Den nuvarande graden av politisk styrning av forskningen generellt och av högskolorna i Sverige leder till sämre forskning och ökat byråkrati. Forskare tvingas att fokusera på områden som vi inte nödvändigtvis är kompetenta i. Sämre forskare får enkelt tillgång till öronmärkta forskningsmedel. Dålig forskning förtränger god forskning. Gradvis förvandlas vi som grupp till statstjänstemän. Detta sker på bekostnad av den mera användbara och internationella forskningen. Forskaren har inte samma frihet till att lägga fram hypoteser, resultat och till att resonera offentligt. Högskoleledningen använder argument om värdegrund för att styra innehållet av det som lärs ut. Läraren har inte samma yttrandefrihet längre. Den kollegiala traditionen och andan kolliderar allt oftare med den nya linjestyrda modellen. Ledningen styrs av managementprincipen som bygger på idén att en ledare kan styra vilken organisation som helst och att forskning inte är betydlig annorlunda från tillverkning av gräsklippare eller odling av cherrytomater.Forskningen började i kyrkan påminns vi om, och den var fri så länge kyrkans världsbild inte utmanades. Drömmer mig tillbaka till min studietid. Göteborgs universitet på 1990-talet. Sveahuset. Kvällsföreläsningar. Religionens idéhistoria. Thomas av Aquino och hans utforskningar av naturen som betraktade som ett sätt att vara nära Gud. Fast sedan kom Galilei Galilei och allt förändrades. Kyrkan kunde inte acceptera hans forskningsresultat eftersom de stred mot Aristoteles och kyrkans dogmer. Tänker på kyrkans katedraler och på hur den moderna vetenskapen i sin linda utmanade makten men hur den sedan tog över och byggde egna katedraler. Jag trivs bäst i katakombernas myllrande gångar under katedraler och akademiska skrytbyggen, där i dunklet är det ingen som bryr sig om hur man ser ut eller vilka utmärkelser man har fästade på sitt bröst. Det enda som betyder något i katakomberna är kunskaperna, tankarna och den kritiskt analytiska förmåga man bidrar med i det intellektuella samtalet vars syfte är ökad förståelse. Makt och frihet går inte bra ihop. Den som har makt vill behålla den och då spelar det ingen roll vad den bygger på, religion, pengar, ideologi eller vetenskap. Makt korrumperar, även vetenskapen.
Det var under Margret Thatchers nyliberala regim i England som politikerna började försöka styra och kontrollera forskningen i en riktning som gynnade politiken och på den vägen är det, trots att alla vet och förstår att forskning handlar om att undersöka världen, med målet att söka ny kunskap; inte om att producera resultat som visar något som ligger i linje med rådande ideologi eller som leder till på förhand bestämda resultat. Är det kunskap man vill ha MÅSTE forskningen vara fri! Kunskap är dock, liksom frihet för övrigt, ett lustigt ord som kan betyda lite olika saker beroende på vem man frågar och vilken position i samhället hen har. Ju mer makt och inflytande man har desto större är risken att fri forskning leder till resultat som hotar makten och inflytandet. Det är oundvikligt att det blir så. Det är lätt att säga bildning och kunskapssamhälle, men svårt att verkligen leva upp till idealen. Och alldeles för många ledare vill inte veta hur det faktiskt är eftersom de vet att deras ideologi eller motiv går på tvärs mot kunskapen.
Ingen kan på förhand bestämma vad man ska komma fram till, och det är ett faktum att många banbrytande forskningsresultat funnits av en slump, ofta i sökandet efter något annat. Två exempel: Penicillin och xylocain. Grundforskning är det fundament som forskningen vilar på. I begynnelsen fanns bara fri, nyfikenhetsdriven forskning; tillämpad forskning har inget med nyfikenhet att göra (och frågan är om den ens har med kunskap att göra), den är först och främst ett uttryck för människans begär efter svar och kontroll. Det är i grund och botten självklart: Låter man forskare ägna sig åt det forskare är intresserade av orkar forskaren hålla på längre och arbetar mer ihärdigt med uppgiften, vilket ökar chansen till att man blir bra, bättre och på sikt kanske till och med bäst på det man gör. Mer pengar kanske kan kanske vara en motivation för någon men den slår aldrig intresset som kommer inifrån och belöningen som tillfredställelsen av nyfikenhet ger. Den vars motiv att forska är makt och prestige bör helt inte få forska överhuvudtaget (jfr Paulo Macciarini), det är som att be om problem.
Några argumenten mot fri forskning tog upp: Grundforskning är slöseri med pengar, till exempel. Forskningen måste liksom alla annan verksamhet leva upp till samhällets generella krav på lönsamhet och effektiv resursutnyttjande; Forskningen ska tjäna samhället, inte sina egna syften. Det låter bra och det är svårt att argumentera mot, fast det är en retorisk fälla. För vad är syftet med forskningen? Kunskap! Och vad vet vi om kunskapssökande; jo att det är en verksamhet som inte går att målstyra. Är det kunskap man vill ha måste verksamheten anpassas efter kunskapens krav, inte efter människans fåfänga drömmar om svar eller destruktiva begär efter kontroll. Dessutom är det så att argumenten för forskningsfrihet inte står i motsättning till argumenten mot: Pengar som används till forskning är endast slöseri om man inte uppskattar forskning. Utifrån ett lite längre tidsperspektiv är det otvetydigt så att forskningen alltid varit lönsam, fast på längre sikt än rådande kvartalstänkande. Det är alltså företagens makt och inflytande i samhället och kulturen som får forskningen att framstå som olönsamt, vilket är dubbelt olyckligt (och ibland arrogant och cyniskt) eftersom även företagen på sikt är beroende av forskningsresultat som bara kan nås genom fri grundforskning. Dessutom; om forskare själva får bestämma vad man ska forska om blir resultatet bättre. En berättigad fråga således: Varför misstror man forskarnas drivkrafter att forska? Hur hamnade vi här? För att bli forskare måste man underkasta sig år av mödosamma studier; forskare är landets högst utbildade och har offrat massor för att få chansen att forska (fritt) och söka kunskap. Varför litar vi mer på politiker och företagsledare, om det nu är ett kunskapssamhälle vi önskar oss?
Fri forskning betyder inte att man underlåter att granska verksamheten, absolut inte. Forskning har alltid kontrollerats och evakuerats, fast av andra mer erfarna forskare med intresse för kunskapens kvalitet. Kunskap är allas och därför har forskare i alla tider utsatt sig för granskning eftersom fler som arbetar tillsammans ser mer och tänker bättre än var och en för sig. Är det KUNSKAP man söker är kritisk granskning en förutsättning och något som välkomnas. Dagens syn på granskning bygger på fasta objektivt mätbara kriterier, inte på bedömning, vilket är en intellektuell kompetens. Betänk att Paulo Macciarini granskades och lyckades få sina resultat accepterade. Han drevs inte av kunskap utan av ära, makt och inflytande. Genom att befria forskningen skulle verksamhetens fokus riktas mot kunskapen, istället för mot kontroll.
Autonomireformen, talades det om. Tanken var god men det sätt som den genomförts på har lett till sjunkande vetenskaplighet och sämre kvalitet, liksom i skolan där betygen pekar uppåt medan kunskapen pekar nedåt. Det har dessutom visat att forskning som utifrån ett kunskapsperspektiv är undermålig uppvärderas om man forskar i samverkan med företag; särskilt om företagen är med och finansierar forskningen och definitivt om forskningen leder till ökad lönsamhet. Granskningen av ekonomiskt framgångsrik forskning ser annorlunda ut än granskningen av fri, nyfikenhetsdriven grundforskning och handlar inte så mycket om kunskapskvalitet som om ekonomi. Och denna syn på forskning spiller över även på anslag som erhålls från de statliga forskningsråden där mer uppmärksamhet riktas mot den som ERHÅLLER anslag än mot den som faktiskt forskar och finner ny och banbrytande kunskap. Pengar och makt korrumperar, det finns överväldigande vetenskapliga indikationer på det och det faktum att man inte lyssnar på det örat bekräftar paradoxalt nog relevansen i insikten. Håller vi på att sälja ut forskningen?
Ledare (politiker och rektorer) som säger: Nu ska vi bli bra eller till och med bäst på (och är får läsaren själv fylla i med något avlat som brukar nämnas i dessa sammanhang), leder till att forskare som är bra på DET premieras, snarare än forskare som är bra på att FORSKA. Den generella forskningskompetensen utarmas på detta sätt och forskare som är bra på att producera önskade resultat framstår som bättre framstår som mer värda att satsa på, vilket går ut över förståelsen för och uppskattningen av grundforskning. Politisk styrning och kontroll av forskningen leder till att politikerna och ledarna bestämmer vad forskarna ska forska om, och allt mer av tiden som finn för forskning ägnas åt att visa att man faktiskt forskar (trots att återrapporteringen och uppföljningarna, vilket tar mycket tid, inte är forskning). Perspektiv förskjuts hela tiden och uppfattningar om vad som är bra och önskvärt förändras ständigt, det är så kultur fungerar; men är det KUNSKAP vi vill ha måste forskningen och utbildningssystemet anpassas efter kunskapen, inte efter något annat. Paradoxalt nog krävs det kunskap och förståelse för forskning för att förstå detta och därför måste den onda cirkel vi fastnat i brytas.
Ytterst få diskuterar idéer och tankar, teorier och innehållet i forskningen. Seminariet är hotat, liksom den intellektuella utvecklingen, och anledningen till det är att budgeten styr, inte nyfikenheten. Forskaren har reducerats till en tjänsteman som följer order, inte en fri sökare och utvecklare av viktig kunskap. Forskare skolas idag i den hårt styrda, kvalitets- och målsäkrade akademin till att bli tjänstemän, vilket är själva antitesen till forskare och allt vad fri forskning står för. Bildningen hotas följaktligen med politikers goda minne, för bildning är ett hot mot mot styrning och målfokus. Bildning handlar om kunskap i relation till annan kunskap; om nyfikenhet och sökande efter svar i okänd terräng. Bildning är utbildningens motsvarighet till grundforskning, och sökandet efter säkra fakta är på samma sätt motsvarigheten till målstyrd och tillämpad forskning. Kunskapen är hotad från så många olika håll och eftersom den är ömtålig och ingen äger den är den svår att värna.
Några snabba konstateranden om logiken bakom dagens syn på forskning: Datan och statistiken är bra och ämnet är viktigt = alltså måste (?!) forskningen vara bra, resultatet intressant och meningsfullt. Skaffar man sig lite perspektiv och tänker efter har vi skapat ett självrefererande, solipstiskt system och en kunskapssyn som bygger mer på form än innehåll. Ju mer man skrivit desto mer kan man, eller? Ju fler artiklar man står med som författare på desto bättre forskare är man, eller? Nej, kunskap är inte en linjär, kumulativ process. Kunskap är dynamisk och handlar lika mycket om det man inte kan och om insikter man måste göra sig av med i ljuset av ny kunskap, som om det man vet. Kunskapen förändras ständigt och tanken på framsteget är en myt.
Kompetensen att skriva böcker, tangeras också. Vad innebär det att skriva en bok; vad är det för kompetens som krävs? Det är en stor skillnad mellan att arbeta med och hålla ihop ett resonemang som sträcker sig över 300 sidor och ett som presenteras på 20 (com kan sammanfattas i ett abstract på några rader). Kompetensen att skriva och läsa böcker håller på att utarmas och därigenom går viktiga kunskapsfrämjande kompetenser förlorade. Böcker förknippas idag med populärvetenskap och lönsamhet, inte med kunskap och bildning. Sammanläggningsavhandlingen har på kort tid inte bara blivit norm, dessutom har monografin kommit att betraktas som en anomali i akademin. Vad är poängen med sammanläggning, vilka är kunskapsvinsterna? Jag ser ett stort behov av samtal om den frågan, för är det självklart så att man blir en kritiskt driven, självständig och kunskapssökande forskare om man skriver artiklar med andra? Är det inte bara ett sätt att snabbt nå fram till ett mätbart resultat som ger en fördelar i konkurrensen (om annat än kunskap)?
Det är inte linjestyrningen och New Public Management i sig som är problemet, utan var och till vad detta används. Om forskare får forska fritt kan linjen styra som den vill, så länge den håller sig borta från forskningen. Låt forskare forska, och ledningen leda det som kan och bör ledas. Frihet bygger på och kräver ansvar, och ansvar är en mänsklig kompetens, liksom bildning, etisk medvetenhet och analytisk förmåga. Kritisk granskning är inte samma sak som instrumentella jämförelser av formella meriter. När jag var doktorand var friheten i akademin BETYDLIGT större, och det är jag enormt tacksam för att den var, för jag hade aldrig blivit forskare i dagens högskola, med dagens syn på kunskap. Jag sökte mig till och har stannat kvar i akademin för kunskapens skull, inte för pengarnas, prestigen eller något annat.
Samvetsfrågan som ingen kommer undan ifall det verkligen är ett kunskapssamhälle vi faktiskt vill ha är: Vad ska forskare syssla med, och vad främjar kunskapsutveckling? Och utmaningen är vi har att hantera är denna: Framgångsrika forskare som lyckats inom dagens system och som är lojala med nuvarande syn på kunskap har ALLT att förlora på att systemet förändras.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar