Vill vi leva i en dystopi?

Jag minns hur tankarna gick i början av 1980-talet, hur George Orwells dystopiska skildring av ett framtida samhälle aktualiserades ju närmare 1984 vi kom. Då var det lågkonjunktur och västvärldens samhällen omformades i rask takt. Reagan och Thatcher, nyliberalism och avreglering. Sedan föll muren och champagnen flödade ett tag innan 1990-talets kriser avlöste varandra. Även om börserna rusade mot slutet av millenniet fanns en oro över vad som skulle hända med datorerna i tusenårsskiftet. Sedan, efter att ekonomin hämtat sig var det som all oro för teknik löstes upp och försvann; byttes mot eufori: Ropen skalla, mer digitalisering åt alla, liksom. Ambivalensen inför tekniken som jag vuxit upp med har idag förvandlats till framtidstro. Digitalisering verkar vara lösningen på snart sagt alla problem och ju snabbare vi städer om desto bättre verkar man resonera, i skolan, vården, trafiken och på arbetsmarknaden. Hotet antas komma utifrån idag, från öster och militanta islamister och andra våldsbejakande extremister. Idag är det människan som anses farlig och som utgör ett potentiellt hot; den mänskliga faktorn, heltäckande slöjor och det faktum att det inte sysy på utsidan vem som är vän och vem som är fiende. Tekniken antas bära på löften om att allt det där ska lösas, om vi bara digitaliserar, om vi bara lägger våra liv i händerna på maskiner kommer alla våra problem att lyftas från våra axlar. Jag är skeptisk, måste jag säga. Inte så att jag är teknikfientlig och jag förstår också att det inte finns någon väg tillbaka. Men varför ropas det på exakt samma som skrämmer i snart sagt alla kända dystopier?

På baksidan av 1984 läser jag:

Om den ständigt pågående striden mellan de tre staterna Eurasien, Ostasien och Oceanien. Kriget upphör aldrig men konstellationerna ändras fortlöpande. Via den ständigt vakande teleskärmen hålls invånarna uppdaterade om vem som är fienden för dagen. Överallt i Flygbas Ett, som tidigare hette England, möter man bilden av Storebror, Oceaniens ledare. Han och partiets valspråk är: Krig är fred Frihet är slaveri Okunnighet är styrka.

På baksidan av Karin Boyes bok Kallocain läser jag:

Kallocain är en framtidvision över ett polisstyrt och militariserat övervakningssamhälle. Med sin sanningsdrog har kemisten Leo Kall funnit en väg in till medborgarnas själar. Det visar sig att de flesta hyser heta drömmar om uppror mot Världsstaten och en önskan om Ökenstaden – en avlägsen plats för frihet och kärlek. Leo Kall börjar själv tvivla på Staten och ifrågasätta sin roll som lojal medsoldat.

Fler poliser och mer övervakning, för allmänhetens trygghetens skull. Här kan jag inte låta bli att dra paralleller till dagens Under Strecket som handlar om en ny bok där resultat hämtade från Googles sökordsdatabas analyseras. Big Data är lika avslöjande som Kallocain. Jakten på trygghet och viljan att veta i kombination med ny teknik är en farlig mix; det har vi alltid vetat. Jules Verne skrev redan 1863, i boken Paris i tjugonde århundradet, om en framtid (1960) där alla är besatta av teknologi och ekonomisk vinst samtidigt som människans inre liv försvunnit. Han fick inte boken utgiven medan han levde; den ansågs vara allt för osannolik. Så här skriver Fabian Kastner i sin understreckare:

På sociala medier visar vi upp vår utsida. För Google blottar vi vårt inre. Det menar Seth Stephens-Davidowitz, en före detta dataanalytiker på Google, i den fascinerande boken ”Everybody lies: Big data, new data, and what the Internet can tell us about who we really are” (Harper Collins). Efter att i många år ha vänt och vridit på de stora datamängder som Google, Facebook och andra internetsajter samlar in av sina användare så är det just detta han kommit fram till: alla ljuger. 

Människor ljuger om hur mycket de ­dricker, hur ofta de tränar, vilka böcker de har läst, hur ofta de har sex och vilka de röstar på. De ljuger för vänner, barn och föräldrar, för läkare och chefer, för sina livskamrater och för sig själva. Den enda som de avslöjar sina hemligheter för är Google. Den lilla rektangulära sökrutan på skärmen har blivit den moderna tidens biktbås, den anonyma plats dit vi går med våra bekännelser, dunkla drifter och hemliga begär.

På nyheterna i veckan sa man att Nordea gör sig av med tusentals medarbetare för att värna företagens ekonomiska intressen och på grund av att digitaliseringen av verksamheten gör det möjligt. Tekniken fascinerar, ekonomin styr och människans inre liv löses upp. Ohälsotalen ökar i takt med stressen, osäkerheten och prestationshetsen som kommer i kölvattnet av att människans tillkortakommanden i jämförelse med maskinerna avslöjas och blir allt tydligare. Under hela 1900-talet har vi läst om och skrämts av dystopier som beskriver just det som nu lanseras som lösningen på våra problem: Du sköna nya värld och Farenheit 451 är två exempel, och på baksidan av den senare står det:

Ray Bradburys Fahrenheit 451 är en gastkramande thriller om en framtid där böcker är förbjudna och staten kontrollerar människors liv och tankar in i minsta detalj. 

I Fahrenheit 451 släcker inte brandmännen eldsvådor utan anlägger dem i hem där de statsfientliga böckerna påträffas.

Framtiden är svår att sia om och det märks tydligt för det som böckerna säger om tekniken i sig stämmer sällan; men det som sägs om människorna och den kulturella utvecklingen är skrämmande likt. Teknisk utveckling styrs i hög grad av slumpen, men människorna är de samma idag och genom hela mänsklighetens historia. Vi drömmer om och skräms av i princip samma saker nu som då. Det är inte tekniken som är farlig, utan människans undermedvetna och dåliga självförtroende. I våras följde jag liksom många andra TV-serien The Handmaid's Tail, som bygger på Margret Atwoods bok Tjänarinnans berättelse:

I Atwoods klassiska dystopi från 1985 ges en bild av ett framtida USA, som förvandlats till den kristet fundamentalistiska republiken Gilead. I kampen mot sjunkande födelsetal rekryteras kvinnor i fruktsam ålder och utnyttjas hämningslöst som Tjänarinnor när de befruktas mot sin vilja av härskarklassens män, Anförarna. ­Offred är en Tjänarinna som lever under strikt övervakning, men som drömmer om att ta sig bortom Muren och bli fri igen.

Det finns fler berättelser men alla varnar för och beskriver i princip samma sak. Hotet utgörs av olika kombinationer av: Teknik, övervakning, ekonomi och patriarkala strukturer. Vi vet alltså vilka hot vi omger oss av, och ändå ropas det på fler poliser, hårdare straff, stängda gränser, mer övervakning, snabbare digitalisering och konkurrens. Bostadens betydelse idag handlar om dess ekonomiska värde, inte om tak över huvudet samt en varm, trygg och fredad plats för återhämtning. Skatt sägs av många vara stöld idag, vilket kan jämföras med Storebrors valspråk i Orwells bok. Och hur mycket frihet har friskolereformen inneburit samt för vem? Vad är det vi väjer mellan egentligen, när vi väljer mobiloperatör, elleverantör eller bredbandsbolag?

Med ledning av besluten som tas och synen på vad som betraktas som realistiska och ansvarsfulla politiska beslut kan jag inte komma till någon annan slutsats än att vi människor när en destruktiv dödslängtan inom oss och att vi vill leva i en dystop. Hur ska man annars tolka utvecklingen? Som kulturvetare finner jag det intressant, men som medmänniska gör det mig bedrövad att se hur tomheten allt mer triumferar och dumheten segrar.