I dagens globaliserade och tävlingskåta ekonomi konkurrerar städer världen runt om att attrahera de mest framgångsrika företagen med de mest lovande talangerna och de högst presterande medarbetarna. I denna session problematiserar vi den urbana prestationskulturen och frågar om det i framtidens Sverige kan skapas hållbara alternativ till den förtätade staden. Finns det måhända en gångbana, eller en landsväg, ur det urbana rutmönstret?Som vanligt tänker jag mer med än redogör för det jag lyssnat på. Orden och tankarna är mina, men jag hade inte kunnat skriva utan inspiration från det som sades av forskarna som talade på sessionen. En sak jag tänker är ar detta att hälsa och intellekt hänger samman som ler och långhalm (säger man så fortfarande? Förstår unga idag vad det betyder?). Stress och press leder till både sämre hälsa, kunskapsförflackning och utarmning av den intellektuella förmågan, liksom försämrade kunskaper och ökat ointresse för intellektuell utveckling leder till sämre hälsa. Därför är det oroande när allt mer fokus i samhället riktas mot prestationer och när kraven ökar på produktion av allt mer på allt kortare tid. När intellektuellt drivna människor ger sig in i den karusellen och använder kunskapen som finns om vad som främjar hälsa för att optimera sina prestationer och fördelar i konkurrensen med andra skapas en farlig spiral av allt högre uppdrivet tempo, som på sikt riskerar gå ut över kunskapsutvecklingen. För kunskap och lärande tar tid, det finns inga genvägar. Finns inte tid till eftertanke och reflektion och får man inte misslyckas, om prestationsgrad och hur väl man lyckas i konkurrensen blir det enda som betyder något offras kunskapen, vilket på sikt är förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet.
Ömtåliga kvaliteter är omöjliga att värna och utveckla i en miljö där tiden och förståelsen för komplexitet saknas. Etik, till exempel, kräver eftertänksamhet och kritisk medvetenhet. Etik handlar inte om att följa regler mekaniskt, utan om att handla klokt och hållbart, vilket är aspekter av tillvaron som går att avgöra först i efterhand. Har man rusat vidare till nästa projekt kommer utvärderingen hela tiden att ligga ett steg efter och diskussionen handlar alltid om historiska fakta. Om ohållbarhetens effekter skjuts framför oss lever man på illusionen om att det man gör är bra och inser först i efterhand att det kanske inte alls var så. Samma med hållbarhet. Det går bara med stöd i eftertänksamhet att avgöra vad som är etiskt och hållbart, aldrig på förhand. Det spelar ingen roll hur mycket fakta och siffror man har att luta sig mot eller låter sig övertygas av, enda sättet att veta säkert är att bedöma resultatet i efterhand. Finns inte den tiden är det som att köra racerbil i mörkret mot ett stup som inte syns förrän det är för sent.
Städer tävlar om att attrahera högpresterande företag, som tävlar om att attrahera högpresterande och konkurrensinriktade människor, vilket påverkar även den som inte deltar i konkurrensen eftersom kulturen påverkas och synen på vad som är normalt förskjuts. Det förrädiska är att förändringen går förhållandevis långsamt och det är först när man stannar upp, lyfter blicken och jämför hur det är med hur det var, som man inser vart man är på väg, och då kan det vara försent. Ingen kan veta när gränsen passeras, inte förrän i efterhand.
Prestationskultur och hälsa, talades det om, liksom den rörelse som växer sig stark bland en högpresterande, urban medelklass, vilket fokuserar på mätning, siffror och analys av siffror. Quantified self-rörelsen, vars motto är self knowlege by numbers. Här handlar det inte om reflektion, bara om att samla in data; vilka antas kunna användas för att lära känna sig själv och därigenom skaffa sig konkurrensfördelar. Vad får detta för konsekvenser, för hälsa och intellekt? En av förgrundsfigurerna säger (eller sa, 2008) att han började eftersom alla i framtiden kommer att göra det (samla in data). Här tänker jag återigen på framtiden och på olika sätt att se på och förhålla sig till den. Eftersom framtiden inte är teleologisk utan öppen och dess riktning regleras av slumpen kan ingen veta vad som SKA hända; visst kan det blir som rörelsens företrädare tror, men det kan också vara så att han påverkar utvecklingen i en sådan riktning genom att allt fler väljer att tro och lyssna på vad han säger och att rörelsen därigenom driver på för att det ska bli som man antar att man vet att det kommer att bli. En självuppfyllande profetia alltså, vilken förstärks eftersom vi här talar om extremt framgångsrika och mäktiga människor med hög personlig impact factor.
Ett uttryck för individens vilja att bli bättre och förbättra sig själv för att öka sina chanser att lyckas i konkurrensen med andra som tänker och agerar på samma sätt för att man vill bli anställd på eftertraktade företag som kan välja och vraka bland sina arbetssökande och på det sättet sända ut signaler om vad som krävs för att lyckas. Enda sättet att kunna analysera vilka risker och möjligheter som utvecklingen går att koppla till är att göra tvärtom; stanna upp, tänka efter och reflektera över konsekvenserna och graden av hållbarhet. Skaffar man sig själv och företaget fördelar, eller ökar bara hetsen i samhället som helhet? Friheten att välja förvandlas till tvång, sämre hälsa och tankeförmåga. Ett slags virvelvindar svart hål eller förödande malström som suger upp allt fler i flödet och påverkar tänkandet.
Vad händer med friheten att röra sig fritt, att få utlopp för sin kreativitet och känna glädje i skapande verksamheter när tiden aldrig räcker till och känslan av otillräcklighet ökar och sprider sig i samhället? Så länge det finns frihet att även välja bort friheten att röra sig fritt och konkurrera med andra är man de facto fri; annars inte, trots att man kanske känner sig fri (illusionens och föreställningsförmågans kraft har visat sig vara enorm). Bara i avsaknad av tvång kan man vara fri. Att tvingas välja, hur fritt valet än är, är inte ett uttryck för frihet. Problemet är att det inte finns någon konspiration eller ondskefull, hemlig kartell som driver utvecklingen. Den är självorganiserande och utvecklingen drivs på av alla som lever och verkar i samhället. Det djävulska är att det krävs att alla eller tillräckligt många agerar annorlunda för att bryta den onda cirkeln, samtidigt som individerna kan skaffa sig fördelar genom att fortsätta. Ett slags fångarnas dilemma, indeed. Även om forskning övertygande har visat att alla tjänar på att vara solidariska med varandra är lockelsen för enskilda stor att bryta överenskommelsen, för hur vet jag att jag kan lita på dig?
Utbildning och utveckling, detta att vara på väg någonstans, kostar pengar och tar tid. Därför väljer företagen redan färdiga människor som redan har egenskaperna och förmågorna som erftersöks. Ansvaret för att skaffa sig det som behövs ligger då på individen, och HR-avdelningen jobbar inte med utveckling och omsorg av mänskliga resurser utan med strategisk rekrytering av måttbeställad kompetens, förmåga och inställning till arbetet. Man lär sig inte förstå kultur och skapar inte förutsättningar och incitament för förändring i en önskvärd riktning, man använder tekniker och verktyg för att skapa en utopisk kultur som leder till kontrollerade resultat.
Vad riskerar prestationskulturerna att leda till för konsekvenser, för människor och samhällen? Tillväxten ökar och behovet av kompetent personal är skriande, men eftersom kompetensen som företagen som konkurrerar med prestation eftersöker är smal och dessutom organisationsspecifik, blir det svårt att finna personer att anställa som både har erforderlig utbildning, rätt inställning och dessutom passar in och och accepterar företagets kravprofil rörande hälsosam livsstil. Företagen är mäktiga eftersom politikerna globalt tävlar om att locka dem till just deras land, just deras stad. Kraven på högskolorna ökar därför att tillhandahålla smala och specialiserade utbildningar, utifrån företagsspecifika önskemål. Fast eftersom utbildning bara är ett slags nyckel in till rekryteringsprocessen, som handlar mer om annat än vad man kan uppvisa högskolebetyg på, är utbildning idag inte en garanti för att få ett jobb efter examen. Idag konkurrerar man med hela sin kropp (siffrorna och mätdatan ovan), det vill säga både kunskap, intellektuell förmåga OCH biologiska och psykologiska, det vill säga genetiska, egenskaper.
När utvecklingen får effekter på stadsbyggande blir konsekvensen att buller och stress ökar ännu mer, vilket påverkar folkhälsan och tvingar allt fler att konkurrera med varandra om resurser och möjligheter som aldrig räcker till, vilket i sin tur leder till vi får en kultur som präglas av en växande kollektiv känsla av att aldrig riktigt räcka. Inte ens de lyckade individerna kan tillåta sig att njuta av framgången. Vill vi ha det så här? Vad kan vi göra för att möta problemen och förändra kulturen och skapa förutsättningar för ett annat, mer humant och hälsofrämjande samhälle? Jag har just nu ingen aning, men detta är en angelägen fråga och det finns anledning att åkerkomma i ämnet. Just nu börjar krafterna tryta. Två intensiva dagar fyllda av intryck, tankeutmaningar och social samvaro tar ut sin rätt.
En sista tanke bara: Kan en kultur och ett samhälle där man idealiserar ungdom och hälsa samtidigt som ständigt ökande prestation, någonsin bli ett samhälle att åldras, vara sjuk och bli frisk igen, umgås och utvecklas intellektuellt i? Är det vägen fram, eller en destruktiv jakt mot undergången för både individen och samhället, vi slagit in på? Det står skrivet i stjärnorna, fast så mycket vet vi, att utan kunskap ingen hälsa och utan hälsa ingen kunskap.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar