga frågor där det inte finns några enkla och givna svar. Att samtala är att handla, att göra, att bli till. Ett samtalande samhälle är ett samhälle där man lyssnar på varandra och där man vill och försöker förstå.
Sensmoral och avslutande reflektion: Vi måste börja uppmärksamma helheten mycket mer, inte bara utvalda sekvenser och delar av kulturen som behandlas var för sig. Strukturer finns, om vi väljer att se enskildheter som del av en helhet, vilket jag menar att vi bör, för det är enda sättet att faktiskt komma till rätta med problemen. Svinet som tog livet av både drabbades och gynnades av kulturen. Även män är offer. Därför är det så viktigt att motarbeta alla tendenser till framväxt av en människoföraktande kultur. Vi måste börja samtala om viktiga frågor där det inte finns några enkla och givna svar. Att samtala är att handla, att göra, att bli till. Ett samtalande samhälle är ett samhälle där man lyssnar på varandra och där man vill och försöker förstå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar