Till de mer omhuldade av dessa hör förstås teorin om universums uppkomst i en ursmäll, big bang; en skapelseberättelse vars enkelhet också är dess genialitet. Teorin – ironiskt nog namngiven av den brittiske astronomen Fred Hoyle, som under många år skulle förbli dess mest stridbara belackare – har sedan den först föreslogs på 1920-talet cementerat sin plats som den vedertagna beskrivningen av universums födelse. Big Bang är en skapelseberättelse, en teori, det vill säga ett förslag till förklaring. Det är inte sanningen om verkligheten och alltings början, det är oerhört viktigt att komma ihåg det. Bara för att det är den bästa, mest välunderbyggda och välfungerande skapelseberättelsen som mänskligheten konstruerat hittills betyder inte att det finns något ett till ett förhållande mellan beskrivningen och verkligheten. Om det är så man ser på resultatet av vetenskapligt arbete är det inte vetenskap man sysslar med, utan religion. Vetenskap handlar inte om att slå sig till ro med det man vet (och absolut inte om att försvara sina resultat), utan om att ödmjukt lyssna på och reflektera över invändningar och kritiska påpekanden, samt fortsätta göra just det man gjort med teorin om big bang.
Sedan dess har den också både kompletterats och utvidgats, bland annat genom den så kallade inflationshypotesen som gör gällande att expansionen under ett visst tidsspann i universums tidigaste barndom skedde ofantligt snabbt. Inflationen löser några av de problem som ursprungligen behäftade big bang-modellen – men dras naturligtvis med sina egna. Dessutom har varken mörk materia eller mörk energi någon naturlig plats i big bang-scenariot, och inte heller erbjuder den någon förklaring till hur en ursprunglig balans mellan materia och antimateria kunde resultera i en värld med en uppenbar övervikt av materia, nämligen den vi lever i idag. En än mer grundläggande invändning mot big bang-modellen skulle kunna vara att den möjligen beskriver universums tillblivelse, men knappast förklarar den: hur allting kunde uppstå ur ingenting förblir en gåta.Dessa ord är enormt viktiga, men insikten de rymmer glöms ofta bort eller förnekas. I kulturen och människorna finns en stark och utbredd vilja att veta, det är både bra och dåligt. Människor vill ha svar på sina frågor, vilket driver utvecklingen av kunskap och samhällen. Samtidigt är viljan att veta ofta så pass stark att det uppstår ett slags beroende av svaren, vilket ger den som sitter inne med dem en olycklig maktposition. Det är ett sätt att förklara religionens uppkomst. Viljan att veta är ibland så pass stor och stark att ett vackert och tilltalande svar som förs fram av någon som utstrålar säkerhet tas emot och accepteras med tacksamhet. Svar löser problem och stillar oro. Aha, det är så det är. Vad bra, nu vet jag; lätt att tänka så, men bara för att svaren som ges fungerar som förklaring betyder inte att det som sägs är sant eller fungerar. Det är lätt att förstå tryggheten och gemenskapen som lätt uppstår i fundamentalistiska grupper som följer bokens bokstav och ledarens ord, men det gör det inte mindre problematiskt. Fundamentalister finns i alla läger och är inte en exklusivt religiös företeelse. Alla som påstår sig veta säkert och som försvarar sina utgångspunkter och som går till attack mot kritiker och avfärdar kritiken, är fundamentalister. Forskare har lika lite som alla andra tillgång till Sanningen. Forskare undersöker verkligheten, söker svar och konstruerar förklaringar, men lika viktigt som att slå sig till ro med svar som fungerar är det att vara öppen för och lyssna på kritik, att ständigt befinna sig i rörelse och utveckling.
Historiskt sett har samtliga av fysikens teorier så småningom visat sig dölja en underliggande, mer fundamental verklighet, på vars nivå de inte längre är giltiga.Emergens kallas fenomenet. Kultur är inte fysik, till exempel. Kultur existerar på en skalnivå ovanför människor och biologi. Kultur är ett eget universum med delvis egna lagar. Fast kulturen är inte autonom, den är beroende av lagren under och det som händer där. Det betyder dock inte att det finns någon kausalitet mellan dimensionerna, vilka utgör ett slags barriärer. Skogen och träden är ett bra exempel att tänka med. Utan träd ingen skog, men det går inte att med stöd i ingående kunskap om enskilda träd sluta sig till något viktigt om skogen och dess verklighet. Därför spelar det inget roll att människan består av biologi och fysik. Kunskap om molekyler och kroppens fysionomi kan ge viktiga pusselbitar till förståelse för kultur, men kunskapen om kultur finns inte på den nivån. Därför kan fysiker och fysik aldrig ersätta kulturvetare och kulturvetenskap. Varje dimension är samtidigt både fristående från och beroende av underliggande dimensioner.
Så ger till exempel Newtons teorier, trots att de i de flesta vardagliga sammanhang fungerar utmärkt, en bild av verkligheten som kvantfysik och relativitetsteori demonstrerat är i grundläggande mening felaktig.Det finns tre sätt att söka och förhålla sig till och bedöma teorier om verkligheten, tre kriterier för sanning: Korrespondenskriterier, koherenskriteriet och ett pragmatiskt kriterium. Vad som sanningen EGENTLIGEN är oväsentligt, menar jag. Om en teori fungerar är det gott nog. Man ska givetvis använda den bästa teorin/förklaringen som finns, och man får aldrig någonsin slå sig till ro med någon enda förklaring. Vetenskapens funktionalitet är en viktig aspekt av kunskapssökande. Eftersom ingen har direkt kontakt med verkligheten är sanningen alltid förmedlad och bygger på tolkningar. Alla tre kriterierna är viktiga att tillämpa, där och när det fungerar och behövs. I vardagen finns ingen anledning att dissa Newton, vars teorier fortfarande fungerar, men hans förklaringsverktyg fungerar inte för att förstå alla aspekter av verkligheten, särskilt inte frågor och iakttagelser som rör skalnivåer under den nivå hands förklaringar skapades för att förstå.
Att en teori kan producera exakta förutsägelser är i sig ingen garanti för att den representerar verkligheten på ett korrekt sätt – och faktum är att det inte ens finns några garantier för att någon av människan konstruerad modell har förmågan att göra det. Vi kan hoppas att vi en dag ska kunna finna en vetenskaplig teori som står i ett-till-ett-korrespondens med verkligheten; men detta förblir en förhoppning, som kanske aldrig kommer att infrias – och om den infrias, skulle det kunna vara mycket svårt att få det bekräftat.Exakt och oerhört viktigt att ständigt påminna sig om. Igår när mottagarna av Nobels vetenskapliga pris i fysik presenterades var det särskilt viktigt att påminna sig om att det är resultatet av berömvärda insatser på vetenskapens område som belönades, inte avslöjanden om verkligheten. Ibland kan man få för sig att Nobelpriset fungerar som ett slags kanonisering av helgon, vilket är DJUPT olyckligt och potentiellt farligt. Vetenskapen tillhandahåller svar, inte sanningar, förklaringar, inte verklighetsbeskrivningar. Vetenskapen undersöker verkligheten, men resultatet är artefakter som helt klart är värdefulla men trots allt inte garanterat evigt giltiga. Vetenskapens storhet ligger inte i vad man vet, utan i hur man förhåller sig till förklaringarna man har och det man inte vet. Vetenskap handlar om hur man hanterar och förhåller sig till osäkerhet och därför är ödmjukhet och försiktighet viktiga vetenskapliga, kunskapsutvecklande dygder. man ska sträva efter att vara så säker det bara går, men blir man säkrare än så och som svaren uppfattas som sanningar, är det inte vetenskap man ägnar sig åt eller ansluter sig till. Vetenskap må vara en framgångssaga, men handlar inte om ständiga framsteg utan om att hela tiden sträva efter att bli bättre.
Hur optimistiskt man ser på frågan har förmodligen en hel del att göra med vilken position man tillskriver den matematik som på samma gång är fysikens redskap och uttryckssätt. I en av bokens mest intressanta passager diskuterar Joanna Rose olika forskares syn på matematikens roll, och vilken bäring de olika hållningarna har på deras föreställningar om fysikvetenskapens möjligheter.Ulf Danielsson är en fysiker som ser på matematiken som ett verktyg, som en artefakt. Han talar därför inte så mycket om hur det, han är nyfiken och bjuder med sina läsare och lyssnare på en resa. Han guidar oss och vi står tryggt vid hans sida och blickar ut över gränsen, in i det okända. Det får mig att tänka på en resa jag gjorde för många år sedan, till Berlin, under kalla kriget, när muren fortfarande fanns och försvarades av människorna på östsidan. Tänker på hur vi stod vid Potsdamer Platz på en läktare och blickade in i Östberlin, som var en helt annan värld, gråare, kallare och inte helt begriplig för någon som växt upp i väst. Tänk om det var så vi kunde se på kunskapsområden också, med intresse och ödmjukhet inför det vi inte riktigt förstår. Och tänk om fler kunde göra som Danielsson, det vill säga tala lika mycket om det vi vet som det vi inte vet något om. Då skulle förståelsen för världens komplexitet öka och även insikten om hur mycket det är som vi människor inte vet, hur mycket som kanske inte ens går att veta. Med utgångspunkt i den typen av insikt ökar förmågan att ta ansvar och växer kompetensen att tänka kritiskt, och förhoppningsvis ökar även möjligheterna och utrymmet för konstruktiva samtal om kunskap över alla möjliga olika typer av gränser.
Max Tegmark som också är fysiker är inte överens med Danielsson om hur man ska se på matematiken. Hans utgångspunkt är att verkligheten är matematik och att människan upptäckt matematiken. Jag har lyssnat på dem i Filosofiska Rummet, och det var en fröjd att höra dem utbyta tankar och samtala om saker som jag bara har en ytterst vag förståelse för. Eftersom de inte är överens tvingas jag välja sida, och jag väljer att lyssna och lita mer på Danielsson eftersom han är mer ödmjuk än Tegmark. Intuitivt känns Danielssons hållning mer sann, eller i alla fall mer mänsklig och därmed rimlig. För med tanke på relationen, i storlek, omfång och ålder, mellan människan och universum känns det förmätet att säga att vi vet att universum är skapat av matematik. Hur kan den typen av påståenden granskas vetenskapligt? Det går så klart inte, för människan må vara fantastisk, men i relation till universum är vi noll och inget och universum bryr sig inte det minsta om oss eller hur vi ser på saker och ting. Detta accepterar Danielsson, och därför har jag lättare att ta till mig hans ståndpunkt. Jag tror det är en klokare hållning än Tegmarks, inte minst med tanke på det som hänt inom fysiken under de senaste decennierna. För det vore väl ett vidunderligt sammanträffande att den som kommit på svaret på universums gåta dels är samma person som själv hävdar det, dels att det sker just här, just nu.
Vad kan vi människor veta om universum egentligen, med tanke på att det är under en förhållandevis kort tidsperiod som människan kunnat studera universum. Om mänskligheten har existerat ett ögonblick av ett ögonblick av universums historia har den moderna naturvetenskapen existerat ett ögonblick av ett ögonblick av mänsklighetens historia. Och bara under de senaste 100 åren har kunskapen om världen, verkligheten och allt förändrats dramatiskt, flera gånger dessutom. Så vad säger att det vi nu vet är sant och att det inte kan komma att ändras? Det enda vi vet och som går att veta är vad som fungerar och det är vetenskapens uppgift att undersöka detta, inte att avslöja sanningen.
Återkommer inom kort med fler tankar men nu har jag en hel lista med saker och möten att ta tag i.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar