Svaret på frågan i rubriken är ingen! Inför kunskapen är alla jämlika. Ingen har förtur, direkttillgång, tolkningsföreträde eller självklart rätt, i någon fråga som rör kunskap. Kunskap är en mänsklig uppfinning, ett verktyg för att hantera samhället, tillvaron, livet. Åsikter och fakta kan debatteras, men kunskap kan man bara närma sig med respekt och ödmjukhet. Kunskap är personlig; bildning än mer så, för att inte tala om vishet. Det är inget man kan tävla i eller jämföra med varandra. Kunskap kräver ödmjukhet, och med ödmjukhet menar jag inte att lägga sig platt för någon som anmäler avvikande åsikt. Ödmjukhet inför kunskapen är personlig, det är inget någon annan kan tvinga en vara. Och att anklaga någon för bristande ödmjukhet är en klassisk härskarteknik; för aningen erkänner man och ger den andre rätt, eller så försvarar man sig och visar att man inte är ödmjuk. Hur man gör är man en förlorare.
Akademin håller på att utvecklas till en plats där ödmjukhet uppfattas som ett tecken på svaghet. Akademin håller på att bli en intellektuellt död plats där bara iskalla siffror från auktoriserade källor accepteras. Fråga Lund som en gång var ett mönsterexempel på ett akademiskt samtal där kunskapen, bildningen och ömsesidigt lärande stod i centrum har reducerats till lättsam underhållning, och det högre seminariet har förvandlats till en plats för ränksmideri och strategisk planering för framgång i kampen om medel och publiceringar.
Kunskapen håller på att rationaliseras bort från samhället, liksom mellanmänskliga och ömsesidigt belysande möten med kunskapen i centrum. Samhället blir kallare och kallare. Ingen får göra misstag. Oresonligheten, och den kalla rationaliteten styr och effektivitet är målet. Vetenskap handlar om att vinna genom att jämföra det enda som går att jämföra: Pengar, publikationer och citeringar. Kunskapen betyder ingenting längre, den håller på att förvandlas till ett vapen som används för att sätta meningsmotståndare på plats.
Ja, jag skriver i affekt. Ja, det är personligt. Jag skriver för att bli av med känslan av frustration och sorg. Jag vet att jag överlever och tar inte alls lika illa vid mig idag som jag gjort tidigare i livet. Jag vet vad jag kan och vet också att svepande kritik mot mig som människa inte handlar om mig och att det säger mer om den som kritiserar än om mig. Jag är inte rädd för kritik, jag kan försvara mig och om jag övertygas om att jag har fel backar jag, av det enkla skälet att jag inte bliv forskare för att göra karriär. Jag blev först student, sedan doktor och därefter docent som en konsekvens av mitt sökande efter kunskap. Jag vill veta och förstå, och jag vill dela med mig av det jag lärt och kan. Jag vill vara med och bygga ett långsiktigt hållbart samhälle, och det kan bara vila på en stabil grund av kunskap, det vill säga på insikter som fungerar.
Tror jag slutar där. Loggar ut för kvällen, hoppas på en god natts sömn och sedan är jag på banan igen. Kunskapen är viktigare än jag och mina känslor, min sorg. Jag kan gå vidare och vet att det som inte tar kol på en stärker en. Jag vill inte ha rätt eller vinna, jag vill lyssna och lära; och litar på kraften i kunskapen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar