Aldrig någonsin i världshistorien har mänskligheten haft tillgång till så mycket fakta om så många olika aspekter av livet, samhället och tillvaron som idag, samtidigt ställer jag mig frågan om vi någonsin förstått så lite om livets, samhällsbyggandets och tillvarons oöverblickbara dynamik. Mer information och säkrare fakta är inte nödvändigtvis bättre för om förståelsen för vad som är viktigt på riktigt, idag och på lite längre sikt, saknas kommer mängden fakta att ställa till fler problem än de löser.
Dagens skola och högre utbildning är resultatorienterad och faktafokuserad. Utbildningssystemet är målsäkrat, vilket innebär att lärarnas uppgift blir att instruera, informera, leda och kontrollera det mätbara utfallet av verksamheten. Vad ska eleverna och studenterna kunna efter genomgången utbildning är en fråga som diskuteras livligt. Det klagas på att elever och studenter kan för lite. Debatten om skolan handlar alltså om sådant som går att mäta och kontrollera. Fast vad innebär det att kunna och vad är kunskap? Det går inte att debattera eller belägga med fakta, det krävs samtal för att nå ömsesidig förståelse för den typen av frågor. Symptomatiskt nog har det öppna, kunskapsutvecklande, kritiskt analyserande högre seminariet i princip rationaliserats bort från högskolan och ersatts av strategiska och målfokuserade, debatterande möten vars syfte är att komma fram till något bestämt.
Förståelse är svårt eftersom förståelse kräver just ömsesidighet. Det räcker inte att komma fram till något, att nå ett beslut byggt på evidens. Förståelse är subjektiv och handlar mer om känsla än om intellekt. Människan kännetecknas av både och, men dagens syn på kunskap erkänner bara den del av helheten som går att kontrollera. Jag ser en fara här. Om förståelsen för förståelsens dynamik, dess oöverblickbarhet och omöjligheten att kontrollera utfallet går förlorad, finns ingenting som kan hindra behovet av mer fakta att helt ta överhanden. Händer det kan vi glömma allt vad bildning heter och kunskapssamhället kommer på sikt att utarmas eller upplösas helt.
Det är på allvar. Utbildningsfrågor går inte att debattera, inte om kunskap är målet. Kunskap och lärande går inte att kontrollera. Ändå blir kursplanerna på högskolan allt mer detaljerade. Under rubrikerna: Kunskap och Förståelse, Färdighet och Förmåga, Värderingsförmåga och Förhållningssätt, finns listor med väl avvägda ord hämtade från någon av de taxonomer som finns tillgängliga och som beskriver den önskade progressionen. Samtidigt kommer allt fler rapporter om att läskunnigheten sjunker, och hur ska studenterna då kunna förstå? Det växer fram en klyfta i Utbildningssverige där allt ser ut att vara frid och fröjd på den sida av klyftan där orden och informationen, den kontrollerade och statistiskt säkerställda faktan finns; och den andra sidan, det vill säga vardagen ute på skolorna där ohälsan och känslan av alienation växer i takt med att styrningen, kontrollen och kraven på prestation ökar i takt med att problemen (som systemet genererar) hopar sig.
Dagens skola och högre utbildning är resultatorienterad och faktafokuserad. Utbildningssystemet är målsäkrat, vilket innebär att lärarnas uppgift blir att instruera, informera, leda och kontrollera det mätbara utfallet av verksamheten. Vad ska eleverna och studenterna kunna efter genomgången utbildning är en fråga som diskuteras livligt. Det klagas på att elever och studenter kan för lite. Debatten om skolan handlar alltså om sådant som går att mäta och kontrollera. Fast vad innebär det att kunna och vad är kunskap? Det går inte att debattera eller belägga med fakta, det krävs samtal för att nå ömsesidig förståelse för den typen av frågor. Symptomatiskt nog har det öppna, kunskapsutvecklande, kritiskt analyserande högre seminariet i princip rationaliserats bort från högskolan och ersatts av strategiska och målfokuserade, debatterande möten vars syfte är att komma fram till något bestämt.
Förståelse är svårt eftersom förståelse kräver just ömsesidighet. Det räcker inte att komma fram till något, att nå ett beslut byggt på evidens. Förståelse är subjektiv och handlar mer om känsla än om intellekt. Människan kännetecknas av både och, men dagens syn på kunskap erkänner bara den del av helheten som går att kontrollera. Jag ser en fara här. Om förståelsen för förståelsens dynamik, dess oöverblickbarhet och omöjligheten att kontrollera utfallet går förlorad, finns ingenting som kan hindra behovet av mer fakta att helt ta överhanden. Händer det kan vi glömma allt vad bildning heter och kunskapssamhället kommer på sikt att utarmas eller upplösas helt.
Det är på allvar. Utbildningsfrågor går inte att debattera, inte om kunskap är målet. Kunskap och lärande går inte att kontrollera. Ändå blir kursplanerna på högskolan allt mer detaljerade. Under rubrikerna: Kunskap och Förståelse, Färdighet och Förmåga, Värderingsförmåga och Förhållningssätt, finns listor med väl avvägda ord hämtade från någon av de taxonomer som finns tillgängliga och som beskriver den önskade progressionen. Samtidigt kommer allt fler rapporter om att läskunnigheten sjunker, och hur ska studenterna då kunna förstå? Det växer fram en klyfta i Utbildningssverige där allt ser ut att vara frid och fröjd på den sida av klyftan där orden och informationen, den kontrollerade och statistiskt säkerställda faktan finns; och den andra sidan, det vill säga vardagen ute på skolorna där ohälsan och känslan av alienation växer i takt med att styrningen, kontrollen och kraven på prestation ökar i takt med att problemen (som systemet genererar) hopar sig.
Faktasamhället må vara rationellt, men det är omänskligt och därför förkastligt. Förståelse kan man aldrig tvinga fram. Intellektuell utveckling går inte att styra. Bildning kräver intresse och förståelse för komplexitet, det vill säga insikt om att skolans själ är lika känslig som människans. Faktasamhället är bokstavligt och därför livlöst. En rationell skola är en iskall maskin som effektivt producerar mätbara resultat, men kunskap är något annat. Utan förståelse finns bara fakta, vilket är det språk som maskinerna talar. Människan är inte rationell; människan har logisk förmåga, och kunskap består av både och.
Inte konstigt att läskunnigheten sjunker, för läsning är en mångfacetterad mänsklig verksamhet, inte bara en metod för överföring av fakta. Läsning är något man uppslukas av. Orden skapar bilder och imaginära världar. Dagens pedagogiska, faktaspäckade, komprimerade läroböcker är inte skapade för att läsas. På dagens högskola LÄSER man inte, man pluggar in fakta och redovisar resultat. Effektivitet och överblickbarhet, kontroll och styrning, har ersatt läsningen och seminariesamtalen. "Tala om vad ni vill ha och vad vi ska kunna för att klara tentan", säger dagens studenter. Det gör mig ledsen för med den inställningen kan man inte lära sig något. Dagens studenter är produkter av det system för utbildning som skapats, det är inte deras fel att att de agerar som de gör. Det är logiskt utifrån givna förutsättningar. Förståelsen för förståelsens betydelse går inte att beskriva med hjälp av en taxonomi, för om förståelse för ordens valörer saknas går budskapet förlorat. Form och innehåll är liksom snille och smak delar av en komplex helhet, och om det inte råder balans mellan helhetens samtliga delar kommer bara ena sidan att kunna växa. Elfenbenstornet lutar därför betänkligt och riskerar att falla och slås i bitar under tyngden av fakta. Mer fakta löser ingenting, tvärtom. Vad Utbildningssverige behöver är balans mellan fakta och förståelse, och det kan bara nås om förståelsen för förståelse (och dess inneboende okontrollerbarhet) ökar.
Varje vecka inleder Kristian Luuk TV-programmet Fråga Lund genom att presentera representanterna i panelen med forskare som några av Sveriges smartaste. Och till våren kommer nästa säsong av Smartare än en femteklassare. Varje gång jag hör orden reagerar jag lika starkt: Man blir inte SMARTARE för att man informerats om hur det är! Intelligens är en medfödd förmåga. Med stöd i kunskap går det att ta klokare beslut och vet man mer kan man undvika fler potentiellt skadliga situationer och sätt att agera. Det är bara ord, kanske någon tänker. Tyvärr är det nog just så man tänker på TV, i medierna och allt oftare ute i samhället. Fast det är inte BARA ord. Orden och språket, läsning och samtal är förutsättningar för all kunskapsutveckling. Orden förmedlar tankar och känslor och är en förutsättning för förståelse. Bryr vi oss som samhälle inte mer om orden samt läsandets och lärandes förutsättningar; förstår vi inte att det aldrig räcker att veta för att förstå, kan vi glömma kunskapssamhället och samhällsutvecklingen.
Det var inte Donald Trump som tog makten, det var det amerikanska folket som valde honom, och på köpet fick man hans syn på kunskap, vilket nu sprider sig som en löpeld över världen. Makten övertrumfar alltid både kunskap och fakta. Förstår man inte denna postmoderna insikt kommer det förr eller senare att gå ut över samhällets långsiktiga hållbarhet, oavsett hur mycket mer fakta som produceras. Tyvärr väljer tunga företrädare för vetenskapssamhället att skjuta på budbärarna, det vill säga försvararna av postmodernismens kritiskt analytiska kompetenser, istället för att försöka förstå resultaten av sådan forskning.
Inte konstigt att läskunnigheten sjunker, för läsning är en mångfacetterad mänsklig verksamhet, inte bara en metod för överföring av fakta. Läsning är något man uppslukas av. Orden skapar bilder och imaginära världar. Dagens pedagogiska, faktaspäckade, komprimerade läroböcker är inte skapade för att läsas. På dagens högskola LÄSER man inte, man pluggar in fakta och redovisar resultat. Effektivitet och överblickbarhet, kontroll och styrning, har ersatt läsningen och seminariesamtalen. "Tala om vad ni vill ha och vad vi ska kunna för att klara tentan", säger dagens studenter. Det gör mig ledsen för med den inställningen kan man inte lära sig något. Dagens studenter är produkter av det system för utbildning som skapats, det är inte deras fel att att de agerar som de gör. Det är logiskt utifrån givna förutsättningar. Förståelsen för förståelsens betydelse går inte att beskriva med hjälp av en taxonomi, för om förståelse för ordens valörer saknas går budskapet förlorat. Form och innehåll är liksom snille och smak delar av en komplex helhet, och om det inte råder balans mellan helhetens samtliga delar kommer bara ena sidan att kunna växa. Elfenbenstornet lutar därför betänkligt och riskerar att falla och slås i bitar under tyngden av fakta. Mer fakta löser ingenting, tvärtom. Vad Utbildningssverige behöver är balans mellan fakta och förståelse, och det kan bara nås om förståelsen för förståelse (och dess inneboende okontrollerbarhet) ökar.
Varje vecka inleder Kristian Luuk TV-programmet Fråga Lund genom att presentera representanterna i panelen med forskare som några av Sveriges smartaste. Och till våren kommer nästa säsong av Smartare än en femteklassare. Varje gång jag hör orden reagerar jag lika starkt: Man blir inte SMARTARE för att man informerats om hur det är! Intelligens är en medfödd förmåga. Med stöd i kunskap går det att ta klokare beslut och vet man mer kan man undvika fler potentiellt skadliga situationer och sätt att agera. Det är bara ord, kanske någon tänker. Tyvärr är det nog just så man tänker på TV, i medierna och allt oftare ute i samhället. Fast det är inte BARA ord. Orden och språket, läsning och samtal är förutsättningar för all kunskapsutveckling. Orden förmedlar tankar och känslor och är en förutsättning för förståelse. Bryr vi oss som samhälle inte mer om orden samt läsandets och lärandes förutsättningar; förstår vi inte att det aldrig räcker att veta för att förstå, kan vi glömma kunskapssamhället och samhällsutvecklingen.
Det var inte Donald Trump som tog makten, det var det amerikanska folket som valde honom, och på köpet fick man hans syn på kunskap, vilket nu sprider sig som en löpeld över världen. Makten övertrumfar alltid både kunskap och fakta. Förstår man inte denna postmoderna insikt kommer det förr eller senare att gå ut över samhällets långsiktiga hållbarhet, oavsett hur mycket mer fakta som produceras. Tyvärr väljer tunga företrädare för vetenskapssamhället att skjuta på budbärarna, det vill säga försvararna av postmodernismens kritiskt analytiska kompetenser, istället för att försöka förstå resultaten av sådan forskning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar