Tänker högt om kultur som vetenskap och kunskap som kultur

Kulturvetenskap är inte bara en vetenskap om det levande, det är också en levande vetenskap. Rörelse, förändring och mångfald är vad kulturvetare jobbar med och förhåller sig till. Min forskning om kultur handlar om att skriva om rörelse samtidigt som jag själv befinner i rörelse tillsammans med alla andra. Min forskning resulterar i texter som tar hänsyn till förändring och i någon mening själva består av rörelse. Det är Kulturvetenskap, i alla fall är det den vetenskap jag bedriver och vill vara med och utveckla. En sådan kulturvetenskap har potential att leverera de verktyg som behövs för att bygga ett långsiktigt hållbart samhälle. Tyvärr går dessa tankar på tvärs mot synen på kunskap i samhället och akademin. Säker kunskap om fixerade fenomen förväntas forskare sträva efter och leverera till samhället som bekostar forskarnas arbete. Om det verkligen var så kulturen fungerade vore det oproblematiskt, men efter 20 års forskning om dessa saker kan jag verkligen inte se att det finns några belägg för att det är så det är och fungerar. Politiker och andra vill att det ska vara så, men verkligheten bryr sig föga om vad människor önskar, den är som den är.

Mycket av vetenskapen som bedrivs inom akademin idag har som mål att låsa fast och ta död på det som är levande, för att det är enda sättet att göra bruk av metoderna som idealiseras och sägs vara enda vägen till verklig kunskap. Fast vill man verkligen förstå en fjärils väsen kan man inte döda den och montera upp den på ett ark och detaljstudera den där. Då är det inte en fjäril som studeras utan en bild av en orörlig, död fjäril. Kultur är liv och rörelse, förändring och dynamisk mångfald; därför kan den aldrig fångas in och studeras i detalj med mindre att kunskapen som studierna resulterar i handlar om något annat än det man ville veta något om, liksom i fallet med fjärilen. Kultur är ett levande fenomen och en vetenskap som undersöker, bygger på och själv befinner sig i rörelse, kan och får inte låsa fast. Ändå tvingas kulturvetare ofta göra just det för att få gehör för sina ansökningar och för att få artiklar publicerade i ansedda tidskrifter. Så ser paradoxalt nog den akademiska kulturen och rådande kunskapssyn ut.

Eftersom det i princip bara finns plats ett enda sätt att se på kunskap: det bästa sättet betyder det att endast den som kan visa otvetydig (det vill säga statistiskt säkerställd) evidens för det man hävdar tillåts passera det vetenskapliga nålsögat, och den som gjort det upphöjs till expert och hans ord får större tyngd än andra uttalanden. Ett tecken på det är att ordet tolkning blivit laddat. Kunskap får inte uppfattas som resultat av tolkning, även om all kunskap bygger på tolkning, för då lämnas dörren öppen för osäkerhet vilket uppfattas som problematiskt i en värld som dyrkar säkerhet. Tolkning handlar om att tala om för någon att det betyder det där. Tolkning utförd på sådana premisser handlar om att låsa fast, om att uppfinna betydelser och om att skaffa sig gehör för rimligheten i dessa. Det handlar med andra ord om makt. Närmare bestämt handlar det om kunskap och makt. Två sidor av samma sak! Först måste man visa att man är värd tilliten och sedan kan man uttala sig, så ser gången ut. Vi människor lyssnar mer på VEM som talar än på VAD som sägs.

Den som tolkar kulturella fenomen på det sättet, genom att låsa fast och peka på en enda rimlig tolkning, den bästa, sanna tolkningen, använder vetenskapens prestige och sitt ämnes anseende för att pådyvla världen sin egen uppfattning. Omnipotens och hybris ligger inte långt borta. Det är farligt. För att kulturen ska fortsätta vara levande och för att det öppna samhället inte ska hotas krävs bred och utvecklad kompetens hos allmänheten att se, förstå och hantera förändring, röse, komplexitet och mångfald. Därför ser jag det som min plikt att som kulturvetare i min forskning hela tiden försöka visa på alternativa tolkningar, det vill säga peka på den rörelse, förändring och mångtydighet som all kultur präglas av. Kulturella innebörder är aldrig fastlåsta, de befinner sig alltid och per definition i rörelse.

Detta är ett av kulturvetenskapens största dilemman. Ska jag apa efter framgångsrika vetenskaper som till exempel fysik och presentera mina resultat efter deras mall, för att på det sättet blir framgångsrik i jakten på akademins hårdvaluta (forskningsanslag och publikationer) och nå ut till och få allmänhetens öra? Är det framgång och prestige man söker är det den vägen man måste gå, men det vore förödande för kunskapsutvecklingen, för kultur är något väsenskilt från fysiska fenomen. Kultur kännetecknas överallt och alltid av öppen tillblivelse. Kultur är en icke-linjär process. Därför blir effekten av vetenskapliga påståenden om hur det är alltid fastlåsande, eller de riskerar i alla fall att bli det. Om forskare säger att vi firar jul för att det ligger i den svenska kulturen far man med osanning. För faktum är att det är svensk kultur som görs när vi firar jul på det sätt vi gör i Sverige. Samma är det med snapsen till sillen, den dricks inte av kulturella orsaker, det är kultur som utförs när glaset höjs till munnen i goda vänner sällskap. Kultur kan aldrig förklara någonting, det är kulturen som ska förklaras.

Det är dags att ta dessa insikter på allvar. Kultur är ett alldeles för viktigt ämne för att kläs ut i lånta fjädrar! Kulturvetenskap har egna meriter, och det är dessa jag vill visa på här och tillsammans med mina läsare utveckla. Jag tror stenhårt på mitt ämne, men inte alltid på alla utövare av kulturvetenskap. Vi ärt alla människor och var och en har sina intressen och drivkrafter. Den kulturvetenskap jag talar om och brinner för är en kulturvetenskap som bejakar rörelse. Det är en vetenskap som insett det destruktiva i att diskutera. En samtalande vetenskap som öppnar upp och bjuder in, som lyssnar och fokuserar på det som händer mellan människor. Kultur är allas angelägenhet och alla har lika nära till kulturvetarens studieobjekt. Kulturvetenskaplig kompetens handlar om att lära sig se det invanda utifrån OLIKA perspektiv, och har som mål att förstå förutsättningar för förändring. Kulturvetenskaplig forskning visar inte vad som är bäst att göra och det går inte att hänvisa till eller luta sig mot kulturvetenskapliga resultat när politiska beslut ska tas i olika frågor som rör människor och samhällsbyggande. Kulturvetenskapen pekar på allas gemensamma ansvar för samhället och dess utveckling.

Vad innebär det då att samtala, om att skapa kunskap inom ramen för ett samtal? Jag ser bloggandet som ett exempel på detta. Att blogga är att inför öppen ridå låta tankarna flyta i en strid ström, och om att ta tag i det som händer i mötet med kritiskt intresserade läsare. Det är en process av fördjupad insikt om varat. Och det går på tvärs mot hur det brukar se ut inom vetenskapen. Där är idealet att man på egen hand och efter på förhand noga utformade och detaljerade metoder slipar på sina argument och presentationen av dessa. Och detta gör man så till den milda grad att, om man lyckas, om man är duktig på att snickra ihop argumenten, då kommer även den mest insatte läsaren att få svårt att hitta luckor i resonemangen. Det gör det svårt att driva kunskapen om en levande kultur framåt. Att bedriva vetenskap på det sättet upplöser inga problem, det gör bara allmänheten beroende av den som äger problemen, vilket inte leder till långsiktig hållbarhet! Ytterligare ett exempel på kunskapens och makten sammantvinnade karaktär.

Alternativet till detta sätt att arbeta är att öppna upp den vetenskapliga praktiken. Att belysa hela processen, från planeringen till empirin och arbetet med att utvinna kunskap. Det handlar om att inte låsa fast, utan mer om att peka på möjligheter till förståelser. Det handlar om att våga släppa ifrån sig texter som inte är fulländade, för att det underlättar för granskaren att hitta svagheterna i resonemanget. Det handlar om att tillsammans med dem vetenskapen berör, skapa det vetande som krävs för att uppnå långsiktig hållbarhet. Det handlar om att finna sprickorna där ljuset och livet kommer in, om att öppna upp och resonera om alternativa tolkningar av tillgängliga fakta istället för att med stöd i makt bestämma vilken tolkning som är den enda giltiga.

Forskning om kultur handlar om samtal, och att samtala är att öpnna upp mellannrum där kunskapen och vetandet "händer" och handlar om att tillsammans med andra betrakta rörelsen, förändringen och kulturens tillblivelse för att försöka förstå hur den möjligen kan påverkas i en mer hållbar riktning. Det handlar inte om att kritisera, inte om att vinna. Samtala gör man för att öka den ömsesidiga förståelsen för varandra och för olikhet och liv. En samtalande vetenskap har som mål att öka förståelsen för det som fungerar, oavsett varifrån det kommer och utan att bry sig om vem förslagen på lösningar kommer ifrån. Det handlar om att inte lägga tid och energi på sådant som inte fungerar. Det handlar om att befinna sig i rörelse. Och det är detta jag menar med att upplösa problem, till skillnad från att lösa dem.