Det sätts upp så många mål, och ges uttryck för så få visioner. Allt fler ägnar allt mer av sin tid åt att uppfylla krav. Allt snabbare och till ständigt lägre kostnad ska målen nås. Det är en oroande utveckling, för när "ingen" får göra vad man tror på eller på sätt man väljer själv, bara vad andra säger att man måste göra, finns snart ingen passion, ingen glöd i arbetet och samhällsförvaltningen. Vardagen förvandlas till själsdödande mekaniska upprepningar av samma. Allt och alla kontrolleras och avvikelser från planen, normen, den enda vägen uppmärksammas och straffas. Oresonligheten ökar i samhället, liksom otåligheten samt både förståelsen för och uppskattningen av olikhet, spontanitet och samtal för samtalets skull. Jag och min konkurrensutsatta position är ständigt hotad. Så ska det vara; det driver kvalitet och håller kostnaderna nere. Sägs det. Ekonomin styr våra liv och allt som inte kan räknas i kronor och ören betraktas som överflöd. Jag börjar bli hjärtinnerligt trött på. Det finns en gräns för vad man som individ klarar av, vad man som arbetsgrupp, företag/organisation och samhälle mäktar med. Vill vi verkligen ha ett hållbart samhälle räcker det inte att bara ekonomin fungerar. Ekonomin må vara motorn, men utan en luftkonditionerad, välutrustad, rymlig kupé med god utsikt över vägen och det som ligger i vägens förlängda riktning, blir resan ett helvete.
Pengar förvrider synen på människor och påverkar tänkandet. Ekonomins försvarare fokuserar på den enda aspekten av samhällets komplexa helhet och ignorerar allt annat, eftersom man tänker sig att lycka, tillfredställelse och trygghet kommer som ett brev på posten om man bara får mer pengar i plånboken. Stannar man upp, höjer blicken och reflekterar lite, inser man den ständiga och allomfattande jakten på effektivitet och pengar saknar slut. Måluppfyllelsen skjuts på framtiden; en framtid som ligger allt längre bort. För de flesta nås aldrig målet. Livet blir liksom tillvaron för allmänheten under medeltiden en evig strävan efter belöning i himmelriket. Ekonomin är i praktiken ett aldrig infriat löfte om lycka; ett svart hål som slukar alla drömmar på annat. Så här ser det visionslösa samhället ut; där ekonomin är allt och allt är ekonomi.
Ett annat samhälle är möjligt. Ett mer levande samhälle som fylls med innehåll och där livet och vardagen, det som är här och nu, står mycket mer i fokus än det som kommer sedan. Livet är inget mål, det är en resa. Målfokus är därför helt förkastligt, på alla sätt och vis. Konkurrens driver bara kvalitet i väl avgränsade delar av den komplexa helheten, inte i helheten som sådan. Utifrån ett SAMHÄLLSPERSPEKTIV är konkurrens förödande. Individer ställs mot individer och banar väg för egoism, girighet och empatilöshet. Och när samhällsbärare verksamheter konkurrensutsätts blir medborgarna, eller i alla fall delar av dem, lidande. Ta Posten till exempel. Fick vi bättre postservice efter att City Mail/Bring dök upp på marknaden? När Posten agerade ensam kunde förluster balanseras mot vinster och alla fick lila bra service. Nu fungerar bara de aspekter av det övergripande samhällsbehovet att flytta paket och försändelser som genererar vinst, och den vinsten går till privata ägare medan allmänheten både får dras med Post Nords ekonomiska och logistiska problem. Samma på skolmarknaden, detta kunskapsvidriga begrepp, där valfrihet betraktas som ett värde i sig. Fast om valfriheten ska vara värd namnet krävs att alla verkligen kan välja, inte bara de som har det ekonomiskt bra ställt och som är om sig och kring sig. Vem betalar för konkurserna, och vem betalar för samhällskostnaderna som det innebär längre fram i livet när den som gått i en dåligt presterande (som är ett huvudlöst uttryck för vad som prioriteras i dagens utbildningssystem, vilket inte är kunskap och intellektuell utveckling) skola får sämre förutsättningar än de välbeställda? Konkurrens driver bara kvalitet för de få som lyckas, aldrig för den komplexa helhet som delarna ingår i, men alla får vara med och betala. Vem försöker vi lura?
För att kunna formulera visioner krävs dels tid att reflektera över vad som är önskvärt, dels en tillräckligt väl utvecklad fantasiförmåga att tänka bortom tillvarons nuvarande begränsningar, samt vishet nog att avgöra vad som är långsiktigt hållbart. I dag finns varken tiden, förmågan eller förståelsen för detta. Under tiden som samhället och individerna rör sig allt längre ut längs ett sluttande plan debatterar politikerna allt mer desperat med varandra (om vem som kan lova mest till lägsta kostnad) för att inte hamna i medieskugga. Ingen gör med andra ord något av det som är viktigt på lite längre sikt, alla är fullt upptagna med att spara pengar, öka effektiviteten och nå målen för dagen.
Det visionslösa samhället är en död plats fylld av hålögda, tunnelseende människor som aldrig har tid att mötas, utvecklas eller njuta av livet och det som är. Det visionslösa samhället är en skinande maskin vars hjul snurrar fortare än någonsin men som bara producerar tomhet, ohälsa och klimatförstöring. Dags att dra i nödbromsen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar