Känslan övertrumfar intellektet hela tiden och hur enkelt som helst. Att detta sedan förnekas är bara ännu ett bevis på rimligheten i påståendet. Det är alltid lättare och för de flesta mer lockande att hitta på en logisk förklaring i efterhand till varför man agerade som man gjorde, än att faktiskt ta tjuren vid hornen och acceptera faktum och lära sig hantera verkligheten tillvaron så som de faktiskt är och fungerar. Så här är det: Framtiden existerar inte, och ett säkert svar betyder inte nödvändigtvis att man vet något om det som frågan handlade om. Insikt om och accepterande av dessa två premisser ser jag som nyckeln till ett hållbart samhälle eftersom fokus därigenom riktas dit där det finns en möjlighet att faktiskt göra något som fungerar. Eftersom framtiden inte existerar och därför inte går att nå verklig kunskap om kommer all energi som riktas dit att vara slöseri, och ju större begäret efter säkra svar är och ju mer känslor som är inblandade desto mer resurser som skulle kunnat användas till annat går till spillo. Försvaret av längtan efter kontroll och den fåfänga viljan att veta något om det ovetbara utgör ett reellt hot eftersom det upptar så mycket tid och äter enorma resurser.
Det går att kontrollera det mesta, men det går att aldrig att nå fullständig kontroll; det är dilemmat jag vill peka på. För att i möjligaste mån undvika att bli besviken underkastar sig människor förfärande lätt och ofta förvånade mycket kontroll, trots att det inte finns några garantier för att att besvikelsen uteblir och även om vet att framtiden är en öppen fråga som ingen kan veta något om i detalj eller på sikt. Livet är inte utstakat, det blir till i en dynamisk process där det oväntat oväntade mer är regel än undantag. Risken att bli besviken är överhängande och framtiden går inte att kontrollera; det är det ENDA vi vet och det är insikter som går att lära sig hantera, både som individ och som samhälle. Det är detta som hållbarhet handlar om, att lära sig förstå och hantera verkligheten, inte om att försöka kontrollera rörelsen in i en okänd framtid.
Utan balans mellan styrning och kontroll och i avsaknad av frihet, ansvar och tillit kan inget långsiktigt hållbart samhälle växa fram. Vi människor är utkastade i verkligheten och har att hantera tillvaron gemensamt, och att bygga samhället på rädslan för besvikelse och en fåfäng längtan efter att kunna kontrollera det okontrollerbara, är idiotiskt. Tänk om det går ändå, det verkar vara fruktansvärt svårt att frigöra sig från den tanken, särskilt som det hela tiden dyker upp nya individer som lovar att det går: om bara ... Tänk om; det går inte! Eller det går så klart att kontrollera, men det är också det enda som går, och kontrollen och styrningen kommer med en prislapp. Vi tvingas betala med vår frihet och riskerar att utarma den mellanmänskliga tilliten och dessutom går förmågan att förstå vad ansvar faktiskt är och vad det innebär förlorad. Det är ett högt pris att betala för att få något som ingen kan ge eller utlova.
Det går absolut att kontrollera saker och ting och visst är det möjligt att nå säker kunskap, men inte om allt och det finns hela tiden en risk att det inte blir som planerat. Därför är kompetensen att hantera frågor utan givna svar så oerhört viktig att värna och fortsätta utveckla. Och den kompetensen är tillämpbar ÄVEN på frågor som går att nå "säker" kunskap om, vilket gör att beredskapen för det oväntat oväntade ökar. Tron på och drömmen om säkerhet och kontroll är ett av mänsklighetens största problem, och oförmågan att inse vilka kompetenser som behövs för att lära sig hantera tillvaron och verkligheten (till skillnad från drömmar om hur man önskar att det borde vara) utgör en enorm risk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar