Idag vill jag fortfarande lära mig mer och fortsätta utvecklas som tänkare. Fast synen på kunskap har förändrats, liksom synen på kompetens och utbildning. Då hölls bildningen och det kritiska tänkandet högt. Som student fick jag själv driva processen framåt, utifrån intresse och ambitionsnivå. Det var detta som fångade och höll mig kvar; möjligheten att kunna bevisa för mig själv att jag inte är den människa som betygen från högstadiet säger att jag är. När jag påbörjade mina doktorandstudier var det inte för att bli färdig med en examen jag tog kurserna och kastade mig ut i forskningen, det var för att få möjlighet att fortsätta utvecklas intellektuellt. Samma ambition drev mig som nybliven lektor, och kraften i den rörelsen gjorde mig till docent. Sedan hände något, inte så mycket med mig som med den akademiska världen och synen på kunskap, utbildning och forskning. Friktionen som alla regleringar, kontrollfunktioner och en ökande administrativ börda gav upphov till väckte mig ur drömmen som jag levt i sedan tidigt 1990-tal.
Tidigare var jag omgiven av kunskapssökande studenter och kollegor med bildningsambitioner. Idag söks efter fakta om hur det är; fakta som redan innan de publicerats är historia. Big Data, som i princip i realtid visar hur det ser ut just nu, betraktas som lösningen på snart sagt alla problem. Där finns svaren, sägs det. Och det gör det ju. Svar på alla frågor om hur det ÄR finns i den växande mängden data och alla möjligheter som finns att samla in och bearbeta information. Alla som vill veta hur det är och hur det var lever i den bästa av tider. Fast vad händer med framtiden och den långsiktiga hållbarheten om vi endast fokuserar på det som är här och nu och med matematikens hjälp räknar på framtiden och extrapolerar utifrån det givna? Om vi tror att vi vet vad som kommer att hända? Jag ser en stor risk med detta sätt att se på kunskap, för det oväntat oväntade är inte undantaget, det är regeln. Slumpens roll kan och får aldrig underskattas, det visar inte minst studier av historien. Samhällen där man tror att man vet vad som ska hända och anser sig ha koll på framtiden är mycket mer sårbara än samhällen där man planerar för det värsta och hoppas på det bästa.
Jag har ända sedan jag var ung varit mer intresserad av det som skulle kunna bli än det som är. Därför handlar inte min forskning om det som är, och jag leder ingenting i bevis. Jag undersöker förutsättningar för förändring. Jag konstruerar kartor som leder in i det okända istället för att producera detaljerade kalkeringar av det kända. Big Data gör det möjligt att beskriva verkligheten, det som är, i detalj, i realtid. Och utifrån den kunskapen går det att ta fram underlag för sådant som behöver göras för att inte överaskas i onödan, vilket så klart är viktigt. Jag kritiserar inte dagens forskning, jag påpekar bara att den är ensidig och påkallar uppmärksamhet om samt försvarar viktiga aspekter av forskning och utbildning som gått förlorat i omorganiseringen. Utan bildningsambitioner och en väl utvecklad förmåga hos breda lager av befolkningen att tänka kritiskt och analytiskt, blir samhället sårbart.
Vilja att förändra, och förmågan att skapa visioner som kan vägleda utvecklingen av ett annat och mer hållbart samhälle utarmas när snart sagt alla verksamheter fixeras vid och fokuserar på det som är. Livet och samhället är inte, det blir, det förändras dynamiskt. Därför går det inte att räkna på, bara att engagera sig i processen, vilket man gör vare sig man vill det eller ej. Även den som inget gör är med om att driva förändring. Låt oss tala mer om det som skulle kunna bli och mindre om det som är. Låt oss släppa kunskapen fri och öppna upp akademin; bejaka kreativitet och eget ansvar. Sluta styra, säkra, kontrollera och målfixera. Låt oss skapa, tillsammans. Ett annat samhälle och en annan akademi är möjligt, om tillräckligt många vill och lär sig skapa kartor att orientera sig med i den okända terräng som den öppna framtiden utgör.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar