Sanning, makt och hållbarhet 1

Läser den högintressanta understreckaren om det växande föraktet för kunskap, av Martin Gustafsson (Professor i filosofi vid Åbo Akademi). Jag har skrivit om detta ämne många gånger eftersom det är så viktigt. Kunskap är grunden för alla moderna och demokratiska samhällen som (den om det är svårt) strävar efter att vara meritokratiska. Det råder ingen som helt tvekan, varken om att kunskap är den grund som demokratin vilar på eller att kunskap är svårt. Fakta är lättare att hantera, men när inte ens fakta betyder något är vi alla illa ute. Och det är vi; illa ute alltså, för fakta betyder allt mindre och kunskapens värde ifrågasätts allt oftare. Känslor, makt och pengar hotar ständigt att ta över. Kunskapen måste aktivt försvaras och medvetet värnas för att inte känslorna ska övertrumfa vetandet och makten spela bort korten och vända informationen till sin fördel. Det är en ständig kamp och det går i vågor. Just nu är kunskapen hotad av en lång rad olika och samverkande faktorer, och det är inte första gången i världshistorien.

När George Orwell 1942 skrev om sina ­upplevelser som frivillig i det spanska inbördeskriget framhöll han hur själva sanningsbegreppet fallit offer i striderna. I Spanien såg han för första gången ”tidningsrapporter som inte bar någon som helst relation till fakta, inte ens den relation som förutsätts i en vanlig lögn. Jag såg stora slag rapporteras när det inte varit några strider, och fullständig tystnad när hundratals män blivit dödade”.

Om det står makt eller pengar på spel, vilket talar mer till känslorna än till förnuftet, utkämpar sanningens försvarare en ojämn strid. Ingen äger nämligen kunskapen och den kräver ömsesidig omsorg för att fungera. Sanningen är ingenting i kraft av sig själv. Bara där och när alla parter inser dess värde och vikten av att böja sig för kunskapen kommer vetandet att vinna och få genomslag. Krig är på liv och död, så där är det lätt att förstå att kunskapens inflytande minskar och sanningen offras. I krig och kärlek är allt tillåtet, brukar man som bekant säga.

Den fortsatta utvecklingen i Europa gjorde naturligtvis inte saken bättre. Orwell sade sig minnas en tid då en ­brittisk och en tysk historiker kunde vara djupt oeniga men ändå basera sin oenighet på en gemensam grund av neutrala fakta som de inte ifrågasatte. För en totalitär regim är det, menar han, väsentligt att upplösa just denna gemensamma grund. Han såg med förskräckelse på hur själva idén om objektiv sanning höll på att vittra sönder. Detta, sade han – just efter att London genomlidit blitzen – ”skrämmer mig mycket mer än bomber”.

Där och när kunskapen saknar egenvärde, eller där och när makt eller ekonomi anses viktigare än sanningen, undermineras demokratin och alla blir förr eller senare förlorare. Krig kan vinnas och diktatorer kan ta makten, men samhällen och civilisationer kan bara överleva genom att demokratin värnas och kunskapens egenvärde försvaras. Fakta är neutrala och den som försöker rucka på den principen är en folkets fiende, oavsett vad hen säger. Och man kan verkligen fråga sig varför medborgarna i ett demokratiskt samhälle ska lita på en ledare som lanserar alternativa fakta, för vad säger att man kan lita på att en sådan person bryr sig om någon annan än sig själv? Ingenting; för när fakta och kunskap inte längre betyder någonting är det bara makten och pengarna som räknas.

Vår egen tid tycks lida av samma sjuka. Den ameri­kanske journalisten Mark Danner har gjort en intressant iakttagelse om vad avslöjandena om invasionen av Irak – att regimen inte hade några massförstörelsevapen, tortyren i Abu Ghraib-fängelset, och så vidare – fick för ­konsekvenser. Eller snarare: det Danner noterade var att dessa avslöjanden inte fick några konsekvenser när det gällde de högsta politikernas och militärernas ansvar. Alla nödvändiga fakta för att utkräva sådant ansvar fanns på bordet, men ingen skuld erkändes och inga straff ­utdömdes. Fakta hade blivit verkningslösa. Makten trumfade sanningen utan att genera sig.

Det var Donald Trump som lanserade alternativa fakta, men manegen var redan krattad sedan länge och kunskapens minskade egenvärde banade väg för honom, liksom för populisterna här hemma. Om kunskapen betyder allt mindre för allt fler och om utbildning reduceras till ett slags inträdesbiljett till arbetsmarknaden och ekonomin; om utbildning betraktas som en transportsträcka som så snabbt och effektivt som möjligt ska klaras av för att nå fram till det som verkligen betyder något, är sanningen satt på undantag. Och det blir inte bättre av att företrädare för vetenskapen skyller på postmodernism, för om sanningen inte håller sträck mot kritisk granskning är den ändå inget värd. Kunskap växer mellan människor som bryr sig om och lyssnar på varandra, som är överens om vissa grundläggande och neutrala fakta. Det är inte postmodernisternas fel att Donald Trump blev president eller att Nordiska Motståndsrörelsen anar morgonluft, det är allas vårt fel att vi inte bryr oss mer om kunskapen än vi gör.

Nu har denna maktens arrogans fått ett extremt och ­bisarrt uttryck i Donald Trump. Politik har förstås alltid innehållit lögner och fult spel, men sådant har ändå setts som något som behöver döljas under en polerad yta. Trumps styrka verkar vara att inte ha någon sådan polerad yta. Hans lögner uppfattas som ”ärliga” genom att ­åtminstone vara uppenbara – ett bevis så gott som något på att det står illa till med den samtida demokratin och det offentliga samtalet.

Detta att lögnen ses som ärlig, att politiker utan att möta kritik på allvar kan och får hävda att det är känslan som räknas, är en dånande varningsklocka som måste tas på allvar. Det finns ingen quick fix på den här typen av problem, inga enkla lösningar. Först när bildning tas till heder och strävan efter vishet blir starkare än jakten på snabb ekonomisk avkastning, kan vi börja hoppas. Bara så kan demokratin värnas. Endast där och när makten VERKLIGEN utgå från folket och KUNSKAPEN har ett egenvärde, där alla respekterar sanningen (det vill säga vetenskapens samlade resultat, som aldrig bygger på koncensus) och förståelsen för hur svårt det är att avgöra vad som faktiskt är sant är stor och utbredd, kan demokratin överleva och hållbarheten stärkas.

Hur ska vi tackla problemen? Som filosof tränad i argumentationsanalys blir man förstås ofta frustrerad över hur det offentliga samtalet förs. Varför förväxlar medierna objektivitet med neutralitet, så att man tror sig ständigt ha skyldigheten att bjuda in en ”motståndarsida” också när det råder stor konsensus kring det ämne som diskuteras? Varför polariseras nästan alltid diskussionerna? Varför frågas alltid efter åsikter men sällan efter skäl?

Kunskap är aldrog neutral och därför kan objektivitet aldrig vara värderingsfri. Att lyssna på alla och likställa allas röster är ryggradslöst och kunskapsföraktande cyniskt. I ett kunskapssamhälle granskas allt och alla och där lägger sig medierna vinn om att ligga så nära SANNINGEN som möjligt. Där är det KUNSKAPSANSPRÅKEN som granskas och man lyssnar på vad som sägs, inte på vem som talar. När Kent Ekeroth bjuds in för att debattera flyktingpolitiken, eller när Jan Sjunnesson oemotsagt får framföra kritik mot public service, för deras behandling av sanningen, visar man i ord och handling vad kunskapen är värd i dagens medier. Där debatten ersatt samtalet i frågor som rör kunskap och näringslivet har makt över forskningen har sanningen offrats till förmån för makt, pengar och känslor.

Demokratin bygger på förnuft och är den klokaste och mest hållbara styrelseformen, men den kan bara fungera och överleva i ett samhälle och ett kulturellt klimat där kunskapen självklart anses ha ett EGENVÄRDE. I samma stund som vi accepterar att kunskapen värde är indirekt och ekonomiskt avhängigt har dörren till populism, faktaresistens och känslosyre öppnats och den dörren måste liksom Pandoras box hållas stängd, för har den en gång öppnats är det enormt svårt att mota tillbaka mörkerkrafterna. Kunskap är bara makt i ett samhälle som erkänner dess värde. Går det inflation i kunskapen är det känslan som räknas och makten och pengarna den enda som betyder något.

Återkommer inom kort med fler tankar om detta ämne, med utgångspunkt i understreckaren av Gustafsson och den nyutkomna bok som esten av artikeln handlar om.