Barbara Czarniawska, professor vid GRI, Göteborgs Universitet, inledde FEKIS i Malmö. Titeln för hennes key-note var: Den medialiserade staden. Intressant på väldigt många olika sätt, men ju mer jag lär mig och ju fler erfarenheter jag får i kraft av ålder och år i akademin blir det allt svårare att hålla kvar uppmärksamheten på det som sägs. Tankarna far lätt iväg och idag tänker allt oftare mindre på innehållet i det som sägs än med den som talar och det som lyfts. Inser att detta var exakt vad jag gjorde i grundskolan också, jag satt och dagdrömde men jag var ändå närvarande. Mina tankar vandrade inte till något annan ämne eller någon plats. Jag längtade inte bort, jag var där och jag tänkte intensivt, fast på annat än det som talades om. Därför blev betygen som de blev, liksom kunskaperna. Jag var mästare på oförberedda läxförhör och kunskaperna jag fick med mig har jag nytta av än idag. Utan att veta det lärde och har jag alltid lärt för livet, inte för betygen eller karriären.
Czarniawska talar om bilderna av staden i medierna, företrädesvis traditionella medier, och det är intressant, men jag tänker på staden och medier/mediering på lite andra sätt. Jag fattar grejen och när det sker finns allt utrymme för att tänka med och bortom det som sägs. Det är så jag fokuserar, och får jag en fråga av någon som handlar om det som sagts nyss låter jag helt bortkommen och framstår som en tok. Fast det som händer är att jag tappar min koncentration och slits brutalt ut ur min tankebubbla. Det är plågsamt och jag blir ledsen av att uppfattas som någon som inte lyssnar, för det är ju exakt det jag gör; bara på ett annorlunda sätt än de festa. Jag lyssnar associativt och genom att tänka själv för att kunna lära mig mer, inte bokstavligen och instrumentellt för att kunna upprepa vad som blivit sagt.
Visst är det intressant med medier och exemplen som presenteras är tankeväckande, men jag menar att det är problematiskt att byta loss en aspekt av stadens komplexa helhet och detaljstudera den delen. Kunskapen om staden intresserar mig och jag vill därför mycket mer uppmärksamma mellanrummen och det som händer där. Jag ser staden som ett komplext fenomen och ska man kunna förstå STADEN går det inte att dela upp den i mindre delar som studeras var för sig. Kunskapen om staden (som är en dynamisk helhet) finns i helheten, i både dess delar och i kommunikationen mellan. Dit, i den riktningen rör sig mina tankar i samma stund som jag fattar grejen med föreläsningen. Och för att bevisa att jag inte är ointresserad eller sitter och tänker på annat bloggar jag om mina tankar för att på det sättet både utveckla innehållet och sprida tankarna till en vidare publik.
Medierna (tidningar, TV och radio) må vara viktiga aktörer i skapandet av bilden av staden, men det går inte, menar jag, att prioritera ett medium framför andra. Som sagt, kunskapen om staden finns och förändras i helheten och det som händer mellan delarna. Inte på en plats eller i ett medium. Staden är komplex, relationell och i ständig tillblivelse. Det är i samverkan mellan olika medier som bilden av staden växer fram. Talar man isolerat om ett medium blir kunskapen anekdotisk och tagen ur sitt sammanhang. Inte ointressant eller meningslös, men jag är mer intresserad av staden som helhet och förutsättningarna för förändring. Jag är intresserad av hållbarhet och kultur som är andra komplexa problem. Allt och alla hänger ihop och måste ÄVEN förstås i relation till varandra, som delar i en helhet där även mellanrummen och det som händer där beaktas. Därför är medier en viktig ingång, men det finns fler medier än tidningar, radio och TV.
Tidningar, radio och TV är medierna par excellens, och det är dessa man ofta tänker på först. Självklart är det viktiga, deras roll ska inte underskattas, men det finns andra medier också. Språk, till exempel, är ett annat viktigt medium. Talet om minnen av och från, tankar om och visioner för; drömmar, upplevelser och vardagliga reflektioner som det samtalas om, mellan människor. Det är ett medium som jag vill uppmärksamma. Det är ett viktigare medium för det utgör förutsättningen även för övriga medier. Hur man talar, var man talar, när man talar, om vad man talar liksom varför. Här finns en massa aspekter att lära sig förstå. Alla aspekter av ett komplext fenomen kan aldrig fångas och beskrivas i detalj, men en god förståelse för komplexitetens oöverblickbarhet är avgörande för förståelsen för staden.
Det finns fler medier, och jag ska här försöka lista och reflektera över några av dem utan att resa några anspråk på att ha fångat och beskrivit alla. Sociala medier tas inte upp i föreläsningen för projektet genomfördes innan de introducerades, men idag är dessa medier troligen viktigare för bilden av städer än traditionella medier. Och de flesta tror jag faktiskt når och läser traditionella medier via sociala, genom länkar som blir virala och diskuteras i olika forum. Till dels styr alltså sociala medier vad som läses av utbudet av traditionella medier, vilket är en intressant aspekt i sig.
Reklam är ett medium, ett allt viktigare medium. Med reklam sprider man den bild av staden man vill ge av den, men liksom med så mycket annat som rör kultur går det inte att styra bilden av en stad. Och den mest kända och framgångsrikaste reklamkampanjen för en stad visar just det att, framgång till stor del handlar om slump och komplexa samband och medveten samverkan. När New York var på dekis på 1970-talet startades kampanjen, i liten och blygsam skala först. Man hade helt enkelt inte råd att spridande mer än till närområdet. Resten är historia. Nycken till framgång i just den kampanjen verkar ha varit att man avstod i början från att varumärkesskydda den idag ikoniska loggan: I Love NY. På det sättet tjänade staden miljarder indirekt i form av fler besökare som spenderar mer. Reklamen har nått enorm spridning i och med att företagare från hela världen trycker loggan på snart sagt allt. Ett verkligt win-win-arrangemang. Valet att avstå från att varumärkesskydda kampanjen verkar vara nyckeln till framgång i fallet New York. Poängen är att ingen kan styra processen eller räkna med framgång.
Film är ett medium som verkligen är med om att skapa bilder. När jag kom till New York kände jag igen mig, för jag har sett stadens alla landmärken på bio och TV. Frågan är om man åker till staden för att man set filmen eller om man ser filmen för att man varit i staden. Ännu en av alla frågor som mitt ämne kulturvetenskap rymmer och som saknar givna svar, som kräver ödmjukhet och kreativitet samt samtal för att nå fördjupad förståelse för. Det går inte att avgöra vad som är vad eller vilka aspekter som är viktiga, det är en komplex helhet som förändras dynamiskt. Best practice är en god tanke, men den har lett till fler problem än den löst.
Konst är ett medium. Här tänker jag på Borås, som använt spektakulära konstsatsningar som ett led i marknadsföringen. Och talet om statyn av Pinocchio visar hur olika medier samverkar. Det är inte den enda statyn som finns i Borås. Staden är fylld av konstverk som väcker tankar och känslor och ger upphov till diskussioner, vilket för mig till nästa medium: Turisterna och deras möten med stadens medborgare, liksom medborgarnas möten med varandra. Konferensen är i Malmö, och om den enda kunskapen man har om Malmö bygger på mediernas rapportering kanske man kan få för sig att det är en farlig stad. Fast jag som vuxit upp i Malmö och som ständigt återkommer till staden vet att det inte stämmer. Här finns inte så mycket konst, men gott om spektakulära byggnader, som väcker känslor och som ger upphov till diskussioner. Det som händer mellan människor kan än mindre än reklam och informationskampanjer målstyras och det finns inga garantier. Det handlar om samspel och samverkan, komplexitet och dynamisk förändring driven av slump. Kulturen finns och förändras mellan.
Fast bilden av en stad påverkas inte bara av medier och medborgare samt turister: Politiker (och här tänker jag på lokalpolitiker, på landstingspolitiker, rikspolitiker och politiker i andra länder också) påverkar bilden dels genom olika beslut som tas, dels genom uttalanden som görs och får spridning i medier (både traditionella och nya, sociala), samt genom samtal som väcks av känslorna som olika beslut ger upphov till och som behöver bearbetas. Många SD-politiker och sympatisörer har flyttat till Ungern till exempel, och jag liksom många med mig är tveksam till att åka dit, på grund av politiken som förs i det landet. Det påverkar synen på städerna, trots att folket som helhet aldrig är synonymt med ledaren som valts. I USA har Donald Trump förklarat krig mot medierna som han menar sprider falska nyheter om honom och hans politik. Det finns massor av andra exempel, men poängen är som sagt inte att lista alla. Här väcker jag bara tankar och sätter ord på mina tankar om det jag upplever på FEKIS 2017 på Malmö högskola.
Företag som väljer att etablera sig eller flytta sätter sin prägel på staden. Konferensen hålls delvis i Kockums lokaler och den del av staden där konferensen hålls och hotellet vi sover i ligger var stängt för mig som barn, för då var det ett fabriksområde. Företag väljer ibland att etablera sig där andra liknande företag finns; tänker på Silicon Valley eller Kista utanför Stockholm, vilket också bidrar till och är viktiga aktörer i stadens tillblivelse, som alltså pågår på enormt många platser samtidigt.
Arkitekter, är ett sista slags mediatör. Snart börjar nästa session. Tror det räcker att säga: Turning torso, operahuset i Sidney eller Empire State Building, för att alla ska förstå vilket roll arkitekter har för bilden av staden. Det är heller inte självklart att man lyckas eller kan bestämma utfallet i förväg. Arkitekturhistorien är fylld av exempel på misslyckade satsningar, fast även misslyckanden kan ge upphov till känslor och lust att diskutera. Lutade tornet i Pisa är ett fint exempel på det. Och så vidare. Bilden av staden växer fram och förändras i möten mellan en lång rad av olika aktörer och genom utbyten av tankar och erfarenheter.
Det är detta jag forskar om: Förändring, förutsättningar för förändring, kultur, komplexitet och långsiktig hållbarhet. Och det var detta jag satt och tänkte på medan Barbara Czarniawska höll sin högintressanta föreläsning om mediernas helt olika sätt att rapportera om trafikolyckor i Rom och Stockholm på 1990-talet. Hon talade inte om det jag skrivit om här, men jag hade inte kunnat skriva detta om jag inte lyssnat på henne, och det hon sa kommer med tiden att sjunka in och kanske, vem vet, dyker det upp i en annan bloggpost, som skrivs på en annan konferens när någon annan talar om något annat. Det får framtiden utvisa, och framtiden är öppen, om den vet ingen någonting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar