Viljan att veta vad som ska hända är stor och stark, därför utgör den ett inte obetydligt inslag i kulturen. (Synen på) framtiden är en intressant och viktig fråga. Få saker verkar locka så många som att få möjlighet att tala om för andra hur det är och hur det ska bli. Att få förtroendet att uttala sig om framtiden är prestigefyllt, och att få vara med och bestämma i vilken riktning mänskligheten ska utvecklas är eftertraktat. Självklart handlar det om makt och inflytande. Makt är viktigare än pengar eftersom makt leder till både ära, inflytande och pengar. Har man makt klarar man sig alltid. Igår meddelades till exempel att Paulo Macciarini frias från alla brottsmisstankar. Även om han fuskade i sin forskning och människor dog som en följd av hans oetiska experimenterande gick det tydligen inte att fälla honom. Preskriptionstiden hade gått ut för vissa av åtalspunkterna, delvis beroende på att ledningen för KI länge mörkade problemen för att själva undgå kritik. Maktens gemenskap är fylld av allianser och alla skyddar varandra eftersom man har hållhakar på varandra. Tänker på pojkarna vars ålder skrivits upp och som därför omgående internerades och sändes till Afghanistan, i något fall utan att ens få säga hejdå till sin mamma. Fick de sin sak lika noggrant prövad som Macciarini? Fanns det verkligen ingen skugga av tvivel om deras ålder och deras asylskäl? Tänkte inte skriva något om Macciarini, men jag antar att det var oundvikligt. Han och hans forskning personifierade löften om pengar och en bättre framtid. han visste detta och utnyttjade likt skräddarna i H C Andersens saga Kejsarens nya kläder människors fåfänga och godtrogenhet för att få makt, ära och pengar. Längtan efter att få vara del av hans aura, att få associeras med honom och hans löften om framtiden var så pass stark att ledningen för Karolinska frångick regler och slussade honom snabbt och utan närmare kontroll fram till en maktposition i organisationen. Och man lät honom hållas även långt efter att frågetecknen börjat hopa sig. Man gjorde allt vad som stod i sin makt för att undgå kritik och riskera att fråntas makt. Till exempel valde man att anklaga visselblåsarna. Först när alla vägar stängts och det var uppenbart att han inte kunde vara kvar kröp man till korset. Ändå sitter flera av möjliggörarna kvar och har fortfarande makt och utövar inflytande över forskningen.
Jag är för en överseende syn på rättvisa och tycker man ska fria hellre än fälla om det finns tveksamheter. Jag förstår också att medicinska framsteg kräver att läkare tar risker och rör sig i gränslandet. Får man inte testa även galna idéer kommer man aldrig kunna bryta ny mark och nå banbrytande kunskap. Problemet med Macciarini var att han med allas goda minne kunde casha in framgången och äran långt innan det fanns några belägg för att det verkligen fanns fog för att lyssna och lita på honom. Forskningsledare och företrädare för vetenskapen ska inte agera riskkapitalister och göra strategiska avväganden. Forskning handlar om kunskap och bedrivs på allmänhetens och mänsklighetens uppdrag.
Framtiden går inte att kontrollera. Ändå är den tanken, den drömmen, så enormt stark. Människan har i alla tider närt begär efter att veta vad som ska hända. Förr lyssnade man andäktigt på orakel eller medicinmän, spådamer, astrologer och så vidare. Idag är det forskarna som tilldelats rollen och ansvaret att uttala sig om framtiden. Verklig vetenskap handlar följaktligen om att göra prediktioner, det vill säga tala om framtiden som om den var ett slags formalitet. Den synen på kunskap och forskning vänder jag mig mot. Jag kan aldrig acceptera att vetenskap används på det sättet. Framtiden existerar inte förrän den är nutid, innan dess är den mer eller mindre öppen och det måste den också vara för att man inte ska riskera att drabbas av nya Macciarinis i framtiden. Idag lever vi i vetenskapens tidsålder och därför lyssnar man inte bara på vem som helst, man lyssnar på den som antas veta mest. Fast vad är det man vet något om egentligen, undrar jag. Framtiden existerar som sagt inte. Alla uttalanden om framtiden är antaganden eller åsikter. Ingen vet något om framtiden, i alla fall inte i detalj eller på lite längre sikt. Det har nu aldrig någonsin spelat någon roll. Viljan att veta är stor och stark och den känslan, liksom andra känslor, övertrumfar förfärande enkelt intellektet, på samma sätt som önskan och drömmen om att Macciarini satt inne med lösningen på mänsklighetens problem fick kloka och högt utbildade människor att bete sig (minst sagt) oaktsamt. Det är inte någon mänsklig faktor vi talar om här, utan människans essens. Vi kan drömma och tro vad vi vill, men problemen som beskrivits här är inga undantag som går att lösa enkelt med någon ny rutin, regel eller fler och mer rigida system för kontroll.
När viljan att veta vad som ska hända kickar in finns inget som kan stoppa kraften i känslan. Det spelar ingen roll att vi lever i vetenskapens tidsålder; människans hjärna är fantastiskt intressant och intellektet är väl utvecklat, men det är känslorna som styr. Och när framtiden kommer på tal samtidigt som frågan är viktig och önskan att veta är stark, används intellektet inte för kritisk analys av vad som sägs utan för att finna sätt att få det att framstå som logiskt att lyssna på den som säger sig veta vad som ska hända. Kan man bara visa evidens och peka på övertygande data om det som hänt, om det man vet om det som är här och nu, kommer man att bli lyssnad på och få makt och inflytande över beslut som rör allas vår gemensamma framtid. Det som oroar mig är att den som fått möjligheten och makten att uttala sig med auktoritet om framtiden kommer ingen annan åt, åtminstone inte utan att själv kunna hänvisa till lika mycket och lika vederhäftig, men fortfarande lika alternativ evidens, vilket är svårt eftersom verkligheten är mångtydig och oöverblickbar. Evidens kan inte uppfinnas och alla tolkningar är inte lika giltiga. Makt är en faktor som måste räknas med, just eftersom människan inte är så rationell som människor tror. Framtiden är en allt annat än trivial fråga, den handlar om makt och detta måste vi göra oss medvetna om ifall vi ska kunna bygga ett mer hållbart samhälle än dagens.
Har man en gång kommit att betraktas som en auktoritet på framtiden kommer man likt oraklen under antiken att konsulteras varje gång behovet av kunskap om framtiden pockar på allmänhetens uppmärksamhet. Det spelar ingen roll att utsagorna inte alltid faller ut som man lovat, för få minns vad man sa och likt oraklens utsagor är det sällan uttalanden om framtiden uttrycks exakt och på sätt som går att kontrollera i efterhand. Inte ens Macciarini kunde ställas till svars, han och ledningen friades trots att man i efterhand kan visa att de agerade huvudlöst. Detta manar till eftertanke och reflektion, eller borde i alla fall göra det.
Om framtiden istället betraktades som en öppen fråga skulle det bli svårare att tillskansa sig makt på det sätt som idag är möjligt. Om framtiden betraktades mer öppet skulle alla tankar på målsäkring behöva tonas ner och det som händer här och nu, allas ansvar för tillvaron och varandra skulle accentueras tydligare och uppvärderas mer. Framtiden är inte, den liksom nuet blir till. Och det blir till dels som majoriteten vill och önskar, men för att visionerna om framtiden ska kunna vägleda mänskligheten in i en ny guldålder präglad av medmänsklighet, solidaritet och hållbarhet, krävs att fler får tänka och drömma om framtiden. Fantasi och kreativitet har tagit oss dit vi är och det är egenskaper som stämmer bättre överens med det vi vet om framtiden, nämligen att det oväntat oväntade är regel snarare än undantag.
Det är omöjligt att kontrollera framtiden. Därför är det bättre och förenat med färre risker att tillsammans samtala om olika framtidsdrömmar och vad som krävs för att förverkliga dem, än att låta ett fåtal maktfullkomliga experter debattera frågan ovanför medborgarnas huvuden. Om detta blir vad vi lär oss av Maciariniskandalen skulle något gott kunna komma ur den, men jag är tyvärr skeptisk. Därtill är begäret efter säker kunskap om framtiden allt för starkt och intellektet (med rätta) allt för ambivalent.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar