Det är frågorna som visar vad man kan, inte svaren

Som lärare på högskolan skulle jag vilja bedöma studenternas egenhändigt formulerade frågor, istället för deras svar på mina frågor. Tänk om jag kunde be dem formulera vilka frågor läsningen av litteraturen gav upphov till för att på det sättet och med ledning av deras egna tankar, dels om innehållet, dels om betydelsen och värdet av kunskapen, bedöma vad de kan och förstår. Med ett sådant upplägg skulle jag slippa svara på frågor av typen: Kommer det här på tentan? Kan du förklara vad du menar? Vad vill du ha egentligen? Jag vill inte ha något; jag bryr mig egentligen inte så mycket om vad studenterna svarar, det viktiga för mig är att få möjlighet att lära mig mer och utvecklas som tänkare och detta vill jag göra TILLSAMMANS med studenterna eftersom jag är övertygad om att det ökar deras chanser att faktiskt lära sig mer och bättre. Chansen att den högre utbildning faktiskt främjar självständigt, kritiskt lärande ökar om studenterna formulerade frågorna de vill jobba med, istället för att passivt vänta på att jag ska ställa frågor som de kan svara på med utgångspunkt i innehållet i böckerna de läst. Dagens organisering av högre utbildning passiviserar studenterna och främjar utvecklingen av en köp-sälj-inställning till lärande. 

Vad är det för typ av frågor jag får i min roll som lärare på högskolan? Det kan vara allt möjligt: "Vilken sal ska vi vara i", är tyvärr en variant av den vanligaste frågan. "Missade jag något på föreläsningen igår", är en typ av fråga. Vad svarar man? Nej, jag gick igenom lite anekdoter, drog några vitsar och fördrev mest tid; så du missade inget. Så vill jag svara ibland, men det skulle innebära att jag drog på mig kritik. Min uppgift, har jag fått höra (det stod i en utvärdering en gång), är att hjälpa studenterna att få godkänt. Om studenterna fick formulera egna frågor istället för svara på mina frågor, som är svåra att omformulera i den omfattning som behövs för att få studenterna att läsa böckerna istället för att försöka få godkänt på tentan (kåren driver på för att gamla tentafrågor ska finnas tillgängligt så att studenterna ska kunna plugga strategiskt). Självständigheten skulle främjas på ett helt annat sätt. Jag skulle slippa svara på frågor som handlar om att jag ska tala om hur lite man måste göra för att få godkänt på tentan eller kursen, vilket är en fråga jag får varje år när det drar ihop sig till uppsats. "Hur få intervjuer måste man göra? Räcker det med fyra?" Eller: "Måste man verkligen läsa tio artiklar?".

Vilka frågor skulle jag vilja ställa till studenterna? Varför läser ni på högskolan, för kunskapen eller betygen? Hur tror ni att ovanstående frågor och inställningen till studier som frågorna speglar hjälper er att klara av att leva upp till arbetsgivarnas förväntningar på er som högskolestudenter? Varför kommer ni till seminariet om ni bara sitter tysta? Hur tänkte ni när ni mailade mig uppsatsen som jag ska läsa och kommentera inför handledningen, klockan nio på kvällen innan; när tänker ni att ska jag kunna läsa texten? Det typen av frågor snurrar alldeles för ofta i huvudet på mig, men det är inga frågor man kan eller får ställa, inte inom nuvarande högskolesystem. Jag ser med oro på utvecklingen, för ingen gynnas av att det är så här vi ser på utbildning. På sikt utarmas långsamt kunskapen i samhället, tyvärr går utvecklingen så pass långsamt att man märker det först i ett längre perspektiv. Förändringen är dessutom svår att belägga, och det finns alldeles för många och starka krafter som försvarar nuvarande läge för att det ska gå att samtala om dessa saker. Det blir därför alldeles för lätt till en förödande debatt där målet är att vinna genom att förgöra motståndaren. Jag vill inte förgöra något; jag bryr mig om både samhällets långsiktiga hållbarhet, demokratin, studenterna och kunskapen. Det av omsorg jag skriver detta, för att jag oroas över vart vi är på väg. Inte av nostalgiska skäl, för att jag tycker det var bättre förr.

Förmågan att formulera bra frågor är mycket mera avslöjande för vad man faktiskt kan än förmågan att svara på frågor. Det är lättare att reproducera och upprepa än att skapa något själv. Om uppgiften är att själv formulera frågor tvingas man på ett helt annat sätt att själv reflektera över vad som är viktigt i boken. Studenterna skulle tvingas motivera både för sig själva och för läraren varför det man väljer att fokusera på är viktigt. Ett sådant kunskapsmål går dock inte att formulera i förväg, det är helt och hållet upp till studenterna att själva ta ansvar för sitt eget lärande. Motorn i en frågedriven högre utbildning är studenterna, och lärarna fungerar som bränsle. I dagens högskola är lärarna både log, vagn och bränsle, och studenterna är resenärer som bekvämt färdas genom ett magiskt landskap som påfallande många inte verkar intressera sig särskilt mycket för; man är mest intresserad av när man är framme. Visst raljererar jag en del, men tankarna bygger på egen och andras erfarenheter. Jag vill vara tydlig med att jag inte klagar på studenterna, det är systemet och den rådande kunskapssynen jag kritiserar, det är den målstyrda och kvalitetssäkrade högskolan jag vänder mig mot. Jag blev lärare för att jag ville lära och utvecklas intellektuellt, och jag är ledsen för att arbetet som lektor idag innehåller allt mindre av sådana inslag. Om studenterna själva fick formulera frågor och tydligare uppmuntrades att ta ansvar för sina egna studier; om de inte sågs och såg sig själva som kunder utan mer som gymbesökare som söker hjälp av en personlig tränare, tror jag utvecklingen snabbt skulle kunna vända och landets arbetsmiljön för lektorer skulle förbättras dramatiskt. Det skulle innebära att fokus i verksamheten riktades mer mot kunskapen och innehållet, än mot formen och examen. Vägen skulle bli målet och utbildning skulle inte betraktas som en transportsträcka som man så snabbt som möjligt vill få avklarad.

En frågedriven och kunskapsfokuserad högskola skulle göra studenterna mycket bättre rustade för uppsatserna och examensarbetena, vilket i sin tur skulle öka chanserna dramatiskt att studenterna faktiskt vet vad de skriver om. Jag misstänker nämligen starkt att många av dagens studenter snarare följer lärarnas, anvisningarnas och böckernas instruktioner, än tänker själva och tar eget ansvar för resultaten man kommer fram till. Till exempel är man ofta mycket bättre på att opponera på andra än försvara det man själv skrivit. "Handledaren har sagt att man ska skriva så här", är inget försvar, det är möjligen en förklaring. "Det står i anvisningarna", är heller inte något försvar. Om jag funderar över tidfördelningen och innehållet i handledningarna jag genomför så talar jag under en oproportionerligt stor andel av tiden om hur man ska tolka anvisningarna, och på tok för lite om tankarna som faktiskt satts på pränt. Det är inte så mycket gnäll över dagens studenter som det är ett personligt uttryck för oro över vart Utbildningssverige är på väg.

Det är New Public Management jag är kritiskt till, inte något annat. Jag ser studenterna som offer och det är kunskapen och samhällets långsiktiga hållbarhet som är i fara. Problemet är att ett sådant upplägg som jag här drar upp konturerna för är att det inte går att målstyra. Som jag ser det är det målstyrningen (och den kunskapssyn som gör den möjlig) som utgör hotet. Kunskap är en ömtålig kvalitet, inte hårda fakta. Bildning kan bara nåt genom eget hårt arbete och personligt intresse. Man kan svara hjälpligt på någon annans frågor och klara tentan även om man inte riktigt bryr sig, men man kan aldrig formulera en bra och intellektuellt stimulerande fråga om intresset för utbildningens faktiska innehåll saknas.