En skola där man ser, lyssnar, lär och lever

Det skrivs så mycket klokt om skolan idag, och ändå händer inget; eller det kanske är just därför det skrivs så mycket av så många som verkligen bryr sig och förstår vad som behövs för att skolan faktiskt ska kunna fungera på det sätt och för det ändamål som den en gång var tänkt. Ramlade till exempel över denna artikel från e-kuriren i flödet.

Historien luktar tjära. Innan man får syn på den gamla gränden, huset eller båten sticker det i näsan, och historien blir ännu mer levande. Inte för att bilder och texter inte kan tala, utan för att vi minns bättre, upplever mer och når ytterligare insikter, ju fler sinnen som aktiveras.

Sant. Kunskap är inte bara text och innehåll som processas och läggs på minnet för att senare visas upp för kontrollerande lärare som avgör vilket betyg man ska få. Kunskap är så mycket mer än sorterande av information och fakta man minns. Kunskap är inte bara teori utan också kroppslighet och praktik. Kropp och tanke är en enhet, lukter, ljud, bilder och taktila upplevelser. Form och innehåll. Det går att fortsätta i det oändliga, men det går även att fånga samma tanke på en enda mening: Både och, inte antingen eller.

På så sätt är tjärlukten en del av bildningen. Som det står i Per Svenssons och Thomas Steinfelds nya bok ”Bildningen på barrikaden – ett manifest”, kan bildning anta många skepnader, men alla har någonting med historiskt medvetande att göra.

Bildning är inte en eller ett, den är flera; en mångfald eller multiplicitet. Bildning handlar om historia och medvetenhet men även om framtid och fantasi. Vad är möjligt och önskvärt? Vilka faror och hinder går att identifiera och parera för, och hur ser det oväntat oväntade ut? Förmågan att föreställa sig olika saker och scenarios är viktigt för utvecklingen av bildning, men också att inte låsa fast sig vid en eller ett enda, den eller det bästa. Bildning handlar om att öppna upp sitt sinne för motsättningar och mångfald, paradoxer och flyktlinjer.

Ta Vasaskeppet. Visst måste man läsa om bygget, bärgningen och tidsandan för att ha en chans att förstå. Men aha-upplevelsen kommer först när man står bredvid båten, ser hantverket och nås av den välkända lukten. 

Samma sak med Michelangelos takmålning i Sixtinska kapellet, utsikten från Eiffeltornet och Egyptens pyramider. Kanske kan man säga att polletten trillar ner. Eller att historiens vingslag gör att man känner sig som en del av någonting större.

Först kommer fakta, sedan kunskap och långt senare bildning. Jag är benägen att hålla med Elin Wägner om att bildning är det som finns kvar när man glömt vad man lärt sig. Hur kontrollerar och bedömer man något sådant? Hur ser den ledningsstrategi ut som styr intellektuell utveckling i den riktningen? Det går inte, och bör därför inte ingå i skolans uppdrag. Kunskap är något annat än det som kommer på tentan.

Nu skriver Svensson och Steinfeld ingenting om tjära eller specifika kulturminnen. Det är min tolkning av deras resonemang, där den största behållningen av boken är hur komplext begreppet bildning är, eftersom det inte finns några ramar eller exakta kriterier. Bildning är snarare när bit läggs till bit och det skapas en förståelse utanför jaget och nuet, i en kedja som aldrig blir färdig.

Bildning är inget man blir färdig med; det är en rörelse, förändring och kunskap omsatt i handling. Man kan bygga samhällen på olika sätt och med utgångspunkt i skilda epistemologier, men utan en gemensam uppfattning om kunskap går det inte. Tror det är där det brister idag, tycker mig se förfärande många tecken på att kunskapen tas för given och att bildning anses förlegat. Resultatfokuseringen och målfixeringen, kvalitetssäkringen och den allt tydligare betoningen på ledarskap, visar att ansvariga inte kan eller förstår vad kunskap lär och hur bildning fungerar. Skolan betraktas som en transportsträcka eller ett antal hinder som ska passeras så fort som möjligt så att man kan ta sig ut på en arbetsmarknad där antalet jobb minskar stadigt och där arbetsgivarna säger att de letar efter kompetens när de i själva verket letar efter någon som liknar dem själva, någon de känner igen och litar på.

En del kallar det för kulturarv. Andra historia. I själva verket är det en del av mänskligheten. 

För det som skiljer människan från djuren är att vi har en kultur. Vi kan skapa konst, arkitektur och berättelser som överlever oss själva. Som Moseböckerna, grottmålningarna och Taj Mahal.

Estetik och antropologi, eller flum som obildade naturvetare och ingenjörer kallar det. Mjuka frågor som inte är så viktiga. fast även om man tänker sig att mattematiken är det språk som verkligheten är skriven på, att matematiken är verkligheten (vilket låter misstänkt likt postmodernismens ontologiska syn på språket eller diskursen) har den en historia. Siffrorna är arabiska och olika sätt att räkna har olika upphovsmän. Allting har en historia, ett nu och en framtid. Ingen aspekt av verkligheten är given, allt förändras i ljuset av allt annat. Kunskap är inte eviga fakta, kunskapen förändras och är rörlig; den följer med och både påverkas av och påverkar kulturen. Ömsesidiga tillblivelser, liksom i en verklig kunskapsskola där kommunikationen inte är envägs och styrd av frekvens, utan dubbelriktad och ger upphov till resonans. Förståelse för kunskapens mångfald, ju mer desto bättre; istället för best practice och raka vägen mot mål, tänk om det var det som var skolans uppdrag.

Ju mer man tar del av, desto större blir världen. Det kan vara genom läsning och undervisning. Men lika gärna genom samtal, analyser och upplevelser, vilket den svenska arbetarrörelsen tidigt insåg och skrev ”bröd och bildning” på parollerna.
Inte bara för att bildning ger kunskaper som ofta höjer den egna produktiviteten. Utan för att ett visst mått av bildning är grundläggande för att förstå sin egen situation i samhället och ha mod nog att förändra den, och för att den som nekas bildning hålls borta från en stor del av vad det är, eller kan vara, att vara människa.

Vem bestämmer över vad som är bra och viktig kunskap, vad som är vetbart? För vems skull och varför går man i skolan? För samhällets skull eller individens? Mitt svar är: För demokratins och den långsiktiga hållbarhetens skull. Skolan är allas och ingens. Skolan skapar förutsättningar för förändring, men den kan aldrig styra förändringen i en speciell riktning; då är det ingen skola längre, då är det en indoktrineringsanstalt. Därför är mångfald, frihet och kreativitet så viktigt. Makten växer fram mellan människor, och skolan har ett uppdrag att skapa medvetenhet om detta för att eleverna som sedan blir studenter, arbetstagare och medborgare inte ska tro att makten kommer uppifrån och att en diktator aldrig kan vara lösningen på något enda samhällsproblem.

Tyvärr har den insikten i mångt och mycket gått förlorad. Både inom arbetarrörelsen och i den svenska skolan. 

De som drabbas hårdast är som vanligt inte eleverna som har ett stort socioekonomiskt kapital med sig hemifrån, utan de som inte har det, eftersom bildningsbegreppet bär på ett löfte till alla som fötts utan en reserverad plats i livets förstaklasskupé, för att låna ett citat från boken. Att bilda sig är att sträva efter att bli något annat och större än det man är eller tror sig vara.

Friskolereformen och möjligheten att välja skola har i praktiken inneburit att människor valt bort skolor med dåligt rykte. Kvar blir de som varken kan, orkar eller förstår varför vad eller varför man ska välja, vilket skillnad det kan göra. Som vanligt, liksom i alla system klarar sig det redan gynnade bäst. Så var det när skolan var statlig och så är det än mer idag när alla måste vara mycket mer om sig och kring sig för att optimera sina chanser och där möjligheterna att börja om minimerats. Vi har fått en oresonlig skola där det är helt upp till en själv och ens föräldrar hur det ska gå. Väl inne i systemet är det svårt att lyfta sig själv och påverka utgången. Valfrihet låter bra, men hur fungerar det i praktiken, i dagens svenska skola?

Trots det går eleverna som bäst behöver bildning och utbildning ofta i de sämsta skolorna, vilket dels skapar en negativ spiral, dels är ett svek och ett resursslöseri. Jag har sällan blivit lika förbannad som när jag hörde att lärare på en del skolor med låga resultat hade inställningen att det "bara är bruksbarn” alternativt ”invandrarbarn”.
Av samma anledning avskyr jag hur Skolverkets SALSA-verktyg, där betygen sätts i relation till elevernas bakgrund, missbrukas. Inte för att hemförhållanden är irrelevanta, utan för att de aldrig får användas som ursäkt för dåliga resultat, vilket en kommunpolitiker gjorde när hen förklarade för mig att den aktuella kommunen lyckades hyggligt med tanke på förutsättningarna, trots att betygen i flera skolor var katastrofala.
I det uttalandet ligger att man underförstått inte kan förvänta sig mer av just de här eleverna. Därmed har man också sagt att var och en ska bli vid sin läst, vilket är raka motsatsen till att inte fråga vilka eleverna är i dag, utan vilka de kan och vill vara i morgon.

Detta låter misstänkt likt något jag läste i gårdagens Svenska Dagbladet, i en Understreckare om kulturen i de amerikanska sydstaterna:

Så här beskrev konfederationens president Jefferson Davies ­slaveriet mer än ett decennium efter inbördeskrigets slut (i ”The rise and fall of the Confederate government”, 1881):

”Slavarnas servila instinkter innebar att de förnöjsamt fann sig i sin lott, och deras tålmodiga slit välsignade den jord de brukade med omätliga rikedomar. Deras starka band till husbonden och hembygden innebar att de tjänade troget /.../ Aldrig tidigare har arbete och kapital stått i ett mer harmoniskt beroende av varandra. Men Frestaren kom, likt ormen i Edens Lustgård, och lockade dem med det magiska ordet ’frihet’.”

Hur ser vi på varandra egentligen, och hur ser vi på de andra? På vilket sätt gynnas invandrarna, samhällets integration och den kollektiva förmågan att hantera mångfald av kommunaliseringen och friskolereformen, skolpengen och New Public Management, som allt sammantaget har lett till att skolan ekonomiserats och blivit resultatsstyrd. Ser man ner på den som inte lyckas känner man sig kanske mäktig, men man krymper som människa. Men när den starke hjälper den svage växer båda och tillsammans kan man bygga ett hållbart samhälle med plats för mångfald, i ordets allra vidaste bemärkelse.

Jämför det med ingångsvärdet att även om många av våra elever kommer från studieovana hem anser vi inte att det betyder att de är mindre begåvade. Däremot vet vi att de i snitt har lägre betyg och frågan är vad vi bör göra för att de ska få samma chanser som andra att nå sin fulla potential.

Jag tror på en skola där man ställer krav och där man får misslyckas utan att hålas och kastas ut. Jag tror på en skola där man sätter kunskapen och individens lärande i centrum, inte elever, lärare eller pedagogik. Kunskap växer liksom kultur mellan människor, och ofta både där och när man minst anar det. Sänker man kraven visar man inte respekt för utsatta människor, tvärtom visar man dem förakt. Ni kan inte bättre och är inte värda mer. Det är förödande för samhällets långsiktiga hållbarhet och är bara lönsamt på mycket kost sikt, i det långa loppet växer kostnaderna enormt. En likvärdig skola handlar om att ge alla vad just de behöver för att lyckas på egen hand, inte om att ge alla samma förutsättningar. Åt alla efter behov och från alla efter förmåga är en tanke som visat sig problematisk i ekonomiska sammanhang, men i skolan och intellektuella sammanhang fungerar det bättre. Den som redan har bör få mindre och den som saknar bör få mer hjälp och bättre förutsättningar. Kraven måste dock vara de samma för alla. Det ska vara lätt att komma in, men svårt att ta sig ut.

Så tänker man på Michaela Community School, en av Storbritanniens striktaste skolor, som ligger i en fattig stadsdel i nordvästra London. Den grundandes för ett par år sedan med målet att skapa den skola som behövs för att på allvar ge de mest utsatta eleverna en chans att göra en klassresa (Smedjan, 2/10).

Eleverna i de mest utsatta områdena har mest att vinna på att det ställs höga krav och ges goda förutsättningar, för dessa elever kan på egen hand göra störst skillnad avseende vart de tar vägen sedan. Genom att bygga bra skolor, anställa duktiga lärare och ge eleverna i utsatta områden en ärlig chans att verkligen visa vad de går för kan kriminaliteten, skadegörelsen och bidragsberoendet minska och folkhälsan öka; det man förlorar på gungorna tar man igen på karusellerna. Fast det krävs att kunskapen verkligen placeras i centrum och att kraven verkligen är höga. Det går bevisligen, men bara om man verkligen tror på det och satsar. Nyckeln till framgång är synen på människan, på individens förmåga. Kan och får man så vill man, brukar man säga och mycket talar för att det faktiskt fungerar på det sättet.

Orsaken var att grundaren, och många lärare med henne, upplevde en frustration när skolor i utsatta områden bortförklarade elevernas låga resultat och dåliga uppförande med att de har det tufft hemma och andra saker som är utanför elevernas kontroll. Motdraget var att starta en skola med disciplin, kunskap och höga förväntningar i fokus, med tydliga regler, där inga ursäkter godtas. Där lärarna varje dag äter lunch med eleverna och leder samtal om utvalda ämnen, som litteratur eller geologi, så att barnen och ungdomarna får öva på att konversera, samtidigt som de lär sig bordsskick, breddar sin vokabulär och utvecklar sitt kulturella kapital.

Får man inte känna på vad det innebär att misslyckas i skolan kommer man aldrig att lyckas i livet. En skola där alla klarar målen på första försöket är en skola där LÄGSTA godtagbara standard blir till norm, vilket gör att kunskapsnivån i samhället sjunker över tid. Ribban för godkänt måste flyttas högre upp än så, för allas skull. Det är en cyniskt lismande, populistisk inställning till den enskilde eleven att skapa ett utbildningssystem där alla klarar sig, för det invaggar eleverna i en falsk tro att livet och samhället fungerar på det sättet. Alla vet att det inte är så det fungerar, att det är okej att underprestera eller överlåta ansvar på någon annan. Om enskilda föräldrar väljer att curla sina barn är det deras ansvar, men om vi bygger ett utbildningssystem på den ideologin kommer vi att få problem. Det är en missriktad omsorg att ha som mål att alla ska klara sig. Verklig omsorg om varje elev kan bara utgå från höga krav som tvingar alla att verkligen kämpa, annars får vi en skola som allt för lätt uppfattas som en trist och föga utmanande transportsträcka.

Så jobbar en skola som tar sitt kompensatoriska uppdrag på allvar.

Det verkligt tragiska är att politikerna hårdnackat vägrar erkänna att de lever i en drömvärld. Och här ser jag en viktig anledning till att lärarutbildningen inte är en särdeles attraktiv utbildning, för vem vill ta studielån och utbilda sig till ett otacksamt låglönearbete utan frihet? Vem med verkligt intresse för kunskap och lärande vill acceptera att reducera både sig själv och sina kunskaper till ett slags servitör som serverar bra mat till bortskämda, kräsna kunder som alltid har rätt? Läraryrket, så som det ser ut idag, är ett omöjligt uppdrag som ansvariga inte visar någon som helst förståelse för. Genom att skylla misslyckandet på lärarna som får bära hundhuvudet spottar man på en av ett hållbart samhälles viktigaste yrkeskårer. Och att sedan ha mage att kräva att fler ska söka sig till läraryrket är en skam för ett land som säger sig värna kunskapen.

Viktigt att påpeka att felet med dagens skola inte är elevernas/studenternas, och heller inte lärarnas. Felet finns i synen på kunskap och skolans uppdrag och de omöjliga krav som ställs på lärarna. Felet ligger i synen på både individen och kunskapen. Lärande handlar om att utmana och utmanas, och därför måste man få misslyckas, annars utvecklas man inte.