Vad är en bra forskningsansökan?

För att nå erkännande som forskare räcker det inte att vara bevandrad i vetenskapens teori och praktik, det räcker inte att man kan forska. Forskare anses man vara först efter att man passerat två nålsögon. Först måste man skriva en ansökan som vinner bifall och sedan måste resultatet passera genom peer-rewiew-systemet hos en ansedd, internationell tidskrift. Det är så klart bra att resultaten granskas, även om jag menar att det är olyckligt att man använder sig av en och samma modell för granskning över hela linjen. Det är till exempel stor skillnad mellan att granska tolkningar av ett kvalitativt material och att granska statistiska samband i ett kvantitativt material. Statistiska fel kan vara fatala och detta ser en driven granskare utan problem (och det är dessutom antingen rätt eller fel), medan en tolkning är en tolkning som ingen kan hävda är rätt eller fel. Kvalitativa studiers resultat behandlas bäst i ett högre seminarium där många forskare tillsammans belyser texten som läggs fram och ger forskaren en mer samlad bedömning där alla inte nödvändigtvis håller med. Fast högre seminarier har i princip avskaffats och ersatts av det mycket mer ekonomiskt effektiva peer-rewiew-systemet.

Det andra nålsögat får dock mer långtgående konsekvenser och det är detta jag vill diskutera. För att överhuvudtaget kunna forska krävs att man har tid, och tid kostar pengar. Därför måste man skriva forskningsansökningar som konkurrerar med andra forskningsansökningar i ett system där det ofta bara är en av tio ansökningar som vinner bifall. Problemet med detta system, detta nålsöga i forskningen och för kunskapsutvecklingen, är att orimligt mycket fokus och uppmärksamhet riktas mot ANSÖKAN. Oddsen för att lyckas är höga och därför sprids en känsla i forskarsamhället att det är viktigare att lyckas med ansökan än att lyckas med forskningen. Att lyckas i den mördande konkurrensen uppfattas som en forskarmerit, men är det verkligen så att en bra ANSÖKAN automatiskt leder till bra forskning? Jag är tveksam.  Vad kännetecknar en bra ansökan?

En bra ansökan kräver gediget förarbete. Att tvingas läsa in sig på tidigare forskning är naturligtvis bra och viktigt, och att ha koll på metoden och lämpliga teoretiska verktyg är självklart betydelsefullt, men det ligger i forskningens natur och när det görs till något man konkurrerar om är det inte självklart att det gynnar kunskapsutvecklingen. Forskning handlar om att söka ny kunskap, och ny kunskap är per definition okänd för alla tills den läggs fram, vilket är möjligt först efter att forskningen genomförts. Jag ser en uppenbar risk att allt för stort fokus i akademin på framgång i kampen om medel leder till ett slags evolutionär utveckling där forskningen hämmas av att forskare liknar påfågelshannar som går runt och mäter sina stjärtfjädrar med andra hannar för att locka till sig så många honor som möjligt. Forskning ska handla om forskningsresultat och forskarkompetens, inte om vem som skriver den bästa ansökningen. Det borde vara forskningsproblemet man konkurrerar om, och det borde vara forskningsfrågans samhällsrelevans som avgör. Vetenskapen och samhället har ingen nytta av att uppblåsta forskare vinner framgång i en hopplös konkurrens om pengar. Forskning handlar om kunskap, inte om att skriva ansökningar som är bättre än andra ansökningar. Forskning är en kreativ verksamhet som kräver att det finns utrymme för nytänkande på en hel masa olika sätt. Inte för inte är det dels grundforskning, det vill säga fri forskning, som lett fram till forskningens största genombrott, dels rena misstag (som till exempel Viagra). Vetenskapshistorien visar att kunskapen sällan finns där man tror att den ska finas och att forskare ofta letar där man kan snarare än där kunskapen faktiskt finns. Konkurrensen om medel leder till att dessa problem förstärks och att fokus i verksamheten riktas bort från vetenskapen och kunskapssökandet; det vill säga man kontrollerar det man kan istället för att skapa ett system som faktiskt gynnar forskning som faktiskt leder till ny och användbar kunskap.

En bra ansökan måste vara stringent och koherent, och allt som tas upp måste vara väl argumenterat och förankrat i källor; det vill säga man måste i princip veta vad man ska komma fram till för att bli framgångsrik i konkurrensen om medel. Den som söker pengar för att bedriva fri forskning eller som vill söka sig fram i okänd terräng där det saknas tidigare studier att luta sig mot för att övertyga ansökningsgranskarna om att man kommer att bli framgångsrik, kommer att sorteras bort. Konkurrens driver kanske kvalitet, men det är inte givet att en ansökan som är stringent, koherent och välargumenterad leder till ny kunskap. Ett ansökningssystem som bygger på konkurrens gör att framgång på ansökningsområdet uppfattas som ett relevant mått på vetenskaplig kompetens, vilket återstår att bevisas. Och enda sättet att undersöka den saken är att införa parallella system vars utfall mäts i efterhand, fast det hör jag ingen tala om. Istället antar alla att vi lever i den bästa av världar, och den som knäckt ansökningskoden (den som har störts och vackrast stjärtfjädrar), som passerat nålsögat och vinner framgång i den mördande konkurrensen kommer så klart aldrig att klaga på systemet, medan den som inte gör det alltid kan beskyllas för att vara en dålig förlorare alternativs anklagas för att vara en dålig forskare; trots att hen aldrig får visa hur det är med den saken, som forskare. Som en av de färgade kvinnliga skådespelarna som vann en Oscar för några år sedan sa i sitt tacktal, finns det inga roller går det inte att vinna några priser. I dagens akademi är det forskningsmedel man konkurrerar om, inte forskningsresultat. 

Är en bra ANSÖKAN samma sak som ett bra projekt vilket har god chans att leda till ny och samhällsbyggande, demokratiutvecklande kunskap? Inte självklart, långtifrån. Tyvärr har vi skapat ett  system där den frågan inte går att testas vetenskapligt. Alltså bygger synen på vem som är en bra forskare på grundlösa. ovetenskapliga antaganden. Forskarkompetens mäts genom att att döma hundarna efter håren, vilket på sikt riskerar leda till inavel och kunskapasstagnation. 

Dessutom hör man allt oftare orden forskning visar ... vilket blivit ett legitimt sätt att debatera snart sagt allt. Men få saker kan betyda så många olika saker som det påståendet, och därför räcker det aldrig, inte om det är KUNSKAP man söker; det är möjligen början på ett samtal, men aldrig slutet på en debatt vars syfte är att verkligen förstå ett komplext fenomen.