Utan ödmjukhet och osäkerhet, ingen vetenskaplighet 3

Fortsätter reflektera över frågan om vetenskaplighet och vilka egenskaper som forskare behöver för att forskningen ska bli kunskapsutvecklande och hållbarhetsfrämjande, med utgångspunkt i Helena Granströms artikel på Under Strecket, där hon tar sin utgångspunkt i en nyutkommen bok skriven av vetenskapsjournalisten Joanna Roses: ”Kosmiskt pussel. Försöken att förstå universum” (Volante), där fokus riktas mot de obesvarade frågor som den moderna fysikens teorier om universum och verkligheten väcker.

Det är viktigt forskare arbetar med OBESVARADE frågor. Forskare SÖKER kunskap. Ingen äger kunskapen eller hardirekt tillgång till verkligheten. Vetande är alltid förmedlad. Alla vet att det är så, brukar man få höra när detta påpekas, fast i så fall kanske man måste framhålla att det räcker inte att veta, kunskapen måste omställas i handling också, annars är kunskapen meningslös; det handlar inte ens om kunskap menar jag. Det räcker inte att säga: Jag vet, för vad är det man vet, egentligen? Vad innebär det att veta om kunskapen aldrig utsätts för kritisk granskning. Kunskap och makt är svårt att skilja åt, för vad är det man säger till någon egentligen om man säger: Du har fel, utan att närma förklara varför. Eller: Jag har rätt, för jag vet. Utan ödmjukhet och förmåga att hantera osäkerhet finns ingen vetenskap. Bara för att man räknat på saken eller för att ens forskningsresultat kan presenteras i form av exakta procentsatser, betyder inte att det som sägs stämmer, inte per definition. Ändå är statistiken den mest ansedda av vetenskapliga verktyg. Forskning ska vara KVANTITATIV, har jag fått höra. Fast inget av det där går att uttala sig om på förhand och utan hänsyn tagen till sammanhanget och forskningsfrågan. Rätt använd är alla metoder lika vetenskapliga och värdefulla.

Hur optimistiskt man ser på frågan har förmodligen en hel del att göra med vilken position man tillskriver den matematik som på samma gång är fysikens redskap och uttryckssätt. I en av bokens mest intressanta passager diskuterar Joanna Rose olika forskares syn på matematikens roll, och vilken bäring de olika hållningarna har på deras föreställningar om fysikvetenskapens möjligheter.

Enligt ett sätt att se det är matematiken något som människor upptäckt, snarare än uppfunnit, och det faktum att de matematiska strukturerna har en förmåga inte bara att beskriva, utan också att ge oss ny kunskap om den fysiska verkligheten, ett tecken på att verkligheten till sin essens är i någon bemärkelse matematisk. Om man i stället väljer ett motsatt synsätt, och betraktar matematiken som en alltigenom mänsklig skapelse, blir det som fysikern Eugene Wigner en gång kallade ”matematikens ofattbara förmåga” att beskriva verkligheten möjligen svårare att förklara.

Det spelar roll vilket synsätt man har eller väljer, hur man ser på kunskap. Den forskare som utgår från att matematik är ett av människor skapat verktyg kommer att uppfattas som mer osäker än den som säger sig ha tillgång till verkligheten direkt. Inte för inte är Ulf Danielsson en ödmjukt sökande fysiker med stort intresse för humaniora, medan Max Tegmark har en helt annan framtoning och presenterar också långt med spektakulära resultat. Tegmark talar om oändligt många parallella universum, vilket är en hypotes som aldrig kommer att kunna testas i verkligheten. I alla fall inte av människor. Därtill är människan i biologiskt hänseende och utifrån universums och evighetens perspektiv allt för obetydlig och imperfekt. Med stöd i de kunskaper vi har idag kan människan inte ens i teorin färdas till vår närmaste stjärna, eftersom den ligger för långt bort för att resan fram och tillbaka ska hinnas med under en livstid. Vad är poängen att göra sig bilder och tala om det som ligger bortom vår räckvidd, kan jag undra. Innan vi människor lärt oss förvalta livet på jorden på ett hållbart sätt har vi inget i rymden att göra. Danielsson har ett mer samtalande anslag än Tegmark som debatterar. Danielsson söker kunskap, Tegmark talar om hur det är, om jag ska blotta mina fördomar. Jag litar mer på Danielsson och andra forskare som inte är tvärsäkra, som i ord och handling visar att de SÖKER kunskap, forskare som samtalar istället för att tala om hur det är. Poängen är att ingen vet vem som har rätt, för det går inte att avgöra en gång för alla på ett otvetydigt och objektivt sätt.

Men inte heller om detta är alla ense: om matematiken är en produkt av våra biologiska hjärnor är den ju också, menar vissa, i någon mening en produkt av, en del av, den fysiska världen – precis som de gasmoln eller planeter, vågrörelser eller atomer som vetenskapen söker förstå. Att ett tankeredskap i denna mening fött ur universum visar sig ovanligt lämpligt för att beskriva detsamma – är det verkligen så förvånande? Kanske inte, och kanske i synnerhet inte om vi också tar i beaktande att vår enda väg till kännedom om världen går igenom våra mänskliga observationer.

Allt och alla består sedan tidens betydelse av stjärnstoff. Ibland behöver man påminna sig om det. Att betrakta sig själv och det man sysslar med utifrån evighetens synvinkel är ett val man gör, är ett sätt att se på samhället, kunskapen och sig själv. Vi är alla del av evigheten. Den är inget någon tänker på. I vardagen är alla fullt upptagna med annat, som tar vår uppmärksamhet bort från evigheten. Att tänka på evigheten kan därför fungera som ett slags paus från tillvarons larmande brus. Bara för att vi inte tänker på evigheten betyder inte att den inte finns, och paradoxalt nog är det när vi inte tänker på evigheten som vi som mest är en del av den. När vi lever fullt upptagna med vardagens bestyr är vi fokuserade på det som är här och nu. Om bestyren är allt för krävande och larmet så pass högt att det överröstar allt annat liknar människans liv ett vegeterande. När allt som finns är här och nu, eller när allt fokus och alla resurser handlar om att uppfylla ett tydligt mål finns bara det. Livet pågår oavsett och är en del av evigheten. Det spelar ingen roll hur vi tänker om detta eller om vi inte håller med, allt och alla ingår i evigheten.

Låt vara att evigheten är ofattbar för en dödlig. Det är olyckligt om vi låter detta faktum hindra oss från att reflektera. Vi ska naturligtvis inte ägna all tid och energi åt evigheten, och målet är inte att hitta den slutgiltiga förståelsen, svaret. Vetenskap handlar om att söka kunskap och förståelse, att skapa förklaringar som fungerar.  Evigheten pågår och har inget mål, så det faller på sin egen orimlighet. En annan avgörande sak är att ingen kan veta mer än någon annan om evigheten, det går i alla fall inte att avgöra vems tankar som ligger närmast sanningen. Tankar och reflektioner kring evigheten handlar om att främja hållbarhet och om att få ut mer av livet här och nu. Om att leva ett mer meningsfyllt och mindre målfokuserat liv. Tänk om det var vetenskapens mål också, att inte bara söka svar, utan att delta mer jämlikt och tillsammans med allmänheten i samhällsbyggandet och försöken att hantera vardagen. Kunskap är viktigt med kompetensen som forskningen ger är minst lika viktig, den behöver spridas i samhället. Forskare ska inte dyrkas, de är människor som alla andra. Ödmjukhet och osäkerhet är inget problem eller undantag, det är en del av livet och verkligheten. Fysikens bilder är perfekta, men det är inte verkligheten.

Rose beskriver hur frågan om matematikens relation till verkligheten har kommit att bli alltmer central i takt med att fysikens ­abstraktionsgrad successivt har ökat. Medan de fenomen som en Galilei eller en Newton beskrev i sina teorier var direkt ­till­gängliga för de mänskliga sinnena, har den moderna fysiken avlägsnat sig från det erfarbaras regioner. Dess teorier upprättar därmed en sorts egen verklighet, som träder in i stället för den som är och förblir fördold för oss: ”I strängteorin”, hävdar vetenskapsfilosofen Richard ­Dawid i ett samtal med Rose, ”har förhållandet mellan de verkliga objekten och de formler som styr dem helt dunstat av, så vi kan inte längre relatera till de objekt som teorierna beskriver. Det enda som är kvar då är strängarnas matematiska existens.”

Evigheten, universums oändlighet och svängande strängar är per definition omöjliga problem för människans intellekt. Därför är det viktigt hur vi ser på och förhåller oss till kunskapen, att vi tvingar oss att bli ödmjuka och på allvar inser att ingen någonsin blir klar med den här typen av frågor; alla kan ständigt bli bättre på att reflektera över dessa saker. För att landets kunskapsutveckling inte ska gå i stå och degenerera krävs att vi bryter mönster. Idag, i tider av New Public Management, där allt ska mätas och vägas, räknas och jämföras i jakten på effektivitet och ökande vinstmarginaler, behövs mer än någonsin ett annat sätt att se på och förstå; samhället, skolan, ekonomin, kultur ... allt! Vi sitter fast och fastnar allt mer i här och nu när vi tänker och agerar så. Målfokusering, budgetdisciplin och så vidare. Vad gör detta med oss? Om vi inte ens hinner reflektera över den frågan, hur ska vi då kunna avgöra om det vi gör med och mot varandra är bra för oss? Tankar på evigheten bryter mönster, tvingar tankar att byta riktning, fördjupar, vidgar, utvecklar förmågan att tänka och skärper förmågan till kritiskt tänkande.

Samhället håller på att gå i baklås och ju mer av samma vi utsätter oss för, desto svårare kommer det att bli att lägga om kursen när vi framöver tvingas till det. Alla vet att det sätt vi lever på och hur vi organiserar samhället inte är hållbart. Tänk på målen vi alla strävar efter. Tänk på hur vi ser på dem och vad de gör med oss. Vi formulerar dem i detalj och utarbetar metoder för att säkra vägen dit. Vi vill inte bli överraskade, vi vill ha kontroll. Vi VILL. Ingen tvekan om att viljan är stor och stark, men vad bryr sig evigheten om det? Människans vilja är en myras kamp mot en elefant, i relation till evigheten. Människans vilja och önskningar kan, och är på god väg att, föröda den enda plats i universum där människor kan leva, som människor. Om det bryr sig evigheten föga. Därför är evigheten lämplig som utgångspunkt för den typ av tankeövningar jag menar att vi är i desperat behov av, för vår egen överlevnads skull.

Det är synen på kunskapen som är problemet, detta att vi tror oss kunna kontrollera och målstyra komplexa processer. Vad vi behöver är ödmjukhet. Och det kan vi få genom att reflektera kring evigheten eller rymdens oändlighet. Hjälp i det arbetet kan hämtas från olika håll, det är inte det viktiga vem vi tänker och reflekterar med. Det centrala är att vi tänker och reflekterar och att forskarna som har kunskaperna, som vet är ödmjuka och bjuder in till samtal.

Strängteorin må vara ett extremt exempel, men det är långtifrån det enda. Kvantmekanikens tillståndsfunktioner är en sorts vågor som rör sig i ett abstrakt rum av möjligheter; samtidigt tycks dessa matematiska vågfunktioner i vissa lägen vara den verkligaste egenskap som en kvantmekanisk partikel kan ha. Kvarkar, de elementarpartiklar av vilka atomkärnans protoner och neutroner antas bestå, kan aldrig observeras direkt, och på grund av de krafter som verkar mellan dem inte heller som enskilda partiklar. Är det då ens i princip möjligt att skilja en kvark från den matematiska beskrivningen av en kvark?

Längtan efter det ouppnåeliga. Vetenskap är ett uttryck för det, inte en strävan efter mål. Det är sökandet och vägen fram som är målet, inte svaret. Vetenskap är ett slags kärlek till det som inte går att nå eller få. Forskning är en övning i ödmjukhet inför verklighetens oöverblickbarhet och handlar ytterst om respekt för livet. Om vi väljer att se på vetenskapen på det sättet. Vi väljer, kunskapen om verkligheten är perspektivberoende. Det längtas för lite idag. Vi hinner inte längta för vi är fullt upptagna med måluppfyllande och effektivitet, kvalitetssäkring och eliminering av risk och undanröjande av allehanda osäkerhet. Vi tror vi kan veta och att det går att utarbeta metoder för att få vad vi vill ha; pengar, kunskap och en rent allmän behovstillfredställelse.

Värdet med längtan är inte att få sin önskan uppfylld. Längtan har ett stort eget värde. Tänk på din barndoms jular. Vad minns du mest idag, klapparna du fick eller väntan på dem? Vad gör julen till den högtid den är: maten, gåvorna, julgranen? Eller drömmarna om upplevelsen och tillfället? När allt mer tid, fokus och resurser läggs på att vi ska få vad vi vill ha, så som vi vill ha det och så fort som möjligt, töms livet på mening. När målet är viktigare än vägen och när tider av väntan till varje pris ska kortas, är det då ett värdigt liv? Jag tycker inte det, och livet så som vi lever det idag är i vilket fall som helst inte hållbart. Vi borde längta mer, för längtans skull och för att utveckla vår och samhällets förmåga att formulera visioner. Fokus på mål ger oss torftiga visioner, meningslösa liv och utarmar den kollektiva förmågan att tänka. Vi borde längta mer, och oftare reflektera över omöjliga frågor utan givna svar. För att hitta ett hållbart förhållningssätt till livet och för att utveckla den kollektiva förmågan att förstå och hantera osäkerhet, för att få perspektiv och för att bli lite mer ödmjuka inför det som är viktigt på riktigt och i det långa perspektivet, behövs mer samtal och mindre debatt.