lördag 21 oktober 2017

Forskningsrelevans

Detta blir den sista bloggposten med utgångspunkt i FEKIS2017 som jag måste säga är och har även tidigare varit en synnerligen givande konferensserie. Inte en radda skitnödiga presentationer som rivs av för meriteringens skull utan reflekterande inlägg kring angelägna frågor som lyfts för kunskapens och angelägenhetens skull. Diskussionen på sessionen som bloggposten handlar om var en fortsättning på Mats Alvessons och Roland Paulsens session om (bristen på) mening i dagens forskning. Ansvarig för sessionen var Staffan Furusten som inledde med att tala om en text han skrivit, om just forskning och mening.

Hur ställer forskare frågor? Mot vad riktas forskningsinsintresset idag; mot kunskap eller mot sådant som är meriterande eller önskvärt av andra anledningar? Vem avgör vad som är en viktig fråga? Vem får uttala sig i den här typen av frågor? Måste man ha lyckats i systemet för att kunna kritisera det, eller går det att föra ett kritiskt, intellektuellt samtal om forskningsfrågor idag med utgångspunkt i argument. Det bestående intrycket från konferensen är att framstående forskare inom olika orden, det vill säga forskare och professorer som meriterat sig internationellt i högrankade tidskrifter, talar om en växande tomhet och en allt mer instrumentell syn på kunskap. Alla sessionerna handlade inte om detta, men påfallande många. Jag har länge känt av det, reagerat och valt en annan väg. För mig har det varit en överlevnadsfråga och jag bryr mig inte ifall någon tänker att jag kritiserar systemet för att jag själv inte lyckats inom det. Just därför lyssnar jag tacksamt och intresserat på sådana som Alvesson som rankas som en av de mest framstående forskarna i världen på management när de uttrycker tveksamhet inför dagens system, trots att det verkar krävas att man har lyckats för att få gehör för kritiken. Hur bryter man ett sådant mönster? Svårt, för det finns allt fler som accepterar systemet och som är nöjd med tingens ordning. Dock inte Furusten, vilket hedrar honom.

Vad är relevans? Tänk om samtalet handlade om det istället för att utgå från en tydlig definition av begreppet, oavsett hur den ser ut eller vem som står bakom definitionen, som sedan accepteras eller avfärdas, då skulle relevansen öka betydligt. Forskningskompetens har för mig alltid handlat om att hantera frågor utan givna svar. Och relevans är en sådan fråga. Tänk om varje forskare tvingades argumentera för sin forsknings relevansen och om det var argumenten som bedömdes, istället för hur väl man uppfyller formella, mät och objektivt kontrollerbara kriterier. Alla forskare skulle då tvingas engagera sig i relevansfrågan och den diskussionen skulle hållas ständigt levande. Systemet skulle bli mer dynamiskt och det skulle bli svårare för någon eller några att ta över och få makt och otillbörligt inflytande. Idag är systemet för meriterna linjärt eftersom man räknar ANTALET artiklar och multiplicerar den siffran med tidskrifternas impact faktor. Så länge man sköter sig och skriver sina artiklar stiger man i graderna, oavsett vad man skriver om; det är inte intressant. Självklart går det ut över relevansen, särskilt som fälten blir smalare och smalare.

Vi kommer inte undan frågan om makt, vilket dagens forskningssystem bygger på och organiserats efter. Rådande mertieringssystem är strikt hierarkiskt. Det viktiga är vem man är, det vill säga var man publicerar sig och hur ofta man blir citerad, inte vad man säger. Orden från de med flest publikationer och mest citeringar väger tyngre än de med färre eller inga publikationer eller citeringar, OAVSETT vad som sägs. Argumentens roll i akademin håller på att utarmas och därför fins idag inget behov av intellektuella samtal längre. Högre seminarier betraktas som slöseri med tid eftersom det inte leder till för artiklar och citeringar. Vi får helt enkelt den akademi vi förtjänar eftersom forskare är människor och människor agerar rationellt inom de system man agerar inom. Det som räknas som meriternade är det som de flesta kommer att sträva efter. Därför blir jag glad och tacksam över sessioner som denna där frågan om relevans lyfts.

Om definitionen av forskning och högre utbildning handlar om att man ska bli bättre på att TÄNKA kommer man bort från dagens fokus på mätbara resultat. Ett annat sätt att organisera om akademin vore att tydligare knyta samman forskning och undervisning genom att låta det ena förutsätta det andra. Om forskare tvingades undervisa och lärare på högskolan tvingades forska, om det gällde alla och om undervisning på högskolan bara bedrevs av forskare, tror jag det skulle främja kvalitet i både forskningen och undervisningen. Idag är det alldeles för många som ser undervisande akademiker som misslyckade forskare. Tänk om anställningen som lektor innehöll 40 procent undervisning, 40 procent forskning och 10 procent organisatoriska möten och administration, och om det var ett krav att vara disputerad. Och om ansökningarna om medel endast handlade om övriga kostnader, då tror jag relevansen i forskningen skulle öka betydligt, för det skulle öppna upp för grundforskning, det skulle minska administrationen betydligt och kunskapen skulle hamna i fokus på ett helt annat sätt. Akademin skulle bli mer akademisk och mindre hierarkiskt och ARGUMENTEN skulle bli viktigare än makt och position. Forskning och undervisning berikar varandra och det är bra för alla: lärare, forskare, studenter, arbetsgivare och det omgivande samhället.

Vad är ett relevant forskningsbidrag? En publicerad artikel i en högrankad tidskrift, eller när någon inspirerats av och omsatt insikten i handlingar som leder till något gott? Varför talar vi så lite om dessa saker? Jag vägrar acceptera att relevans handlar om VAR man publicerar sig. Innehållet måste uppvärderas, för det går aldrig att ta det för givet. Det kräver ömsesidig omsorg och kollektivt engagemang.

Explorativ, eller exploaterande forskning? Skapar och upptäcker forskare kunskap, eller bekräftas andras redan formulerade påståenden? Vilken typ av frågor erkänns som forskningsrelevanta? Det var frågors som lyftes på seminariet och är frågor som behöver diskuteras mer i akademin. Framförallt är det frågor som FORSKARE ska diskutera, inte administratörer eller linjechefer utan egen forskningserfarenhet. Strategiska satsningar är sällan motiverade utifrån kunskapsbehov, det handlar mer om ekonomi eller marknadsföring, vilket indirekt är ekonomiskt relaterat. Forskning bevisar ingenting, forskning handlar om att undersöka världen. Falsifiering är något positivt, det är inte kritik av någon utan en viktig och kunskapsbyggande verksamhet. Den som falsifierar någons resultat är inte bättre än den vars resultat falsifierats; båda är forskare och strävar efter samma mål: bättre och mer relevant och användbar KUNSKAP. Det finns inga vinare eller förlorare i en kunskapsorienterad akademi, bara intresserade och kunniga medarbetare som vill lära sig mer tillsammans.

För att lyckas idag måste man förhålla sig till vissa specifika och utvalda gurus inom ett allt smalare område. Man bygger silos där diskussionen är isolerad och angelägen för de som befinner sig i samma, allt smalare, allt djupare, silos. Och man gör karriär genom att samla följare och räkna och jämföra citeringar. Forskare ska inte konkurrera om meriter, utan arbeta tillsammans för kunskapens och utvecklingens skull, på mänsklighetens uppdrag en hålbar framtids skull. Först då blir forskningen relevant.

So what? Den frågan behöver uppvärderas mer och ställas oftare. Vad betyder resultaten, vad är meningen med forskningen? Det behövs kompetens att hantera den typen av frågor om utvecklingen ska kunna vändas. Det finns inga givna svar på den typen av frågor, men det är inte ett problem, det är själva förutsättningen. Istället för att förneka verkligheten behöver forskningen anpassas efter den och bli bättre på att hantera den.

Någon lyfte ett citat från Johan Asplund: "Samhällsforskarens roll är att problematisera". Tyvärr uppfattas den forskare som är kritiskt idag närmast som en belastning, som en bråkmakare. Kritik mot nuvarande system betraktas som tecken på illojalitet. Det är oroande för det går ut över forskningens samhällsrelevans. Om forskare slutar vara kritiska slutar forskningen vara forskning och begreppet kunskap omvandlas till något annat. Det är en oroväckande och riskfylld utveckling som behöver diskuteras mycket mer än vad som är fallet. Jag har inga svar och driver ingen linje, jag ser bara det jag ser och luftar min oro, samt pekar på behov av samtal där kunskapen och relevansen står i centrum.

Dessutom, och avslutningsvis: Utan en intresserad och kunnigt kritisk allmänhet kan forskningen aldrig bli relevant. Ju mer specialiserad och formaliserad forskningen blir desto färre kan läsa och förstå. Vi skapar ett mäktigt skrå av experter som levererar svar på frågor som formulerats av politiker och företagsledare. Det växer fram en avgrundsdjup klyfta mellan vetenskapen och allmänheten, som är förödande för samhällsutvecklingen och hotar den långsiktiga hållbarheten. När forskningen skiljs allt mer från det omgivande samhället som en konsekvens av synen på vad som är meriterande i akademin slits samhället isär och kunskapen lierar sig mer med makten än med mänskligheten och livet på jorden.

Inga kommentarer: