En skola administrerad till döds?

Lärande och kunskapsutveckling är en angelägenhet för lärare och elever/studenter. Lärande är en komplex process som inte går att styra externt, bara påverka internt. Ytterst är lärande en individuell och mellanmänsklig verksamhet. Tyvärr är det inte så som ansvariga politiker ser på skolan idag. Av någon outgrundlig anledning har man fått för sig att lärande är något som kan detaljstyras och att kunskap är ett mätbart resultat som kan produceras enligt principer hämtade från tillverkningsindustrin och jämföras mellan skolor som konkurrerar. Styrning kräver ledning, regler, administration och kontroll och eftersom dygnet bara har 24 timmar, en arbetsvecka består av 40 timmar och en arbetsdag av åtta, kommer rådande kunskapssyn oundvikligen att hämma lärandet och kunskapsutvecklingen. En genomadministrerad och strikt kontrollerad skola är och kan aldrig bli en kunskapsskola med mindre än att man förändrar innebörden i begreppet kunskap. Fast om det är så politikerna tänker vill jag gärna veta det, för det innebär att jag nog vill byta jobb. Jag vill arbeta med kunskap i ordets klassiska mening och värjer mig från dagens ekonomistiska och bildningsföraktande mening. Och det är jag som det verkar inte ensam om. Igår publicerades ännu en nedslående artikel om arbetsförhållandena i skolan och de krympande förutsättningarna för kunskapsutveckling och lärande.

Kraven på dokumentation i skolan stjäl tid från lärarna som skulle ha gått till att planera, kvalitetssäkra och utveckla undervisningen, menar Johanna Jaara Åstrand, förbundsordförande på Lärar­förbundet. 

– Lärare ägnar mer tid åt att dokumentera sina elevers behov än att sätta in stöd för de elever som behöver det. Det är förödande för eleverna men också för lärarna, säger hon. 

Undersökningen baseras på 1642 intervjuer som gjorts i Lärarförbundets medlemspanel mellan 15-27 september. 59 procent av de svarande upplever att de administrativa uppgifterna, såsom föräldramejl, ledighetsansökningar och att hitta vikarier, ökat kraftigt under de senaste fem åren. Ytterligare 27 procent svarar att dessa uppgifter ökat något.

Jag återkommer ofta till tanken på och insikten om att jag idag undervisar på en högskola som är väsensskild från den jag själv var student i. Några tusenåriga traditioner existerar inte och arvet efter Humboldt började man rensa ut i samband med att jag påbörjade mina studier 1991, vilket först inte märktes särskilt tydligt, men som efterhand accelererade och fick fullt genomslag några år efter att jag disputerat och börjat arbeta som lektor. Och sedan jag blev docent har förändringstakten ökat. Idag är jag i princip en kraftigt överkvalificerad gymnasielärare som ytterst sällan har någon nytta av min utbildning och erfarenhet, vilket är helt i sin ordning enligt Hellmark Knutsson.

Jag arbetar inte så mycket med undervisning som med dokumentation, kontroll och planering av kurser. Friheten som fanns tidigare att utforma kurserna efter kunskapsmål och lärarkompetens, det vill säga fokusera på kunskapen och kvaliteten i LÄRANDET är idag helt borta. Linjeorganisationen pekar med hela handen och tvingar lärarna att effektuera besluten. Genomströmningskravet får inte påverka kvaliteten sägs det, men ingen kan förklara hur det ska gå till. Självklart påverkar det eftersom högskolans ekonomi är beroende av att studenterna klarar sina tentor och tar ut sin examen. Det är en gigantisk elefant som rumsterar runt i akademin och stör den ro som krävs för att prestera på toppen av den intellektuella förmågan. Tid att tänka möjligheterna att mötas i högre seminarier finns inte och vill man förkovra sig, det vill säga läsa böcker om ämnen som inte går att koppla till en kurs eller ett projekt, får man göra det på fritiden. Det är med sorg och bedrövelse jag tvingas se på när akademin avakademiseras och tiden för lärande och kunskapsutveckling krymper.

I en debattartikel på DN Debatt skriver Johanna Jaara Åstrand att regeringen svikit sitt löfte om att administrationsbördan på lärarna skulle minska. Hon är förundrad över att den politiska medvetenheten om lärarnas administrativa arbetsbörda och arbetsbelastning är hög, men att inte tillräckligt görs. 

– Politiska partier alla kulörer har ju adresserat att man vill minska arbetsbelastningen och låta lärare vara lärare. Trots att regeringen faktiskt har tagit bort en del av de krav på till exempel individuella utvecklingsplaner för varje elev och inrapportering av kontrolluppgifter är det många kommuner som har kvar det kravet eller som har infört egna krav, säger Johanna Jaara Åstrand.

Så länge politikerna envisas med att försöka kontrollera och styra skolan och universitetet kommer den administrativa bördan aldrig att minska. Enda sättet att minska den är att överlåta lärandet till lärarna, att lita på lektorerna och placera KUNSKAPEN i centrum. Ansvaret för kunskapsutvecklingen måste förläggas där det hör hemma: hos eleverna och studenterna. Vill politikerna påverka utbildningens kvalitet går det inte att piska lärarna att producera mer och bättre resultat. Det finns inga genvägar till kunskap och utveckling. Dagens elever är morgondagens studenter, och samhället står och faller med den uppväxande generationens KUNSKAPER. I kampen mot alternativa fakta och försvaret för demokratin räcker det inte att man kan visa upp betyg och examina; det enda som betyder något är vad medborgarna i landet faktiskt kan. Vi vet att kunskaperna sjunker i vårt land, men att öka styrningen och kontrollerna kommer inte att leda till några förbättringar, det kommer bara att innebära mera administration och mindre tid för lärande och kunskapsutveckling.

I många fall har de system som införts för att underlätta rapporteringen varit så komplicerade och många att de snarare ökat arbetsbelastningen, menar hon.

Jag kan bara instämma. Jag är en forskarutbildad lärare som sökte mig till akademin för kunskapen, men det finns idag allt mindre tid för det eftersom jag ständigt måste lära mig hantera nya och ofta undermåliga system för administration av saker som jag tidigare skötte exemplariskt eftersom det är en hederssak för alla verkliga lärare att hålla koll på elevernas/studenterna lärande. Det är ju det, vid sidan av kunskapen, som är lärares kompetens. Att ersätta den kompetensen med tidskrävande tekniska lösningar förvandlar läraryrket till ett serviceyrke. Så kan man aldrig höja läraryrkets status.

– Vi ser också att upphandlingsavtal med diverse datasystem som är tänkta att underlätta, effektivisera och frigöra tid för lärare har blivit en orimlig situation där skolledare får ägna enorm tid för att mata in uppgifter i olika system som sällan är kompatibla med varandra, vilket bara tar tid från lärarjobbet, säger Johanna Jaara Åstrand. 

Är det inte viktigt att elevers resultat dokumenteras så att insatser kan göras i ett tidigt skede? 

– Självklart. Dokumentation är en del av läraryrket och lärare har alltid dokumenterat och kommer alltid att fortsätta göra det, men det måste vara proportionerligt till när, hur och varför man gör det.

Jag har slutat dokumentera. Jag hinner helt enkelt inte. Dokumentationen av arbetet och studenternas insatser som jag tidigare utförde underkändes. Idag dokumenterar jag bara det som systemen kräver. Det antas gynna kvaliteten i verksamheten, men innebär i praktiken att jag förlorar kontakten med studenterna ännu mer. Det gör mig ledsen och bedrövad att inte få och kunna vara en riktig lärare, men trots att jag är docent har inte inte makten och inflytandet att göra något annat än att följa reglerna.

Det här hysteriska insamlandet av uppgifter som inte får effekt i budgetprioritering, stärkt elevhälsa och fler specialpedagoger blir ju kontraproduktivt. Då känner man ju inte att det spelar någon roll, säger hon och fortsätter: 

– Vi vet hur viktigt det är att få utveckla, planera och anpassa undervisningen och jobba med elevernas behov, men tiden för att göra det har minskat radikalt. Nu läggs tid på att dokumentera de behov man har identifierat, där blir det väldigt väldigt fel, säger Johanna Jaara Åstrand.

Det är inte konstigt att eleverna och studenterna agerar som kunder. Hela utbildningssystemet bygger ju på den synen på kunskap. Lärarna betraktas ju som utövare av tjänster vilka upphandlats i konkurrens. Minskad tid för lärande kan ALDRIG kompenseras med tekniska system eller mer och tydligare styrning. Lärande tar den tid det tar, och vägen till kunskap är aldrig rak.

I debattartikeln listar hon fem punkter på hur lärartid kan frigöras från det admisntrativa oket. Bland annat föreslår Lärarförbundet att lärarna ska få mer inflytande över läroplanerna och att elevhälsan måste säkras. De nationella proven bör bli färre och mindre omfattande och regeringen måste börja lita på att lärarna kan utföra jobbet utan obligatorium.

Sjunkande kunskaper i ett land måste tas på största allvar, och om lärare inte kan eller får vara lärare kommer problemen att förvärras. Ansvariga politiker måste inse att om elevernas och studenternas kunskaper minskar är det helt fel väg att gå att bestraffa lärarna eller agera överförmyndare. Politikerna måste tala med och lyssna på eleverna och studenterna. Bara de kan svara på varför kunskaperna minskar, och bara de kan göra något åt saken. Att stressa den med fler prov är inte vägen fram. Kunskapen måste placeras i centrum och uppvärderas i samhället som helhet. Skolans problem är inte ett skolproblem, utan ett samhällsproblem.

– Att lita på lärarna borde ju vara den grundläggande inställningen. För gör man det kan man ju lita på att vi, med gedigna universitetsutbildningar, använder den kompetensen för att på bästa sätt ansvara för att eleverna får det de behöver. I det yrkesansvaret innefattar också att signalera och vara tydliga med när vi behöver politiska beslut. Nu kommer direktiv vi inte frågat efter, säger Johanna Jaara Åstrand. 

Lita på lärarna, och avskaffa alla KRAV på administration. Det är enkelt och det kostar inte ett öre. Ge lärarna tid att utvecklas tillsammans med elverna och studenterna och avskaffa köp-sälj-tänket och den kunskapsvidriga kund-utförare-modellen. Överge New Public Management och ge lärarna och eleverna/studenterna en ärlig chans att lyckas. Alla skulle tjäna på dessa enkla åtgärder.

Hur stort ansvar för detta har den sittande regeringen? 

– Den sittande regeringen har ju huvudansvaret idag. Men vi menar att alla politiska partier har ansvar för att de beslut som rör skolan blir blockverksridande så att vi inom lärarkåren vet att de beslut som fattas är stabila, långsiktiga och välavvägda och motsvarar det vi efterfrågar, säger hon.

Ansvaret för skolan och utbildningssystemet i en demokrati som vill fortsätta vara och utveckla demokratin är allas, inte nuvarande eller någon tidigare regering. Alla samhällen får den kunskap de förtjänar och det spelar ingen roll hur mycket man vill att det vore annorlunda. En kunskapsnation kan aldrig växa fram mellan människor som bryr sig mer om pengar än om kunskap och bildning.