Känslor, intellekt och bildning

Känslorna och intellektet är intimt sammanlänkade. Kall rationalitet har inget med kunskap att göra. Det går inte att bygga ett kunskapssamhälle på fakta, för då blir det ett oresonligt, instrumentellt, strikt övervakat kontrollsamhälle. Saknas känslan för det man gör, om man inte engagerar sig helt och fullt i sökandet efter både kunskap och förståelse för det man studerar går det bara att lära sig hantera fakta, som är antingen korrekta eller felaktiga. Kunskap är något annat och kräver mer av en som människa, och är det bildning man söker måste man förstå hur viktiga känslorna är och att det handlar om en djupt mänsklig verksamhet. Utan empati och fantasi kan ingen ny och hållbar kunskap utvecklas ur det man redan vet. Känslor är en förutsättning för och en tillgång i all kunskapsutveckling. Snille och smak; samma sak kan uttryckas på så många olika sätt. Fakta är platta, kalla, oresonliga och döda konstateranden.

Rationalitet är avsaknad av känsla och har ingenting med kunskap att göra, det handlar bara om att söka kausala samband mellan olika fakta. Logik är något annat, det är en mänsklig egenskap, med allt vad det innebär. Människan har en utvecklad logiskt förmåga, men är inte helt igenom rationell, det är förbehållet maskiner och människor som idealiserar människor och känner sig troligen underlägsna teknikens högt uppdrivna kalkyleringskraft. Kunskap är inget man kan räkna på, kunskapsutveckling bygger till dels på intuition och kräver kontakt med känslorna. Empati och förståelse för sina egna och andras tillkortakommanden är nödvändigt om man vill bli bildad och vis. Den som söker kunskap befinner sig hela tiden vid gränsen och kommer att kliva över den många gånger. Det är enda sättet att lära sig veta var gränsen går och om kunskapen fungerar. Sakernas tillstånd förändras dessutom och därför måste forskaren följa med och kan och får aldrig slå sig till ro med någonting som tidigare visat sig fungera. Kunskap och bildning är inga kumulativa, linjära processer. Framsteg finns bara i människor fantasi.

Att vara forskare och människa handlar om att dela med sig, inte bara av fakta man har tillgång till och framgångar man rönt utan även med sina okunskaper, reflektioner, hugskott och tillkortakommanden. Kunskap kan bara skapas tillsammans och bildning bygger alltid mer på andras arbeten än på egna insatser. Att sätta sig till doms över andra gör bara den som anser sig äga och försvara något; makt och inflytande, prestige och pengar. Det kan vara så mycket. Den som verkligen vill veta och söker förstå bjuder på sig själv och möter den andra där den är; kör inte ner sina fakta i halsen och dömer ut. Ingen människa är fullkomlig, liks lite som kunskapen är det, därför går det inte att med ledning av fakta uttala sig om en medmänniska. Ingen vet något på riktigt om någon annan. Inför evigheten och universums oändlighet är vi alla små. Vad spelar en vetenskaplig dispyt för roll om tusen eller hundra år? Vad är det värt att vinna en debatt? Det är skillnad att ha rätt och att se till att få rätt. Det har ingenting att göra med hur det är, det handlar om VEM man är och hur man ser på kunskap och sina medmänniskor.

När världen förändras måste den fakta som beskriver världen förändras, därför handlar kunskap lika mycket om det man vet som om förmågan att anpassa beskrivningarna av verkligheten efter förhållanden som råder nu, men kanske inte då eller sedan. Fakta utan etik är omoralisk och utan empati riskerar kalla fakta att bli omänskliga, oresonliga och farliga. Är hen 18 eller ej? Kan hen utvisas till Afghanistan utan risk? Fakta säger en sak, känslorna en annan. Vad ska vara vägledande; vad är mest humant och hållbart? Eftersom ingen till hundra procent kan vara säker på att den fakta man har tillgång till faktiskt stämmer, idag, imorgon, om ett tag. Faktasamhället är inget mänskligt samhälle; det må vara effektivt och lönsamt, men vad är det värt om det förminskar oss och plockar fram människans sämsta egenskaper och gör dem till dygd

Faktasamhället är här och det gör att mörkrets krafter anar morgonluft. Känslorna skriker att Nordiska Motståndsrörelsen måste stoppas, men fakta visar något annat. Faktasamhället bygger på regler och på strikt regelföljande; den mänskliga faktorn blir ett tecken på svaghet. Det som är en styrka och en förutsättning för kunskapssamhället och bildningssträvan uppfattas i faktasamhället som brister och svagheter. Makt går före moralisk rätt. Vi får ett samhälle, en skola, ett utbildningssystem och en akademi där framgång är allt och där svaghet och den som misslyckas föraktas. Utbildning i faktasamhället handlar om att sortera människor i kategorin vinnare eller förlorare, offer och gärningsmän. Och när det är vinnaren som skriver historien blir bildning ett hot och den som verkligen vill veta, som inte bara nöjer sig med att lägga sig platt för auktoriteter och fakta, måste stoppas, för ordningens skull, den övermänskliga, iskallt rationella ordningens skull.

Forskning är ingen tävling och Nobelkommittén utser inga vinnare; det handlar om en hedersutmärkelse som mänskligheten tilldelar forskare som bidragit med särskilt betydelsefull kunskap. I år liksom tidigare år delas priserna ut till en FÖRKROSSANDE majoritet av MÄN, som ser sig själva och uppfattas av andra som vinnare. Ingen äger dock kunskapen, så var finns ödmjukheten? 

Det finns inget pris i humaniora där bildning hålls högt. Vad som är hönan och vad som är ägget är svårt att uttala sig om, men det är ett faktum att humaniora ofta omnämns i förklenande ordalag eller avfärdas som som en mjuk vetenskap, till skillnad från fysiken och ingenjörsvetenskapen som är hårda, faktafokuserade, rationella och självklart viktiga. Positivism antas enligt samma logik vara bättre än hermeneutik eftersom den antas kunna ställa sig över känslorna och vara objektiv och eftersom den söker säker kunskap och leder saker i bevis. Båda aspekterna av det vetenskapliga hantverket behövs emellertid och är lika viktiga för att ett mänskligt samhälle ska kunna utvecklas. Snille OCH smak, intellekt OCH känsla, kunskap OCH värdering. Och är viktigt, ingenting och ingen är autonom, allt är del av samma helhet. Bara för att man är säker betyder inte att man har rätt, det betyder bara att man är säker och rör sig inom sin trygghetszon där man vet att man har koll. Rör man sig aldrig utanför den zonen kan man aldrig lära sig något, man bevakar bara makt och uppnådda resultat.

Hur övertygar man någon annan om att det man hävdar är rätt? Det beror på vilket samhälle man lever i och vilken kunskapskultur som utvecklats. I ett faktasamhälle är det evidens och bevis, siffror och statistik gäller. I ett kunskapssamhälle resonerar man och väger för och nackdelar mot varandra, man sätter saker och ting i perspektiv och tar mänskliga och miljömässiga hänsyn. I ett bildningssamhälle där visheten vördas är det samtal, reflektion och ödmjukhet inför livets och tillvarons komplexitet som visar vägen och alla uttryck för tvärsäkerhet avfärdas som de orimligheter det faktiskt handlar om. Oresonlighet är ingen kunskapsutvecklande egenskap, det är en en förminskande strategi som förr eller senare slår tillbaka på den som väljer att förhålla sig så till kunskap. Bildning kan bara nås om man lär sig förstå och hantera insikten om att ingen kan äga kunskap. Kunskap kan bara användas. Den kan inte sparas, lagras och plockas fram vid strategiska tillfällen. Bildning handlar om att skaffa sig perspektiv till både kunskapen, känslorna och det komplext mänskliga. 

Ansvaret för kunskapen är alltid delat, inte bara mellan forskare; minst lika viktigt är att det finns en intresserad och kunnig allmänhet där ute som kan granska, värdera och förhålla sig klokt till kunskapen och samhällsutvecklingen. Varken kunskapen eller människan är en ö, allt och alla är del av det livets mångfald.