Det syns inte på utsidan vad man faktiskt vet och kan. Ingen kan utifrån en okulärbesiktning avgöra vad någon annan har för kunskaper och förmågor. Den här bloggposten handlar inte om just detta, men det är ett faktum att kvinnor i alla tider vittnat om sexuella övergrepp, medan allmänheten konsekvent valt att lyssna på de uppburna männen. Ord står mot ord, säger man och friar därför den som har mest makt och anseende; för att han (det är alltid en han) har mest makt och anseende. Varför välja vem man ska lyssna på, varför inte lyssna på båda och ta den anklagelsen på lika stort allvar som försvaret? Varför lita på utsidan och gå på föreställningarna om VEM anklagelserna handlar om, istället för att undersöka saken grundligt; det vill säga fenomenet, inte det enskilda fallet (som alltid är svårt att avgöra)? Även om det borde hänt mycket mer, långt tidigare, tror jag #Metoo är bra och hoppas att diskussionerna i förlängningen kommer leda till ökad medvetenhet, inte bara om strukturer och mäns makt. Jag hoppas det kan leda till ödmjukhet på andra områden också. På ett sätt handlar det ju om kunskap, om vad man kan veta om någon annan med ledning av hens CV och utseende.
Jag skriver återigen om kunskap; om verklig kunskap och om vad man faktiskt (kan) vet(a), och om hur man avgör vad någon annan kan eller vem de är. Liksom ifråga om mediemännens vandel avgörs frågan med ledning av det som går att iaktta och jämföra objektivt. Allt som är subjektivt har vi nämligen bestämt oss för är negativt. Samhället, jämställdheten och kunskapen är allt för viktig för att vila på subjektiva åsikter, tänker man. Och, ja, vore det så att det faktiskt gick att nå objektiv kunskap om dessa saker vore det naturligtvis galet att inte använda sig av sådana metoder. Det bedrägliga är att det finns massor av sådana metoder. Problemet är att verkligheten inte anpassar sig efter metoderna och kunskapen finns inte i resultatet som metoderna generar. Kunskapen är förkroppsligad och går bara att nå indirekt. Mediemännen som nu anklagas för sexuella övergrepp och som kämpar för sin heder pekar på avsaknaden av objektiva bevis och deras försvarare hänvisar till allt gott de gjort och sagt och det som finns dokumenterat: Yta, alltså. Trots att frenologi för länge sedan avfärdats som humbug används de pseudovetenskapliga metoderna och dess subjektiva antaganden fortfarande.
Människan är och kommer alltid att vara MÄNNISKA. Varför är det så svårt att förstå och acceptera den insikten, som dessutom är objektivt sann? Hur många bevis behövs för att övertyga allmänheten om detta? Hur länge ska vi medvetet sätta hämsko på vår intellektuella förmåga? Paradoxalt nog väljer vi att lita mer på den subjektiva och grundlösa övertygelsen om att det går att nå objektiv kunskap om allt, än på vetenskapligt testbara resultat som visar på motsatsen. Och när det visar sig att övertygelsen inte stämmer med verkligheten skyller vi på den mänskliga faktorn, hänvisar till brist på bevis och fortsätter leva med villfarelsen som om ingen ting har hänt. Vi agerar som om vi inte visste, trots att vi vet.
Jag har av många olika anledningar alltid haft dåligt självförtroende och har fortfarande svårt att känna mig säker (inte bara i den akademiska världen). Mitt bristande självförtroende höll mig länge tillbaka och hindrade mig att försöka. Sedan, långt senare i livet och i rollen som forskare, efter att jag med framgång försökt och lyckats i den akademiska världen, har jag alltid betraktat osäkerheten och det vacklande självförtroendet som något positivt. Jag har alltid känt att det gynnar kunskapsutvecklingen och ökar kvaliteten i lärandet. Eftersom jag aldrig känner att jag vet säkert tvingas jag lyssna på andra och vända och vrida på insikterna jag tar till mig och använder. Bristande självförtroende gör det lättare att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap, för vem är jag att tala om hur det är: Ändra sedan jag insåg att jag faktiskt hade vad som krävdes för att bli docent har jag betraktat mitt dåliga självförtroende som en vetenskaplig dygd. Nyckeln till framgång för mig var insikten om att det är skillnad på självförtroende och självkänsla. Länge var det samma sak, men i takt med att framgångarna i akademin ökade tvingades jag inse att det är olika saker. Idag har jag en stabil och välgrundad självkänsla, medan jag odlar mitt dåliga självförtroende. Jag vet vem jag är och vad jag gör, men kommer aldrig att slå mig till ro med vad jag vet. Kunskap och lärande ger mitt liv mening och om kunskapsutvecklingen hamnar i konflikt med karriären väljer jag konsekvent kunskapen. Jag vill verkligen lära, inte bara ge sken av att jag kan eller samla på mig diplom och utmärkelser. Yta och form betyder ingenting för mig, det enda som betyder något är kunskapen och det som finns på insidan.
Jag skriver återigen om kunskap; om verklig kunskap och om vad man faktiskt (kan) vet(a), och om hur man avgör vad någon annan kan eller vem de är. Liksom ifråga om mediemännens vandel avgörs frågan med ledning av det som går att iaktta och jämföra objektivt. Allt som är subjektivt har vi nämligen bestämt oss för är negativt. Samhället, jämställdheten och kunskapen är allt för viktig för att vila på subjektiva åsikter, tänker man. Och, ja, vore det så att det faktiskt gick att nå objektiv kunskap om dessa saker vore det naturligtvis galet att inte använda sig av sådana metoder. Det bedrägliga är att det finns massor av sådana metoder. Problemet är att verkligheten inte anpassar sig efter metoderna och kunskapen finns inte i resultatet som metoderna generar. Kunskapen är förkroppsligad och går bara att nå indirekt. Mediemännen som nu anklagas för sexuella övergrepp och som kämpar för sin heder pekar på avsaknaden av objektiva bevis och deras försvarare hänvisar till allt gott de gjort och sagt och det som finns dokumenterat: Yta, alltså. Trots att frenologi för länge sedan avfärdats som humbug används de pseudovetenskapliga metoderna och dess subjektiva antaganden fortfarande.
Människan är och kommer alltid att vara MÄNNISKA. Varför är det så svårt att förstå och acceptera den insikten, som dessutom är objektivt sann? Hur många bevis behövs för att övertyga allmänheten om detta? Hur länge ska vi medvetet sätta hämsko på vår intellektuella förmåga? Paradoxalt nog väljer vi att lita mer på den subjektiva och grundlösa övertygelsen om att det går att nå objektiv kunskap om allt, än på vetenskapligt testbara resultat som visar på motsatsen. Och när det visar sig att övertygelsen inte stämmer med verkligheten skyller vi på den mänskliga faktorn, hänvisar till brist på bevis och fortsätter leva med villfarelsen som om ingen ting har hänt. Vi agerar som om vi inte visste, trots att vi vet.
Jag har av många olika anledningar alltid haft dåligt självförtroende och har fortfarande svårt att känna mig säker (inte bara i den akademiska världen). Mitt bristande självförtroende höll mig länge tillbaka och hindrade mig att försöka. Sedan, långt senare i livet och i rollen som forskare, efter att jag med framgång försökt och lyckats i den akademiska världen, har jag alltid betraktat osäkerheten och det vacklande självförtroendet som något positivt. Jag har alltid känt att det gynnar kunskapsutvecklingen och ökar kvaliteten i lärandet. Eftersom jag aldrig känner att jag vet säkert tvingas jag lyssna på andra och vända och vrida på insikterna jag tar till mig och använder. Bristande självförtroende gör det lättare att ändra åsikt i ljuset av ny kunskap, för vem är jag att tala om hur det är: Ändra sedan jag insåg att jag faktiskt hade vad som krävdes för att bli docent har jag betraktat mitt dåliga självförtroende som en vetenskaplig dygd. Nyckeln till framgång för mig var insikten om att det är skillnad på självförtroende och självkänsla. Länge var det samma sak, men i takt med att framgångarna i akademin ökade tvingades jag inse att det är olika saker. Idag har jag en stabil och välgrundad självkänsla, medan jag odlar mitt dåliga självförtroende. Jag vet vem jag är och vad jag gör, men kommer aldrig att slå mig till ro med vad jag vet. Kunskap och lärande ger mitt liv mening och om kunskapsutvecklingen hamnar i konflikt med karriären väljer jag konsekvent kunskapen. Jag vill verkligen lära, inte bara ge sken av att jag kan eller samla på mig diplom och utmärkelser. Yta och form betyder ingenting för mig, det enda som betyder något är kunskapen och det som finns på insidan.
Den som kan referera till flest artiklar och som har tillgång till statistik vinner inte bara den akademiska debatten utan även ära och berömmelse. Den är det minsta osäker och uttrycker tveksamhet är förlorad. Både i samhället och akademin förväxlas och misstas fakta (objektivitet, yta och mätbarhet) med kunskap (som alltid är subjektiv, finns på insidan och bara visar sig indirekt). Vishet går inte att mäta objektivt, så det räknas som något subjektiv och oönskat. Därför offras perspektivgivande bildning och klokhet som mål i skolan och utbildningssystemet, till förmån för ekonomi, effektivitet och måluppfyllelse. Samtal, intellektuell utveckling, kritiska högre seminarier och utbyte av insikter blir till barn som kastas ut med badvattnet. Och med en subjektiv hänvisning till den mänskliga faktorn offras allt som gör människan mänsklig.
Igår hade vi besök på högskolan av statsministern. Det var egentligen detta som fick mig att börja skissa på denna bloggpost. Redan tidigt på morgonen, långt innan Löfven anlände, fylldes lokalerna av stadiga, självsäkra män och kvinnor klädda i powerkläder (vilket är mitt ord för kostymer och strama klänningar). I relation till dem och deras säkerhet framstår jag i mina vardagskläder, i bästa fall som en absent minded professor; som någon man ser på med lätt överseende och som möjligen, om man är underhållande och kan få folk att skratta kan få sitta i TV är lägga ut texten om trivialiteter. Säkerhet förväxlas konsekvent med kunskap och pålitlighet, och osäkerhet och ödmjukhet diskvalificerar. Därför tas alltid både terrorforskare och högerpopulister (alla som är tvärsäkra) som propagerar hårdare tag på större allvar än humanister och politiker som vädjar till medmänsklighet och solidaritet med de svaga.
Den som är van att föra sig i maktens korridorer och som vet hur man använder språket, den som väljer ord efter sammanhang och som aldrig tvekar om något; den som har attityd och signalerar SÄKERHET, uppfattas som trovärdig och litas på i mycket högre grad än den som pekar på och talar om komplexitet och är mer intresserad av hur LITE vi människor vet egentligen. Osäkerhet och vaga svar, en som inte pekar med hela handen och säger hur det är uppfattas som opålitlig, oavsett vad hen talar om och helt utan hänsyn tagen till det faktum att människors kunskaper och kompetenser aldrig går att avgöra genom att titta på ytan eller ett CV.
Å ena sidan är det intressant att stå vid sidan av och se på. Kultur är mitt forskningsområde och kunskap ger mitt liv mening. Å andra sidan är det plågsamt att inte bli tagen på allvar, att tvingas lyssna på framgångsrika, tvärsäkra och välklädda medmänniskor som talar om för en hur det är och bestämmer vad som ska göras, hur det ska göras och vad det får kosta, utan hänvisning till något annat än sig själva och deras anseende. Så länge makt och yta går före insikt och klokskap, kommer inget att förändras. Fast jag väljer ändå kunskapen framför karriären, liksom jag väljer självkänsla framför självförtroende, även om det ibland gör ont och är jobbigt. Så länge jag gör det jag tror på är och kommer jag aldrig att bli en förlorare och så länge jag kan se mig själv i spegeln med stolthet över vad jag gjort och vad jag kan sover jag gott om natten, vilket den som vunnit makt, pengar och berömmelse genom yttre attribut och andras förväntningar aldrig kan göra. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp, och vem vet, kanske kommer det ett uppvaknade i poltiken, samhället och akademin också.
Å ena sidan är det intressant att stå vid sidan av och se på. Kultur är mitt forskningsområde och kunskap ger mitt liv mening. Å andra sidan är det plågsamt att inte bli tagen på allvar, att tvingas lyssna på framgångsrika, tvärsäkra och välklädda medmänniskor som talar om för en hur det är och bestämmer vad som ska göras, hur det ska göras och vad det får kosta, utan hänvisning till något annat än sig själva och deras anseende. Så länge makt och yta går före insikt och klokskap, kommer inget att förändras. Fast jag väljer ändå kunskapen framför karriären, liksom jag väljer självkänsla framför självförtroende, även om det ibland gör ont och är jobbigt. Så länge jag gör det jag tror på är och kommer jag aldrig att bli en förlorare och så länge jag kan se mig själv i spegeln med stolthet över vad jag gjort och vad jag kan sover jag gott om natten, vilket den som vunnit makt, pengar och berömmelse genom yttre attribut och andras förväntningar aldrig kan göra. Förr eller senare kommer verkligheten ikapp, och vem vet, kanske kommer det ett uppvaknade i poltiken, samhället och akademin också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar