På senare tid och i perioder sedan jag disputerade och började undervisa regelbundet har jag läst introduktioner av olika slag med växande fascination, och jag gillar särkilt serien eller serierna med böcker som presenter olika aspekter av ämnena som tas upp i form av serier där essensen i inriktningen presenteras på ett till synes lättsamt sätt. Det som fascinerar mig är att det på inget sätt är enkelt, inget kunde vara mer fel än att detta är lätta böcker. Det är en insikt som krupit på mig över åren, vilket stärker mig i den syn på lärande och pedagogik som allt mer framstår som den enda vettiga trots att den går på tvärs mot mycket av det som idag antas vara rätt och riktigt. Jag vet att det finns forskning som visar något annat, men hävdar ändå att lärande är individuellt och relationellt samt kontextuellt och att det därför inte kan finnas ett enda rätt sätt, en best pratice. Varje lärare och elev/student är unik, liksom både kunskapsmålen och tillfällena där lärande sker.
Jag är som bekant kritisk till mycket i dagens skola och utbildningssystem. Vad är lärarens och pedagogikens mål: Kundnöjdhet eller kunskapsutveckling? Det som oroar mig och det jag är kritisk mot är glidningen jag ser, från en syn på undervisande personal som kunniga människor som skapar förutsättningar för och leder kunskapsutveckling, till att i valfrihetens namn betraktas som tjänstemän vilka antas sträva efter att uppnå högsta möjliga kundnöjdhet. Kunskap är ingen vara och lärande går inte att mäta på något objektivt sätt. När fokus flyttas från kunskap och innehåll till form, kontroll och målstyrning; när skolan antas producera resultat snarare än främja lärande och när ansvaret för "resultatet" ligger hos läraren och skolan; förändras synen på vad man kan kräva av elever/studenter och vad man kan göra i klassrum och föreläsningssalar. Och i det New Public Management-styrda och hårt kontrollerade utbildningssystem som idag växer fram framstår läroböcker, introduktioner och pedagogiska texter som visar vad som är viktigt som bra och önskvärda: av sådant ska vi ha mer, tänker många. Jag tänker precis tvärtom. Introduktioner fungerar bäst för den som redan kan och är förödande för utvecklingen av självständighet och kritiskt, analytiskt tänkande.
Innan konferensen jag var på i veckan var jag i Köpenhamn och där inhandlade jag just en sådan där "seriebok" som handlade om vetenskapsfilosofi, som jag läser med stort intresse för att komma i stämning inför de fyra föreläsningar på detta tema som jag ska hålla nästa vecka. När jag läser märker jag hur enormt rika och betydelsemättade böckerna är. För mig som kan och som läst massor om ämnet i original och som reflekterat i åratal över vetenskapens och kunskapens filosofi fungerar böckerna som en minnesteknik och som perspektivgivande, förståelseutvidgande inspiration till nytänkande. Jag vill jämföra den här typen av böcker med Einsteins relativitetsteori som alla kan läsa men bara forskare förstår. E = mc2 är bara ord för mig. Efter att jag lyssnat på föreläsningar och läst böcker om kvantmekanik förstår jag lite mer, men det kommer ändå aldrig att bli mer än ytlig kunskap. Fast vad jag däremot förstår idag till skillnad från förut är att formeln bygger på och är ett vackert koncentrat av hundratals andra och formler som här sammanfattas till den mest berömda ekvationen i världen och kunskapshistorien. Genom att bara läsa ekvationen eller få den förklarad för sig förstår man den underliggande kunskapen och insikterna som den fångar. Nöjer man sig med ekvationen och förklaringarna av den fördjupas inte kunskapen, man lär sig bara upprepa orden. Och även om samma inte riktigt gäller för vetenskapliga introduktioner som den jag läser just nu fungerar ändå liknelsen.
Vad ska man göra då, hur ska undervisningen läggas upp? Vad ska elever och studenter i skolan och den högre utbildningen läsa? Jo: Teoretiska klassiker och andra svåra texter i original i början av sin utbildning. Ska man läsa introduktioner kan man göra det i slutet, som förberedelse för prov och examensarbeten, inte i början. Jag vill vända på hela arrangemanget och placera de svåraste texterna först och sedan förenkla, istället för tvärtom. På det sättet menar jag att en helt annan och mycket mer bildningsinriktad syn på lärande och kunskapsutveckling skulle främjas.
Nu kanske någon kallar mig för elitistiskt och tycker att jag kräver för mycket av eleverna och studenterna. Inget kunde vara mer fel, för jag har nämligen bara talat än så länge om vad eleverna ska läsa, jag har inte sagt något om vad man som lärare på olika nivåer ska kräva av dem. Dagens målsäkrade utbildningssystem bygger på villfarelsen att man på förhand kan bestämma vad någon annan kan, och att det sedan med så kallad constructive allignement effektivt kan leda elever och studenter mot målen, och därefter med hjälp av kvalitetssäkrade prov kontrollera att de kan det som står beskrivet i målen, samt gå i god för att de kan och vet just det som man bestämt att elverna och studenterna ska kunna efter genomgången utbildning. Jag tror det är ett fatalt feltänk som på sikt riskerar att utarma kunskaperna i landet. Tänk om jag som lärare istället kunde låta studenterna läsa svåra fiolosofiska texter som vi sedan diskuterade med utgångspunkt i studenternas frågor och funderaringar. Tänk om jag slapp bestämma och kontrollera vad studenterna ska kunna, tänk om det var upp till dem. Då skulle vi kunna koncentrera oss fullt ut på kunskapen och de som är på högskolan av något annat skäl skulle troligen tappa sugen och höra något annat istället, vilket skulle gynna kvaliteten.
Genom att på egen hand och utifrån var och ens individuella förutsättningar och intresse få möjlighet att stifta bekantskap med klassikerna och mänsklighetens intellektuella arv skulle studenterna själva och med egna ögon få inblick i och erfarenhet av kunskapsmålen, som måste förbli öppna för att detta sätt att organisera utbildning ska fungera. I början av utbildningen tänker jag mig att det bara ska handla om att läsa, reflektera över och diskutera texterna förutsättningslöst. Förmågan att konsumera svåra texter i stor omfattning är en viktig förutsättning för att kunna utveckla kunskap. Idag lär vi studenterna plugga in fakta, om man ska hårddra, istället för att lära dem ungås med intellektuellt krävande texter. Bara genom att avskaffa lärandemålen kan bildning främjas. På detta sätt skulle högskolan handla om att skapa ett fundament som man sedan kan byggga något stort på, om att lägga ett golv att ta spjärn mot eller en trampolin att utnyttja för att nå förbi sina egna begränsningar. Det är så jag ser på bildning, och enda sättet att nå dit (vilket är ett mål som hela tiden, likt regnbågens fot, flyttar sig längre bort ju närmare kan kommer) är att låta studenterna själva få stifta bekantskap med klassikerna, i original. Det lärarna bedömer i en sådan utbildning är förmågan att förstå och lära sig något av arbetet med texterna. Inte vilken information som kan upprepas.
I den bildningsinriktade högskola som jag här skissar på plockar man fram och läser introduktionerna i slutet av utbildningen för att på det sättet repetera, förklara, fördjupa och förlösa kunskaperna. En sådan högskola handlar inte så mycket om vad man kan som den handlar om och fokuserar på vad man vill lära sig. Utbildning är inte ett mål utan början på en resa, examen är inte slutpunkten och kronan på verket utan inledningen på en upptäcktsfärd i okänd terräng.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar