När och var är lärare LÄRARE?

Efter två dagar fyllda av föreläsande om det jag trivs bäst att föreläsa om, det vill säga det ämne och den typ av föreläsning som tvingar mig prestera på toppen av min intellektuella förmåga för att nå ut, samtidigt som jag själv lär mig massor, vetenskapsteori (tre tillfällen för doktorander och två för A-kursare); slog det mig hur lite av tiden som avsatts i lärartjänsten för undervisning som faktiskt ägnas åt lärande och föreläsningsaktiviteteter. Läraryrket är idag ett tjänstemannayrke som handlar allt mindre om kunskap, lärande och utveckling. Lärare styr, kontrollerar och utfärdar intyg, och eftersom detta måste gå rättssäkert till (vad nu kunskap har med juridik att göra?!) tvingas lärarna ägna allt mer av sin lärartid åt administration och planering samt uppföljning. Lärare är med andra ord allt mindre närvarande i lärandet, där och när det sker. Igår föreläste jag först tre timmar på engelska för doktorander om vetenskap och sedan tre timmar på eftermiddagen för A-kursarna, och samma gjorde jag i måndags. Sällan har jag varit så närvarande och känt mig så levande och lärande som då. Jag landade hemma båda kvällarna helt utmattad, men på ett bra sätt och jag vaknade både igår och idag fylld av energi och inspiration. Jag skulle inte orka föreläsa så mycket hela tiden, och heldagar är aldrig optimalt, men det gör mig bedrövad att inse att jag som lärare alt mer sällan får möjlighet att vara LÄRARE.

Jag vill undervisa, handleda och fortbilda mig, vill utvecklas och vara närvarande både i mitt eget lärande och studenternas. Sitta på ändlösa möten, utreda fuskärenden, rapportera in betyg, revidera kursplaner, utbildas i ständigt nya (och ändå alltid undermåliga) administrativa system och än värre sitta i timmar och försöka förstå hur jag ska använda dem, nätverka och så vidare; är själsdödande och tar tid från lärandet. Det finns inga dumma frågor brukar man säga, men det gör det. Alla frågor som ställs för att man inte orkar läsa informationen som ges eller som handlar om att man inte gjort vad man ska eller hur lite man måste göra för att få godkänt, är dumma och hör inte hemma i högre utbildning. Det gäller både lärare och studenter: inför kunskapen är vi alla lika.

Ett drömscenario: Tänk om jag fick ett antal titlar på föreläsningar som jag sedan får det fulla ansvaret för helt efter eget huvud och givetvis i relation till kursens övergripande tema och placering utbildningen. Till exempel: Kultur i organisationer, vetenskapsteori, lärande organisationer, innovationer, ledarskap (eller genus, postkolonial teoribildning, diaspora, makt och andra ämnen som idag på grund av ekonomiskt-administrativa skäl inte kan undervisa i), med utgångspunkt i vederbörligt fastställd kurslitteratur. Och tänk om jag sedan fick ett schema där det framgår var jag ska vara, när och hur länga samt vilket titel som gäller för respektive tillfälle. Tänk om det var detta som de enda formella instruktionerna jag hade att rätta mig efter, då skulle jag kunna vara LÄRARE. Tänk om jag över åren alltid fick samma tid att förbereda, genomföra och följa upp, undervisningen, om det var fastställt att varje timme i undervisningssalen gav mig två timmar för inläsning och en timme för efterarbete (svara på mail, rätta tentor och rapportera in resultat). Tänk om det bara fanns ett tillfälle för studenterna, i anslutning till kursen, att tenta och att en vecka innan läsåret börjar avsatts för omtentamina och extraseminarier för släpande uppsatser (jag har aldrig förstått på vilket sätt som kunskapsutvecklingen gynnas av att det är en rättighet att få flera tillfällen att visa vad man kan? På vilket sätt är det effektivt användande av skattemedel att jag som lärare tvingas till extraarbete för att studenter väljer att åka på en resa till Turkiet för att sola och bada?). Om arbetet som lektor verkligen satte kunskapen och lärandet i första rummet skulle jag kunna ägna ALL min tid åt att vara LÄRARE. Det skulle innebära att resurserna som samhället lägger på utbildning skulle användas effektivt.

Tänk om lektorerna fick ägna halva tiden åt att undervisa på ovanstående premisser, och den andra halvan kunde ägnas åt fri forskning. Om det var ett krav att vara disputerad för att få undervisa på högskolan. Då skulle studenterna få möta kvalificerade, dedikerade och hela tiden uppdaterade högskolelärare som dessutom själva forskar för att utvecklas. Vill man inte forska ska man inte undervisa på högskolan och vill man inte undervisa ska man inte forska, tänker jag; och anledningen till att jag tänker så här är att jag värnar kunskapen och utvecklingen. Jag tänker här och nu med kunskapen för ögonen, inget annat. Jag har jättemånga duktiga lärarkollegor på högskolan som jag inte vill vara utan, men om vi menar allvar med att den högre utbildningen ska vara HÖGRE måste lärarna som undervisar själva ha egen erfarenhet av forskning och även själva bedriva forskning vid sidan av undervisningen, annars finns ingen skillnad mellan lektorer och lärare på högstadiet och gymnasiet. Lika lite som det inte kan vara en rättighet att som student kräva att lärarna ska göra något annat än arbeta med lärande kan det vara en rättighet för lärare att själva bestämma vem som är bra och lämplig att undervisa på högskolan.

Menar vi allvar med ambitionen att bygga en kunskapsnation och tycker vi faktiskt att kunskap är viktigt och värdefullt så finns det inga genvägar: KUNSKAPEN och LÄRANDET måste placeras i centrum. Och för att göra det måste lärare kunna vara och verka som LÄRARE, inte tvingas på en massa andra uppgifter som tar tid och fokus från lärandet och kunskapsutvecklingen. Av någon outgrundlig anledning uppfattas det som hårt och elitistiskt att uttrycka denna typ av åsikter, men jag förstår inte varför det är så. Hur kan det vara elitistiskt att skapa de bästa förutsättningarna för lärare att vara lärare, om det nu är för kunskapen som eleverna går i grundskolan och studenternas kommer till universitetet? Om studenterna vill ha kunniga och dedikerade lärare måste läraryrket handla om kunskap och det måste finnas möjlighet att fortbilda sig och utvecklas. Om det verkligen är för kunskapen man kommer till högskolan och om det faktiskt är därför samhället satsar på forskning och högre utbildning finns ingen anledning att tänka och agera inom högskolesektorn med något annat för ögonen.

Inför KUNSKAPEN är vi alla små och måste förhålla oss ödmjuka. Att vara lärare handlar om att vara i kunskapen, om att utvecklas och bli bättre på att lära. Samma gäller för studenterna. Men dagens högskolevärld och utbildningssystemet som helhet handlar allt mer om annat än om lärande, och det är något jag menar att vi alla behöver reflektera över; givet att vi menar allvar med ambitionen att bygga en kunskapsnation. Det finns inga genvägar till verklig kunskap, det är egentligen det jag vill säga, vid sidan av uttrycken för frustration över hur långt från ett önskat läge arbetet som lektor idag faktiskt är.