Lena Anderssons postmodernism tar även jag avstånd från

Lusten att blogga lite mer väcktes av Lena Anderssons Kolumn i DN idag, där hon skapar en helt egen postmodernism som hon sedan pedagogiskt plockar isär och tar ära och redlighet av. Den postmodernismen tar jag också självklart avstånd från. Problemet är att Lena Anderssons postmodernism är ett hjärnspöke och bara för att hon inte är ensam om att anfäktas av det, är det lika fullt ett spöke hon ger sig på. Antingen vet hon inte vad hon talar om eller också hittar hon på och det är lika illa vilket som, för hennes och andras korståg mot en postmodernism som inte existerar gynnar inte kunskapsutvecklingen i vårt land.

Två gånger på sistone har jag beställt råbiff på respektabla restauranger, i Stockholm och Göteborg. Båda gångerna har jag serverats något annat än råbiff, nämligen över hela tallriken utspridda köttsmulor av rå färs med någon emulsion blandat med en bladgrönsak. 

Andra gången det skedde förstod jag att jag stod inför en trend grundad i en världsåskådning. Jag frågade servitören varför de kallade denna rätt för råbiff. Han sa att de inte serverade traditionell råbiff på den här restaurangen, med äggula, lök, kapris och inlagd rödbeta, utan det här var en fusion, [fju:schen], vilket framgick av att det stod råbiff med kimchi. 

Här hade särskrivning varit på sin plats. Rå biff med kimchi hade gett mer precision. Råbiff är en rätt, rå biff tillståndet på kött.

Här håller jag med Andersson. En råbiff är något annat än en rå biff, eller det är i alla fall så det brukat vara i Sverige. Fast råbiff är nu inte en namnskyddad maträtt, som falukorv eller champagne. Det står restaurangerna fritt att tillaga och namnge rätten precis som de vill, sedan får Lena Andersson tycka vad hon vill. På samma sätt både kan och får Lena Andersson hysa vilken åsikt hon vill om postmodernism. Fast hon kan inte hävda att hon har tolkningsföreträde, varken över råbiffens utseende eller postmodernismens innebörd.

Denna hantering är ett exempel på postmodernism i vardagen.

Nej, det är det inte. Det är ett exempel på Stockholmskögarnas kreativitet, ingenting annat. Postmodernism handlar om att undersöka sanningen om världen, om att kritiskt granska sanningsanspråk; inte om att hitta på eller relativisisera sådant som inte är relativt. Postmodernistisk vetenskap handlar om att undersöka tillvarons kontingenser, det vill säga undersöka sådant som är möjligt men inte nödvändigt. Det är möjligt att kalla den rätt som Andersson serverades för råbiff (även man man kan tycka att den borde benämnas rå biff), eftersom råbiff inte är en namnskyddad rätt är den kontingent och vill man vara säker på att man får det man tror att man beställer måste man fråga servitören hur man tillagar rätten på den restaurang där man beställer den på. Det är ingenting som jag har hittat på, det är så det fungerar i verkligheten. Därför har Andersson fel, hennes beskrivning av postmodernismen stämmer inte överens med hur postmodernism praktiseras.

Enligt denna lära kan ingen slå fast vad rätten råbiff är. Ty inget är, allt blir. Tingen äger inte kärna eller essens. Allt flyter. För egen del är jag av uppfattningen att när ett fenomen med klara kriterier omtolkas och ges andra essentiella kriterier, då bör man införa ett nytt begrepp i stället för att tömma det förra på innebörd. Orden speglar världen, de skapar den inte.

Just ordet råbiff är illa valt. Falukorv är ett exempel som fungerar för ändamålet, för ordet falukorv speglar verkligheten på ett helt annat sätt än ordet råbiff som de facto kan betyda lite vad som helst. Och det är just detta som postmodernismen sysslar med, man undersöker ordens relation till verkligheten, och gör man det finner man att vissa ord faktiskt skapar världen, eller att det i alla fall fins en utbredd föreställning om att det är så. Varför försökte man annars kalla städare för hygientekniker. Ordet städare var belastat och gav yrket dålig status och genom att ändra benämningen tänkte man sig att statusen skulle ändras.

Maskulinitet är ett begrepp som genom historien betytt olika och ibland motsägelsefulla saker. det ordet har aldrig speglat något annat än människors föränderliga föreställningar om manlighet. Maskulinitet har aldrig varit en beskrivning av mannens biologi, det har alltid varit en beskrivning av attribut som med språkets hjälp fästs till män. Genusforskning, som är en postmodernistisk vetenskap, har undersökt ordens förändrade innebörd. Maskulinitet är något kontingent, något möjligt men aldrig nödvändigt. Det är en godtycklig beskrivning av en kulturell föreställning, vilket inte betyder att enskilda kan kalla det vad de vill. Alla ord är godtyckliga. En stol hade lika gärna kunnat heta korv, om alla bara kommit överens om att det var giltigt.

Postmodernismen undersöker strukturer, vilket är ett skällsord för liberaler och andra som tror på individens autonomi och som vill förklara allt med hänvisning till individualitet. Kanske är det därför vissa har så svårt att förstå postmodernismen? Ser man inte strukturer och förstår man inte att olika människa upplever kulturen och tillvaron olika förstår man nog inte hur ett ord kan betyda något annat än det gör för en själv. Handlar det om narcissism? När jag rör mig i det offentliga rummet upplever jag det annorlunda än mina färgade vänner upplever det, för jag får aldrig ropat neger efter mig eller att jag ska åka hem. Som man får jag inga hatmail sända till mig om jag uttalar mig offentligt, vilket väldigt många kvinnor får. Vems verklighet är den sanna, min eller deras? Lena Anderssons, eller någon annas? Sanningen är att verkligheten är som den är men den UPPFATTAS på olika sätt, och det är helt i sin ordning och inget hittepå. En som däremot hittar på är Lena Andersson.

Postmodernism är följaktligen inte ett skällsord, som det brukar påstås, utan en term som motsvarar en evig idéströmning, vilken utgår från att kategorier är godtyckliga konstruktioner och att ingenting därför behöver vara vad det är. Således kan man fylla begreppen med de betydelser som passar en själv. Råbiff är inte, den skapas.

Som sagt detta stämmer inte. Det är skillnad på vad en enskild individ kan göra och vad som är möjligt att göra i ett kulturellt sammanhang. Godtyckligheten är inte individuell, den är kollektiv och strukturell.

Och så är det väl, på något sätt. Evolutionen pågår, allt rör sig, födelse leder till död. Men om man ska vara uppriktig är det mesta sig kolossalt likt hela tiden. Hur skulle vi annars kunna känna igen oss så väl i Platons och Sokrates filosofiska strider med sin samtids postmodernister, som då hette sofister. Människan är helt enkelt som hon är, men får ständigt nya apparater och mediciner som förleder henne att tro att även hon själv utvecklas.

Visst går förändringarna långsamt, även om allt förändras evolutionärt. Självklart känner man igen sig, men varken sofisterna eller postmodernisterna har hävdat något annat, och det handlar inte om att förändra innebörder efter tycke och smak. Postmodernism handlar om att undersöka vad som är relativt och möjligt att förändra och vad som inte är det. Dygnet har 24 timmar och utsätts man för HIV-virus blir man sjuk. Palme är död och utanför mitt fönster lyser solen. Inget av detta är godtyckligt eller kontingent, men råbiffen som Andersson skriver om är det, liksom maskulinitet. Beställer man in en Falukorv vet man vad man får, men inte om man beställer in en råbiff. Så är det och det är bara att gilla läget. Det har ingenting med postmodernism att göra.

Postmodernismens tänkesätt är inte bara rådande på våra restauranger och i vårt offentliga samtal, utan än mer på universiteten. Besynnerligt nog har det gått den strängt sanningssökande och faktabaserade positivismen till mötes på halva vägen, i en fusion lika olycklig som råbiffens möte med koreansk surkål.

Var finns beläggen för detta påstående? Det stämmer inte, det Andersson säger om postmodernismen på landets högskolor och universitet är hittepå. Vem är det som är postmodernist (i Lena Anderssons högst personliga tolkning av begreppet) egentligen? Visst finns det postmodernism på svenska högskolor, men verksamheten som bedrivs i namn av postmodernism är något helt annat än det Anderson skriver om. Vill hon kritisera postmodernisterna och samtidigt vara konsekvent i sitt försvar av sanningen måste hon hålla sig till fakta i målet, inte till ogrundade föreställningar.

Den positivistiska idén, att endast det som ovedersägligen går att belägga med siffror efter mätningar och enligt omsorgsfull metodologi ska räknas som sant, verkar i förstone inte passa ihop med en kategoriupplösande filosofi som säger att det sanna inte finns. Men det är mer logiskt än det låter. Skillnaden blir hårfin mellan att anse att endast det vi har datapunkter för är sant, tills vidare, och att inget är sant.

Ingen postmodernist, i alla fall ingen av förgrundsfigurerna (tomtar finns det gott om, överallt, inte bara inom postmodernismen. Positivismen som Andersson ansluter sig till går inte att kritisera med stöd i Paulo Macciarinis vedervärdiga "forskning") säger att "inget är sant", eller att sanningen (den vedertagna innebörden i ordet) inte finns. Det är förtal av en gren av vetenskapen som sysslar med saker Andersson och många med henne inte förstår.

Den stumhet i synen på verkligheten som blir följden må vara vetenskapligt nödvändig, men passar vissa ämnen avgjort bättre än andra, nämligen naturvetenskapen. Där behöver man inte fånga upp och förstå andemeningar, processer i mänskligt liv, språklekar, humor och sådant som kräver tolkning och livserfarenhet. Överförd på ämnen som grundar sig i argumentation, inlevelse och förståelse av sammanhang blir positivismen en fundamentalism. Och som sådan otjänlig.

Och, vad betyder det? Vem är det som kritiseras? Förstår inte. Gör hon sig här till talesperson för postmodernismen? Oavsett är det fel. Postmodernismen har aldrig kritiserat naturvetenskapen, bara undersökt dess resultat och metoder. Det är vad alla forskare sysslar med: UNDERSÖKER saker och ting. Det försvar av vissa typer av vetenskapliga resultat som Andersson och andra ägnar sig åt är ovetenskapliga försök till maktutövning, det vill säga försök att påverka allmänhetens syn på olika vetenskapsgrenar. Ingen vetenskap är bättre än någon annan, det går i alla fall aldrig att avgöra detta på förhand. Att med stöd i svepande formuleringar skapa ut ett helt fält är oärligt och djupt problematiskt, ett slags alternativa fakta som snarare underminerar vetenskapen än stärker den.

Denna kvasiempiristiska men i grunden upplösta världsåskådning smyger sig in överallt, och det är inte alltid enkelt att urskilja dess tankemässiga ursprung. Ett exempel var när Svenska Dagbladets språkspalt förra veckan (7/10) skrev att en ny europeisk dialekt av engelskan kommer att uppstå med Brexit. Denna euro english (med gemener) kan äntligen få blomstra i Europa nu när man snart ”slipper den språkkonservativa bromsklossen Storbritannien”. 

Ett exempel på euro english var att européer ofta anger härstamning i pågående form: I am coming from. (Europé var i detta fall att inte ha engelska som modersmål). Enligt bromsklossen, britter som behärskar engelska, är detta fel, men språkforskaren menade att ”det borde vara okej att säga så”. Den mätbara empirin här är att folk säger så. Mätdata är allt vi får luta oss mot. Alltså är det sant i betydelsen rätt.

Har det gått Andersson förbi att Svenska Akademin inte är språkpoliser och att Svenska Akademins Ordlista inte är lagen om det svenska språket? Språkforskare följer språket  och beskriver det med stöd i tillgängliga data, de bestämmer inte hur det heter eller vad man får säga.

Självklart är det okej att säga: I am coming from Sweden (ungefär: ”jag kom nyss från Sverige”), om det är det man menar. Menar man i stället ”jag härstammar från Sverige” finns klara fördelar med att inte använda pågående form och goda skäl att kalla meningen felaktig. I am coming from speglar helt enkelt ett annat fenomen än I come from.

Självklart är det viktigt att människor förstår varandra, att språket fungerar. Men så länge det fungerar kan man faktisk säga vad som helst, så länge man inte är ensam. Andersson kan tycka vad hon vill, men mot språkets föränderlighet är hon maktlös, oavsett hur rätt hon anser sig ha och hur mycket det ligger i hennes åsikt. Jag tror det är här hon går vilse, hon förstår inte att kulturer och språk förändras och att orden och verkligheten speglar varandra. Hon tänker sig att allt är som det alltid varit och att språket är en spegling av tingens gudomliga ordning. Fast alla som studerat språk och kultur vet att det inte stämmer, att förändring är tillvarons enda konstant och att alla ord i grunden är godtyckliga även om orden inte är det i praktiken. Postmodernismen undersöker innebörderna som Andersson försöker bestämma och försöker förstå vad som är kontingent och vad som inte är det. Postmodernismen handlar inte om propaganda, utan om vetenskapliga undersökningar av leva verklighet, människors vardagliga praktiker och kollektiva upplevelser och föreställningar.

I de inföddas engelska har denna eleganta distinktion för länge sedan uppstått, och det inom ett konsekvent, nyanserat och finkalibrerat språkligt ekosystem där allt hänger ihop som en struktur. Att försöka lära sig hur detta ekosystem fungerar, och mäta sin egen engelska mot det, verkar onekligen klokare än att göra dygd av sina språkbrister. Att kalla dem som känner språkets nyanser för bromskloss är en akt av låtsasjämlikhet lika desperat som oförskämd.

Har det gått Andersson förbi att det finns Brittisk engelska, Amerikansk engelska och Australiensisk engelska. Varför skulle det inte kunna finnas en Europeisk engelska? För att Andersson tycker att allt var bättre förr och att så som det var när hon var ung ska det alltid förbli? Jag är heller inte nöjd med alla nyordningar och många saker förändras enligt mig i helt fel riktning, men det vore mig främmande att skylla på någon annan för att allt inte är och ser ut som jag önskar. Jag försöker som kulturforskare förstå förutsättningarna för förändring och undersöker vad som går att förändra och vad som är svårt eller omöjligt att förändra. Min forskning hannar om det som skulle kunna bli, men det är aldrig jag som bestämmer vad eller hur. Jag kan uttrycka åsikter och driva opinion, men det gör jag som privatperson, inte som forskare.

Tanken att det torftiga jag säger på engelska är rätt bara för att ingen kan visa inför vilken gudomlig språkdomstol det är fel, innebär inte att det är bra. Och varför nöja sig med halvmesyrer när man kan sträva mot fulländning.

Exakt, Andersson, även här är vi överens: Varför välja att kritisera en vanföreställning av postmodernismen när det finns verkliga postmodernister att samtala med och forskningsresultat att granska kritiskt? Varför inte vara konsekvent i synen på sanning och hålla sig till den uppfattning man säger sig företräda? Varför hitta på saker som sedan kritiseras? Varför göra precis det man kritiserar andra för?

Att framställa postmodernister som illvilliga intrigmakare och företrädare för alternativa fakta är ett uttryck för just den postmodernism som Lena Andersson säger sig ta avstånd från, men som hon i praktiken ansluter sig till. Jag förstår inte vad som hänt med den Andersson jag hörde första gången i ett sommarprogram för många år sedan, där hon dekonstruerade berättelsen om Jesus på ett lysande sätt. Jag saknar henne, men antar att även jag förändras med åren, liksom språket, kulturen och kunskapen.