När synen på kunskap förändrats och forskning allmänt antas handla om hard facts förändras synen på meriterna; som också kvantifieras. Idag handlar meritering allt mer om vad man kan visa i form av credentials, metrik, och rankingpositioner, och allt mindre om vad man faktiskt kan och förmår hantera. Och så blir det när tiden och utrymmet för intellektuella diskussioner krymper. Forskning handlar mer om annat än om kunskap och insikt, förståelse och utveckling. Forskning förvandlas tillkonkurrens och fokus riktas allt mer mot vad andra gör och hur långt de kommit i jakten på mätbara utmärkelser. Jakten på befordran blir allt viktigare och både forskare och forskningen drivs idag av frågan: Vad behövs för att bli befordrad blir professor? Det är den frågan som bestämmer vad man forskar om, var man publicerar sig och vilka konferenser man åker på samt vilka kontakter man knyter. Ju fortare man når målet desto bättre. Fast vad är det värt? Vad är poängen med att bli professor i unga år? Vad ska man göra sedan? Jag tror kunskapsutvecklingen skulle gynnas mycket mer om professor mer var en hederstitel som erhölls för lång och trogen tjänst i den akademiska världen, och om grunden för utnämningen handlade om kunskapens värde och mening.
Jag är enig med talarna om att peer-reeiew är bra och viktigt. Vetenskapliga påståenden måste granskas, fast för att det ska fungera måste granskningen anpassas till kunskapsmålet. Metoden och påståendena ska granskas, inte formen. Paulsen talar om hur han översatt sina egna artiklar till vanligt språk, med fokus mer på innehåll än på form och jargong. Vad handlar peer-rewiew om idag egentligen; om att undersöka metodens relation till resultaten eller om att leta efter "viktiga" referenser och påpeka missar rörande formen och formalia? Jag blev rejectad en gång för att granskaren menade att jag hade missat att förhålla mig till en påstått viktig refereras. Fast när jag kollade upp referensen visade det sig att hen bara var inflytelserik i det smala fält som tidskriften utgjorde, medan min genomgång av tidigare forskning fokuserade på mer generella aspekter av (alkohol)forskning. Om peer-rewiew handlar om att som granskare aldrig vara nöjd, om kommentarerna bara handlar om detaljer som måste bli bättre och inte om studiens reliabilitet och validitet har systemet förvandlats till något annat än en vetenskaplig granskningsprocedur av det som sägs i namn av vetenskap. Vetenskapliga texter är och förblir viktiga, men inte publiceringen i vissa, smala och högrankade tidskrifter. Innehållet måste alltid vara viktigare än mediet, annars förlorar vetenskapen sin mening. Det vetenskapliga språket har som en konsekvens av granskningsproceduren kommit att bli tillkrånglat och ibland obegripligt. Referenser slängs in snart sagt överallt och ofta bara som ett slags dekoration, för att visa att man har läst och har koll. Om meningen stod i fokus skulle alla tvingas reflektera över frågan: Vad handlar artikeln om EGENTLIGEN, vilket ofta kan uttryckas väldigt enkelt.
Paulsen berättar vidare om en vanlig invändning de får när det talar om boken: Mening är aldrig objektiv, det är alltid en öppen fråga. Man kan inte ha med detta med meningsfullhet i en studie, eftersom det riskerar leda till relativisering. Det är så klart en viktig invändning, men den är inte grund för kritik mot efterfrågan på mer meningsfull forskning. Bara för att det inte går att avgöra en gång för alla, objektivt, vad mening är och vad som är meningsfullt, betyder inte att den aspekten av forskning är meningslös. Om bara frågor som kan avgöras säkert erkänns som forskning kommer viktiga aspekter av livet och verkligheten att överlåtas på andra och forskningen kommer att handla om trivialiteter. Jag ser ett stort behov av samtal kring frågor, rörande forskningen, som: För vem och varför är det meningsfullt, det man studerar? Om forskare tvingades sätta ord på sin syn på mening och om graden av meningsfullhet låg till grund för seminariediskussioner skulle förståelsen för mening öka och fler skulle bi bättre på att hantera och bedöma forskningens meningsfullhet.
Paulsen talar även om att den förment säkra forskning som publiceras i högrankade och minutiöst granskande tidskrifter har visat sig vara svår att replikera. Han hänvisade till en studie vars resultat publicerats i Nature där man visat att experimentstudier är svåra att upprepa. Detta manar till eftertanke. Att granska metoder och det som hävdas är en sak, men det är en helt annat sak att som granskare gå i god för resultatens replikerbarhet. Om det visat sig svårt att upprepa resultaten faller ju själva poängen med granskningen. Den enda vettiga och meningsfulla slutsatsen av denna vetenskapligt grundade och (som jag förstår det) vederhäftiga insikt om forskningens resultat borde vara att betydelsen av peer-rewiew tonas ner. Forskningen behöver bli lite mer försiktig, det skulle alla tjäna på. Tvärsäkra och uppblåsta forskare som passerat nålsögat och blivit publicerade i inflytelserika tidskrifter är mindre ödmjuka och tar kanske större risker än andra forskare. Med mer fokus på mening i forskningen skulle tvärsäkerheten bli mindre av en dygd och förståelsens värde skulle öka, förhoppningsvis.
Det är ett faktum att de flesta artiklar som publiceras inte läses, och inte laddas ner. Det säger något om forskningens relevans och talar för att det handlar mer om meritering än om relevant och användbar kunskapsutveckling. Alvesson gör en jämförelse med teatern där det är lätt att rekrytera skådespelare men svårare att fylla salongen med publik. Det säger inte allt om forskningens mening, men det säger en hel del och det är definitivt en aspekt värd att beakta. Samhället har rätt att kräva meningsfull forskning oavsett hur svårt det är att avgöra vad som är meningsfullt. Ett förslag på hur man tänka för att bena upp frågan är att reflektera över följande: MENING ... för mig, för kollegiet, för samhället (idag, imorgon och på längre sikt). Ibland är forskningen bara meningsfullt för forskaren, ibland för forskaren och för kollegiet och ibland även för allmänheten. Ju fler som ser och känner att forskningen är meningsfull desto bättre. Vad händer om vi låter Svenskt Näringsliv bestämma vad som är meningsfullt? Det finns massor av frågor att samtala om. Tyvärr anses debatten vara vägen till kunskap och mening går inte att debattera, den måste man närma sig med mycket större respekt för komplexiteten i frågan. Vi borde lägga större vikt vid motiven och diskutera argumenten. Inte debattera, utan samtala och analysera.
Om forskningen upplevs som meningslös är vetenskapen hotad. Frågan är vem som bestämmer? Cynism och uppgivenhet är problematiskt för både individen och samhället. Om meningen med forskningen handlar om makten och inflytandet som vetenskapliga godkännanden ger är det en farlig utveckling, för kunskapen riskerar att utarmas och hamnar allt längre från fokus. Om det är viktigare vem som säger något än vad som sägs är vi alla illa ute. Vi behöver samtala om detta. En annan och mer bildningsinriktad akademi är möjlig. Alvesson avslutar med att diskutera några förslag på vad man faktiskt kan göra:
1. Policyförändringar: Fokusera på bra och betydande bidrag (artiklar) och låt dessa vara meriterande. Den som har något viktigt att säga och faktiskt når ut skulle kunna få meriteringspoäng, vilka mäts istället för antalet citeringar och publiceringar. Då skulle antalet inte vara lika viktigt och forskare skulle tvingas fokusera mer på innehållet och meningen.
2. Fler seminarier där man fokuserar på mening, istället för på strategiska aspekter. Varför är studien och dess resultat viktiga? Enligt vem, varför och med stöd i vilka argument? För vem? Sådana saker diskuteras allt mindre idag, och det bidrar till tomheten.
3. Vi måste bort från skolningen till fackidioter och fokusera ÄVEN på helheten, överblicken och tidsperspektivet. Skillnaden mellan komplex och komplicerad behöver verkligen uppmärksammas mycket mer än vad som är fallet idag.
När kompetensen att bli publicerad i högrankade internationella tidskrifter blir viktigare än forskningen bakom och innehållet i vetenskapen ligger vägen vidöppen för mer produktion av meningslöshet. Det som är meningsfullt och relevant för en internationell publik är inte självklart relevant för landet eller lokalsamhället. Den aspekten behöver uppmärksammas och samtalas om också.
Dessutom, till sist, det kanske viktigaste argumentet för att rikta uppmärksamheten mot meningen med forskningen är att kravet på säkra resultat och måluppfyllelse i forskningen leder till att innovativ och nytänkande forskning försvåras eller hindras. Mer av samma premieras i dagens system, vilket inte leder till mer mening, tvärtom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar