En utbildning byggd på närvaro och förberedelse

Drömmer om en utbildning och en syn på kunskap som handlar om det som händer nu, i mellanrummet mellan då och sedan. Dagens skola, utbildning och forskning har fokus och uppmärksamhet riktat mot före och sedan. Att veta vad andra har gjort och vara uppdaterad på det senaste är ibland viktigare än det arbete forskaren utför själv, och den mesta tiden av en forskares liv idag ägnas åt planering för det som kommer sedan. Arbetet som lärare handlar i väldigt hög grad om att skapa planer för kommande kurser och om att utforma manualer och instruktioner på detaljnivå, och det arbetet ska utföras långt i förväg. Och eftersom det erbjuds generöst med omtentatillfällen (som också kräver planering och sedan efterarbete) finns det alltid en drös med eftersläpade som kräver uppmärksamhet. Tiden för undervisning krymper och möjligheten att vara närvarande i mötet med studenterna minskar för varje år. Min roll som lärare handlar idag inte om att ge högklassig UNDERVISNING, utan om att planera kursernas upplägg och skapa system för administration av utbildning. Som ett led i högskolans strävan efter att kunna bevisa att undervisningen håller god kvalitet standardiseras allt mer av arbetet. Kunskaper flyttas stadigt från lärarna och forskarna till systemet som administratörerna har makten över. Paradoxalt nog känner mig därför allt mer som en student, eller det stämmer inte för jag var långt friare som student på 1990-talet än vad jag är som lektor idag.

Utvecklingen inom akademin och utbildningssystemet som helhet påverkar både lärarna, forskarna, studenterna och kunskapsutvecklingen i landet negativt. Graden av självständighet i alla led har minskat drastiskt sedan jag var student. Skillnaden är markant och gör att kunskaperna och erfarenheterna som jag skaffat mig genom åren som student och som forskare blir allt mindre värda, utifrån det kvalitetssäkrade och målstyrda systemets synvinkel. Det blir allt tydligare att det är poängen, betygen och examina som betyder något, inte kunskaperna. Formen är idag viktigare än innehållet. Jag är inte mot förändring, absolut inte, men när själva syftet med skola, högre utbildning och forskning förändras till att handla om något annat än kunskapsutveckling och lärande reagerar jag. Jag är lojal med kunskapen och det är därför jag känner och skriver som jag gör. Individens förmåga till självständigt, kritiskt, analytiskt tänkande ser jag som hållbarhetsfrämjande och samhällsbyggande. Vi behöver fortfarande kunskapen, det har inte förändrats och kommer aldrig att förändras. Självklart kan vi ha en skola som sorterar människor och delar ut belöningar, men om det nu är syftet finns det andra och långt billigare och effektiva system för det. Varför lägga så mycket pengar på något som ger så lite, av det man säger att systemet ska ge?

Kunskapsmålen som står beskrivna i kursmål och betygskriterier är tydliga och överskådliga, lätta att diskutera och kontrollera. Men kriterier är aldrig mera värda än hur väl de förkroppsligats och integrerats i vardagliga handlingar ute på skolan och i den högre utbildningen. Betyg har alltid spelat roll och jag är ingen idealist som längtar tillbaka till en idyllist forntid där alla läste enbart för kunskapens skull och inte för betygen, absolut inte. Även om jag personligen aldrig brytt mig om betygen vet jag mycket väl att jag alltid varit tämligen ensam om det. För mig har KUNSKAPEN alltid varit viktigast. Det jag strävar efter är balans mellan form och innehåll. Idag är betygen så pass viktiga att de avgör människors framtid. Det gynnar ingen. Elever och studenter känner idag en enorm stress, men det är inte för att de har svårt att lära sig saker utan för att betygen betyder så mycket. Och eftersom betygen betyder så mycket blir det viktigare och viktigare att betygssättningen är rättssäker, och för att det målet ska kunna uppnås krävs fler och tydligare regler, mer styrning, fler kontroller och utvärderingar. Därför förskjuts fokus, från kunskap och innehåll till form och betyg. Eller, för att tala med Mats Alvesson, vi får ett väloljat utbildningsmaskineri som effektivt producerar tomhet.

Det är en viktig och helt avgörande skillnad på att få godkänt på en kurs, och vilka kunskaper man faktiskt har och kan omsätta i handling ute i samhället och vardagen efter ett år, tre år, tio år. Om vi nu ska ha betyg eller om betygen ska betyda så mycket som de gör i nuvarande system borde man inte sätta dem förrän efter ett tag, och helst inte av samma lärare som håller i undervisningen. Formerna för utbildning går att kontrollera, men inte kunskaperna. Betyg är subjektiva bedömningar av något som till sin natur är vagt. Att ge sken av något annat är inte förenligt med vad vi faktiskt vet. Ingen tjänar på ett system som kontrollerar det man kan kontrollera, för kontrollens och överskådlighetens skull. Skolan, den högre utbildningen och forskningen är verksamheter vars mål är KUNSKAP, inget annat. Nöjer vi oss med att producera yta och form blir skolan en Potemkinkuliss och examina från högskolan riskerar att bli en marmortrappa som leder till en tom vedbod. Ingen tjänar på det.

Utbildningen jag drömmer om är antitesen till en målsäkrad, genomplanerad och evidensbaserad utbildning. Det är en utbildning där kunskapen står i centrum, innehållet och det som händer där och då. En skola och akademi som bygger på närvaro. Ingen administration, ingen planering; bara förberedelser, kunskap och utveckling. Genom åren, ända sedan jag var liten, har jag förberett mig. Det är vad jag gör, jag förbereder mig. Det är stor skillnad på att planera och förbereda. Planering handlar om att försöka ta kontroll över framtiden, medan förberedelse handlar om att ständigt vara närvarande i nuet. Jag har aldrig förberett mig för något särskilt. Tycker man inte om att arbeta med förberedelserna kommer resultat att bli lidande. Litar man på planeringen och systemet överlåts ansvarat för framtiden som ingen vet något om på andra. Utbildning för mig har alltid handlat om förberedelse, om att skapa så goda möjligheter som möjligt att klara av att hantera nuet där framtiden realiseras och historien skapas. Det tär på mig att tvingas arbeta i ett utbildningssystem som tar ut framtiden i förskott och som ser nuet som en meningslös transportsträcka. Närvaron blir lidande. Ingen är närvarande idag, och det bidrar så klart till stressen och ohälsan. 

Utbildningen jag drömmer om drivs framåt av och får sin riktning genom att den kanaliserar intresse. Förberedelser utan tydliga mål sätter kunskapen och lärandet i fokus och ökar närvaron. I en skola där betygen betyder allt kommer den som inte förstår eller bryr sig aldrig att kunna uppbåda kraften och intresset som krävs för att lyckas. Om det var förberedelser vi lärare ägnade oss åt tillsammans med elever och studenter skulle alla tvingas reflektera över vad man vill göra sedan, och utifrån det kan man planera sig dag, sin vecka och läraktiviteter på lite längre sikt. Planer för vad man ska göra är något annat än planer och system skapade för att nå mål. Vi är långt från detta önskade läge idag och vi rör oss med förfärande hastighet bort från det läget, mot mer av kontroll, mer och tydligare fokus på framtiden.

Det finns en uppenbar risk att planerande sprider en farlig känsla av trygghet, att vi kan fortsätta som vanligt i förvissning om att någon tar hand om problemen den dagen då det oväntade inträffar. Alltså görs lite eller inget för att förbereda sig på livets eventualiteter. Ju mer det planeras, desto mindre förbereds det. Dygnet har bara 24 timmar. Och desto större blir choken när läget förr eller senare blir allvarligt, när betygsinflationen möter verkligheten ute i samhället och längre fram i livet. Kontroll och planering leder bara till en enda sak: Ökad sårbarhet. Begäret efter trygghet och kontroll är lätt att sympatisera med, men eftersom det är en fåfäng dröm har vi alla ett ansvar att inte falla till föga. Enda sättet att klara av en öppen framtid är att förbereda sig, och sedan hoppas på det bästa. Hoppas är det enda människan kan göra. Och så länge det finns liv finns det hopp. Några garantier finns dock inte.

Om fler fick möjlighet att förbereda sig oftare och i högre utsträckning skulle samhället bli mer robust och hållbarheten skulle öka. Om det var den synen på kunskap och utbildning som var vägledande skulle fler följa sina egna intressen och därmed skaffa sig personliga kunskaper som finns kvar längre och som kan komma till användning i en oviss framtid. Samhällets samlade kunskaper skulle vid varje givet tillfälle öka konstant. Och skyddet mot det oväntat oväntade i hela samhället skulle öka stadigt. Förberedelser garanterar aldrig något, men det skapar heller ingen falsk känsla av trygghet. En befolkning som är mentalt förberedd på det värsta uppskattar när det inte blir lika illa som befarat. 

Jag drömmer om en utbildning byggd på förberedelse istället för planering. En utbildning vars mål är skapa förutsättningar för och tillhandahålla hjälp att förbereda eleverna och studenterna för livet, i hela sin komplexitet och dess fulla vidd. Den som är väl förberedd står rustad, inte bara för allt som kan hända utan för allt som faktiskt händer och som kommer att hända framöver. Jag drömmer om ett utbildningssystem där alla är närvarande i nuet och där man ägnar sig åt förberedelser. Jag tror stressen och pressen skulle minska betydligt, och jag tror trivseln och hälsan skulle öka, liksom glädjen i lärandet och gemenskapen med andra som sysslar med liknade saker utifrån sina intressen och drömmar. En skola där kunskapen och det som händer här och nu stod i centrum, det drömmer jag om.