Forskare ska forska och vetenskap handlar om kunskap

Dels ska rätt saker göras, dels ska saker göras rätt. Det är ett slags företagsekonomiskt mantra. Kloka ord som bör appliceras även på forskningen. Forskare ska FORSKA och om forskningen inte handlar om KUNSKAP riskerar samhället att få problem. Det som just idag får mig att vilja påpeka och reflektera över detta är Eva Ossiansons artikel i SvD som publiceras med anledning av att vi nu går in i Nobelveckan där varje prestigefyllt pris har sin dag.

En vecka med tillkännagivelser av forskningsvärldens finaste utmärkelse stundar. Men den omfattande forskningsskandalen på Karolinska institutet gör sig ännu hörd. För en månad sedan stod det klart att KI fortsätter att tappa i anseende till följd av skandalen i en mätning av Kantar Sifo, för andra året i rad. Tappet går nu från 59 till 47 på en skala till 100.

Tappa i anseende. Just det har jag svårt att uppröras över. För om man forskar för att få anseende forskar man av fel anledning. Forskar man för att dra in pengar, vinna priser och utmärkelser, för att få hög lön eller för att få åka på fina konferenser på spektakulära platser, för att få frottera sig med kändisar och så vidare, om det är uppmärksamhet man söker och om det är vad som räknas; ja då är Paulo Macchiarini en forskare som agerat helt i linje med rådande kunskapssyn. Att vi ens mäter anseende och rangordnar forskare och forskningsinstitut utgör en uppenbar risk att fokus flyttas från kunskapen till allt som kunskapen ger i form av uppmärksamhet, prestige och pengar. Vetenskap handlar om kunskap, och om kunskapen inte är belöning nog kan inget kunskapssamhälle växa fram.

Nobelförsamlingen på KI drogs tidigt med i skandalen när det blev känt att flera personer i församlingen förespråkat en anställning av kirurgen Paolo Macchiarini, i dag brottsmisstänkt och fälld för forskningsfusk. 

För bara några månader sedan ekade skandalen kvar när dåvarande KI-rektorerna Anders Hamsten och Harriet Wallberg vägrade att lämna Nobelförsamlingen. De sitter ännu kvar och är alltså med i processen kring valet av årets nobelpristagare i medicin eller fysiologi.

Värdefull kunskap visar sig genom att rönen fungerar och den får sitt värde genom att insikterna kommer till användning och gör skillnad i vardagen. Någon annan indikator behövs inte, i alla fall inte i ett samhälle där kunskapen faktiskt har ett egenvärde. Och i ett samhälle där kunskapen har ett egenvärde finns inga Macchiarinis och inga ledamöter som likt iglar klamrars fast vid prestigefulla uppdrag i råd och styrelser. I ett kunskapssamhälle som faktiskt sätter kunskapen i främsta rummet är det inte pengarna, prestigen eller Nobelveckan som betyder något, utan sökandet efter kunskap i vardagen. Möjligheten att förkovra sig och utveckla ny kunskap, timmarna i labbet eller bakom skrivbordet, seminarierna, samtalen och alla ändlösa kritiska granskningar som både ens eget arbete utsätts för och som man utsätter andras arbete för. Forskare som är i akademin för att samla på sig poäng som kan växlas in i andra valutor är där av fel anledning. Uppdraget att sitta i Nobelförsamlingen borde vara ett hedersuppdrag, liksom uppdraget att vara rektor vid ett universitet eller högskola; inte en prestigefull utmärkelse man kan vägra lämna. Om kunskapen verkligen hade ett egenvärde sitter man inte kvar om det visar sig att man haft fel. Något är allvarligt fel i kunskapsnationen Sverige om kunskapsrelaterade uppdrag uppfattas som en personlig rättighet.

– Resultatet är inte förvånande. Varumärket Karolinska förekommer ofta i pressen med negativ exponering. Följderna av Macchiariniärendet och oredlighetsanmälningarna är inte heller klara ännu, det finns inte beslut i allt ännu, säger KI:s prorektor Karin Dahlman-Wright.

Detta att man först får sina resultat publicerade och att det sedan tar år av förhandlingar innan fusk konstateras och priser, pengar och prestige dras tillbaka, är stötande för alla som sätter kunskapen i första rummet och som forskar för att veta mer, inte för att få del av sekundära fördelar. För mig är forskningen ett privilegium och uppskattningen från läsare och åhörare den enda belöningen som betyder något. Betalningen jag får för att föreläsa externt återinvesteras i verksamheten och gör det möjligt för mig att resa, köpa litteratur, prenumerera på tidskrifter och köpa tid att forska. Allt som händer kring Karolinska visar hur långt vi rört oss från kunskapssamhället. Det är Karolinskas prestigeförlust och tappet i rakningarna som uppmärksammas, inte kunskapens sjunkande värde. Som sagt i ett kunskapssamhälle värt namnet har jag svårt att se hur lycksökare och bluffmakare skulle kunna klara att komma så långt. Vad som verkligen borde granskas kritiskt är incitamentsstrukturen och kunskapens verkliga värde. Främjas hållbarheten och samhällets långsiktiga behov av ny kunskap av nuvarande syn på forskning och forskare? Vilka risker har vi att göra med?

– Man tappar väldigt fort förtroende, allt kan raseras på några veckor men ta åratal att bygga upp. Men vi känner oss trygga i att vi långsamt får tillbaka det, säger Dahlman Wright. 

KI:s forskare sitter i Nobelförsamlingen och huserar hos KI i Solna, Stockholm, där även priset tillkännages. KI:s prorektor vill dock inte säga något om skandalen spillt över på Nobelpriset. 

– Det är två olika saker, säger hon. 

Men internationellt, menar Dahlman-Wright, så har inte forskningsskandalen påverkat KI:s rykte.

Aningslösheten som lyser genom mellan raderna i uttalandet är skrämmande. I ett samhälle där framgång och prestige ses som en rättighet, som ett värde i sig som kan försvaras i eget namn, är inte ett kunskapssamhälle utan ett samhälle där kunskap ses som ett verktyg för att nå framgång, uppmärksamhet eller pengar. Ingen äger kunskapen, inför den är alla lika. Pengar, prestige och makt är något annat, dessa saker kan försvaras och det är också vad man gör på KI och i Nobelförsamlingen. Agerandet är pinsamt och ovärdigt och visar hur människor faktiskt fungerar; hur känslor och makthunger enkelt övertrumfar kunskapen. Igår när jag talade på Bokmässan talade jag om bildning (och demokrati, hållbarhet, öppenhet, solidaritet, kort sagt allt som är viktigt och värdefullt i samhället) som ett slags sprucken vas, som något skört som måste värnas, vårdas och tas om hand. Och det är just vad man brukar göra med en omtyckt vas som visat sig ha en spricka som ständigt påminner en om vasens skörhet. Tar man prestigen, framgången, makten och pengarna för givet går det ut över ödmjukheten och riskerar att slå över i arrogans. Kunskap, bildning och vishet; humanism och långsiktig hållbarhet, är viktiga värden att värna. Fast det är inte så man tänker på KI, där är anseendet och varumärket det enda som betyder något.

– Det här är ingen stor fråga ute i Europa, och i Asien är KI:s varumärke fortfarande extremt starkt, säger hon.

Men då så, där finns alltså inget att oroa sig för. Alla vi som värnar KUNSKAPEN kan pusta ut. KIs varumärke är "extremt starkt", det var skönt att höra. Jag är ironisk. Skakar på huvudet och kämpar med uppgivenheten. Det är inte så jag ser på forskning och för mig är kunskapen det enda som betyder något. Visst har även jag en hyra att betala och en pension att oroas över, men jag blev forskare för kunskapens skull och känner enorm tacksamhet över att få arbeta som lärare och över möjligheten att få vara i kunskapen. Det som hände och fortfarande händer på KI gör mig inte bara beklämd, det spär också på min oro över kunskapens status i samhället.

Skandalen har dock påverkat inte bara KI utan även allmänhetens bild av vetenskap i stort. Det tror forskaren Eva Ossiansson, universitetslektor på Företagsekonomiska institutionen, Göteborgs universitet. 

– Ett varumärke är ett löfte i relation till sin omgivning, vad man står för och vad man kan leverera. Varumärket i detta fall bygger i hög grad på att man är vetenskaplig. Det är väldigt viktigt att det upplevs vara trovärdigt, säger Eva Ossianson.

Bara det att vi ser vetenskapliga institutioner som varumärken finner jag oroande, för ett varumärke är något man kan äga och kontrollera. Det är en informationsfråga. Kunskap däremot kan ingen äga, bildning kan ingen kontrollera och vishet går bara att hoppas på och sträva efter.

Thomas Perlmann, ordförande i Nobelkommittén för fysiologi eller medicin, upplever inte att Nobelvarumärket tagit skada. 

– Nobelförsamlingen är fristående från Karolinska Institutet och har inte varit involverad i dess angelägenheter. Då det stormade som mest gjorde vi efterforskningar internationellt som visade att Nobelförsamlingen och Nobelprisets varumärken inte skadats överhuvudtaget, säger han. 

– Macchiariniaffären uppmärksammades en hel del utanför Sverige, men jag tror inte många uppfattade eller förstod hur man i Sverige resonerade då man kopplade ihop detta detta med Nobel, säger han.

Vilket fundamentalt feltänk Perlman visar prov på. Det är inte upp till honom eller någon annan att med stöd i personliga upplevelser avgöra hur Macchiariniskandalen påverkar kunskapen och förutsättningarna att bedriva forskning på lång sikt. Så länge varumärket och prestigen är viktigare än forskningen och kunskapen, vilket verkar vara fallet här (och på många andra ställen), rör vi oss bort från vishet, bildning och kunskap. Forskare blir ett slags celebriteter bland andra och Nobelfesten ännu en gala fylld av glitter och glamour. Klyftan mellan forskare och allmänhet ökar och grunden för kunskapssamhället utarmas. Än så länge är problemet kanske inte så stort, men aningslösheten och ointresset som ansvariga visar prov på oroar i alla fall mig som värnar kunskapen och inget annat.