När Nietzsches dåre mot slutet av 1800-talet rusade omkring med en tänd lykta mitt på ljusa dan och ropade "Gud är död! Vi har dödat honom!" hade Gud redan varit död en längre tid, men bara dåren (eller Nietzsche) tycktes ha fattat vad det betydde. Vad det betydde för dåren (och Nietzsche) var slutet på vissheten om människans plats i tillvaron och början på ett ändlöst irrande i tomma intet efter något att hålla fast vid.Detta är vad livet handlar om; ett ändlöst irrande efter fast mark att stå på, med betoning på irrande och ändlöst, för det finns inga fundament; allt är rörelse, förändring och befinner sig i fritt fall. Det är en känsla vi söker, en känsla som bara finns inom oss, trots att vi söker den utanför vår kropp. Trygghet kommer alltid inifrån även om den växer genom attribut och andras beundran. Det är därför den är så viktig att lära känna, utveckla och hålla fast vid, men inte konkurrera om. För om man förlorar tryggheten förlorar man sig själv. Makten blir därför så mäktig, för den handlar om liv och död; om existensen som existentialismen tagit på sig uppgiften att försöka förstå och skapa verktyg för att lära sig hantera och leva med.
När dåren såg att människorna runtomkring bara stirrade förundrat på honom och inte fattade någonting dängde han lyktan i marken så den gick i kras och slocknade.Kunskap är aldrig objektiv, den är alltid relationell och kontextuell. Det finns en tid och en plats för allt, liksom för alla. Det är inte tankarna det är fel på, inte självklart, det kan också vara tiden eller tidsandan som är problemet. Tänkande handlar lika mycket om att tänka klokt som att hamna rätt i tid och rum, lika mycket om tur som om skicklighet alltså. Den som kommer för tidigt eller sent uppfattas som en dåre. Och en dåre är något man blir eller uppfattas som i andras ögon, och det gäller för övrigt även synen på och fattningen av identitet och mänsklighet. Andras blickar och uppfattningar är alltid viktigare än individens egna, ifall man inte har en osedvanligt stark självkänsla eller en narcissistisk personlighetsstörning. Tankar kommer och går, men vissa tankar består eftersom vissa sammanhang förändras långsamt, andra snabbt. Nietzsche kom för tidigt, men hans tankar finns kvar och talar till oss som vill lyssna idag och försöka förstå. För andra förblir han en dåre. Det är upp till oss, vi avgör hur hans tankar ska uppfattas och till vad de kan användas.
”Jag kommer för tidigt”, sa han.
Hannah ArendtDet tidiga 1900-talets ledare lovade ärofulla uppdrag i namn av det rätta och goda, och horder av unga män såg sin chans att visa sig manliga nog i andras ögon. Sedan grävde en hel generation ner sig i skyttegravar längs frontlinjerna och bekrigade varandra. Till vilken nytta och varför? För en kontingent mening och för (andras vilja till) makt; för existensen. Ingenting bara blir, allt förverkligas i ett sammanhang, i relation allt och alla andra samt i enlighet med insikter och kunskaper som hålls för sanna där och då. Första och andra världskriget är inte två krig egentligen, utan en enda lång och blodig kamp om existensen. Det första skapade en obalans som utlöste det andra, och processen fortgår även idag, med minskande intensitet. Fast det kan när som helst blossa upp igen om vi inte aktar oss.
Ungefär trettio år för tidigt närmare bestämt. Med första världskriget 1914 bröt den sociala och moraliska ordningen i Europa sönder och samman och miljoner och åter miljoner människor tvingades stirra tomma intet i vitögat, och den bedrägliga bubblan av yttre visshet och tillförsikt sprack med en knall.
”Dagarna före och efter första världskriget är skilda åt, inte såsom slutet på en gammal och början på en ny epok, utan som dagen före och efter en explosion”, skrev Hannah Arendt, som var åtta år när världen exploderade, och tjugosju när nazisterna drog undan marken för hennes fötter och ingenting fanns kvar att hålla fast vid, och bara dryga fyrtio år när hon i sitt huvudverk, "Totalitarismens ursprung", försökte sätta ord på vad det var som hade hänt.Existensen, allt handlar på ett eller annat sätt om existensen som aldrig är given, ständigt föränderlig och alltid i tillblivelse. Det är inte dårar och genier som kommer och går, det är tidsandan som förändras och som avgör vem som uppfattas som vad. Kultur handlar det om. Den kulturförnekande kultur vi lever i idag är också en KULTUR. Fakta och sanning, objektivitet och godhet är ord som saknar mening utanför sitt sammanhang, ord som betyder olika saker i olika tider och kontexter. Att undersöka kulturer är att undersöka existensen utifrån olika perspektiv och med hjälp av olika verktyg.
Hannah Arendt tillhörde dem som mycket väl förstod vad dåren (och Nietzsche) hade menat. Många andra förstod det också och försökte sätta ord på vad det var de hade förstått. Några av dem var filosofer. Några av filosoferna skulle så småningom kalla sig existentialister. Hannah Arendt skulle inte komma att kalla sig vare sig existentialist eller något annat, men redan som ung student i Tyskland på 1920-talet drogs hon in i magnetfältet kring den filosof som mer än någon annan skulle bana väg för de tankeströmningar i 1900-talets Europa som kom att sammanfattas under namnet existentialism. Hans namn var Martin Heidegger.Ytterst handlar allt om existensen, så oavsett vad man kallar sig eller forskar om och försöker förstå handlar det på ett eller annat sätt om existensen; om livet och tillvaron, om förutsättningar för förändring och om MENING. Ibland och för vissa handlar det om meningen i sig och om meningen med mening. Man kan kalla sig vad man vill och andra kan kalla en saker och sätta etiketter på en och det man gör. Det är så människan fungerar och det är så mening uppstå och förändras. Arendt ville förstå totalitarism och nazism, makt och ondska. Undergång och död finns där i kulturen som en möjlighet, om det ordet nu kan sägas passa; risk är kanske bättre? Människan är varken ond eller god i sig och inget är bra eller dåligt per se. Sammanhanget och konsekvenserna avgör, liksom vad man väljer att se och hur man väljer att förstå. Fakta är alltid alternativa på det sättet, det har Donald Trump rätt i. Fakta är bara själlösa observationer som aldrig talar för sig själva, som alltid måste tolkas för att få mening (vilken aldrig är entydig eller evig). Kunskap är däremot aldrig relativ, den är alltid kontextuell. Utan värdering ingen kunskap, och utan kunskap ingen värdering och heller ingen mening. Vara och tid är ingenting i sig, existensen både utspelar sig i och förändrar (upplevelsen av) tiden på samma sätt som både varat och människorna påverkas ömsesidigt i samma process av tillblivelse.
Martin HeideggerVad hände med frågorna; den här typen av frågor ställs inte lägre. Ibland upplever jag det som att man tänker sig att frågorna besvarats, historien tagit slut och att livet och tillvaron från och med nu handlar om att tjäna pengar och främja tillväxt enligt principen ju mer desto bättre. Det finns ingen tid att reflektera över tillvarons mening och existensens tillblivelserikning och konsekvenserna av allt som idag tas för givet. Effektivitet har bivit en sanning som inte får ifrågasättas, liksom krav på kontroll och målstyrning. Slumpen och den mänskliga faktorn har kommit att uppfattas som problem som måste elimineras. Går vi mot vår egen undergång? Det finns en uppenbar risk att det blir så, om vi inte stannar upp och reflekterar över existensen och vad som gott och ont idag och på lite hänger sikt.
Martin Heidegger är den mörkt lysande stjärnan i Sarah Bakewells mästerligt sammanvävda berättelse om existentialisterna; den lilla krets av företrädesvis franska tänkare som i en tid av ännu ett katastrofalt sammanbrott i Europa (fascismen, nazismen, kriget, ockupationen, Auschwitz, etcetera), levde och verkade för att hitta ett nytt fotfäste för människans existens. "Hur kan människan förbli människa i en värld där ingenting visst finns att tro på och ingenting fast finns att hålla sig vid?" var den fråga de ställde sig och som de i en strid ström av filosofiska traktater, romaner, pjäser, essäer och artiklar från mitten av 1930-talet och framåt sökte svaret på.
Det skilde förvisso en värld mellan Martin Heideggers antimoderna lant- och skogslivsideal och Jean-Paul Sartres och Simone de Beauvoirs engagerat sociala tillvaro på Paris gator och kaféer. På 1930-talet drogs dessutom Heidegger till nazismen och ställde sig i Hitlerregimens tjänst medan Sartre och Beauvoir i ruinerna av ännu ett europeiskt sammanbrott drogs till den revolutionära marxismen och ställde sig på Sovjetunionens sida i det kalla kriget. I den mån deras filosofier om människans ”existens” hade något gemensamt så gick det knappast att härleda ur deras livsval och livsöden.I en kultur som är dikotom måste man välja sida. Ond eller god, frihetskämpe eller terrorist; ofta handlar det om vem man frågar och vilken sida man står på. Existentialismen skulle kunna handla om att överbrygga klyftan och bygga broar istället för murar. För mig är samtalet kungsvägen till kunskap och förståelse om existensen. Jag läser och lyssnar på existentialisterna som presenteras här, men jag tänker mer MED dem och deras tankar än följer dem slaviskt. Jag upprepar inte andras tankar och för inte deras ord vidare, jag använder orden och tankarna som utgångspunkt för att bygga vidare på och skapa något eget av deras arbete. Vi står alla på jättars axlar, fast alla ser det inte så, vissa väljer att försöka få det att framställa sig själva som frälsare som skådat ljuset. Ingen människa är en ö, alla förenas av kulturen, tidsandan och den mänskliga existensen.
Edmund HusserlJag tror inte på autenticitet, på att det skulle finnas en odelbar kärna möjlig att beskriva i detalj runt vilken människan och mänskligheten utvecklas. När jag reflekterar över existensen utifrån det jag läst och med utgångspunkt i mitt eget tänkande blir jag allt mer övertygad om att det är tomt där inne. Jag är en uppsättning delar som hålls samman av en kropp utan organ, på samma sätt som samhället hålls ihop av ett konsistensplan. Det finns ingen yttersta princip och inga givna svar på någon fråga rörande existensen. Därför finns heller ingeting att strida om. Bara för att två människor tycker eller tänker olika betyder inte att en av dem har rätt och den andre fel; båda kan har rätt, eller fel. Därför är reflektion, kritisk analys, ömsesidig respekt och SAMTAL så oerhört viktigt för att värna demokratin, hållbarheten och det unikt mänskliga, vilket är förutsättningar för livet.
Ändå fanns förbindelsen där. Det går inte att tänka existentialismen utan att tänka Heidegger (och Edmund Husserl, Heideggers mentor och lärofader, som Sartre träffade 1933), och det hör till Sarah Bakewells mästerskap att hon för en nutida läsare förmår frammana den närmast kultiska strålglans som mot slutet av 1920-talet emanerade från den mörka stjärnan i Freiburg. Med Heidegger tycktes frågan om människans plats i existensen bli möjlig att ställa igen och på nytt göras meningsfull. Inte genom att fylla tomrummet efter Gud med ytterligare ett ”högre” (metafysiskt) svar, utan genom att med själva existensen som utgångspunkt (varför finns något i stället för inget) göra det som Heidegger kallade varat (Sein) till frågans kärna. I förmågan att ge akt på varat och lära sig tänka över det och förundras över det och vara aktivt närvarande i det (Dasein), hade människan en möjlighet att upptäcka sitt autentiska jag och genom sitt autentiska handlande komma i förbindelse med varat och finna sin plats i det.
Längre än så tänker jag inte gå i att försöka återge vad det var i Heideggers nydanande språk- och tankevärld som uppfattades som så omtumlande, bara konstatera att den satte djupa spår också i mellankrigstidens Paris. Heideggers filosofiska huvudverk från 1927 bar titeln "Vara och tid", "Sein und Zeit". Sartres filosofiska huvudverk från 1943 fick titeln "Varat och intet", "L’Être et le néant". Vad varat än kunde vara och vad det än kunde betyda så var det ett begrepp som öppnade för ett nytt sätt att tänka om människans plats i tillvaron, ett tänkande som syftade till ingenting mindre än att i tomrummet efter Nietzsches döde Gud, i en värld utan yttre visshet och mening, ja också i en värld som kunde te sig absurd, ge människan någonting att knyta an till och hålla fast vid.Tänker på Nietzsches missförstådda idé om övermänniskan. Övermänniskan är en MÄNNISKA som genom bildning och erfarenhet lyft sig över det mänskliga, eller snarare det biologiskt givna. Övermänniskan är med andra ord lika mycket människa som alla andra. Idén om övermänniskan handlar om existens, inte om transcendens. Det handlar inte om en människa som står över och ser ner på andra människor. Övermänniskan överskrider det som är givet på förhand och ett sätt att göra det på eller med hjälp av är bildning, genom att läsa böcker som denna. Genom att tillägna sig kunskap och genom att utveckla förmågan till kritiskt tänkande kan alla sträva efter att lyfta sig över och ta sig bortom det som är givet och känt. Det handlar om en tro på och kärlek till människan och det mänskliga. Zaratustra förkunnar: "Övermänniskan är jordens mening!", och det är viktigt att lägga märke till. "Förbliven jorden trogna", säger han vidare. Och vad är det om inte starka och tydliga argument för hållbarhet? Jag väljer att se orden på det sättet i alla fall. Den som inte håller med är välkommen att argumentera för sin läsning. Jag har inga anspråk på att sitta inne med sanningen, jag strävar efter ny kunskap och vill lära mig.
Jean-Paul Sartre och Simone de BeauvoirDetta är också vad som ytterst förenade den krets av tänkare som Sarah Bakewell låtit samla runt sitt bord ”på existentialisternas kafé” (bokens engelska titel), från Husserl och Heidegger till Sartre, de Beauvoir och Camus; ambitionen att gjuta existentiellt mod i människan, att ge henne styrka att möta tomma intet utan att förskräckas, att med filosofins och tänkandets hjälp göra ”de stora frågorna” konkreta och meningsfulla igen.Om livet saknar egen mening är det upp till oss att skapa en mening som fungerar och som går att bygga ett hållbart, demokratiskt och humant samhälle på.
Vad som också förenade dem var övertygelsen om att det låg i individens, jagets, det mänskliga subjektets egen makt att göra just det.Om vi vill och försöker förstå så kan vi, även om det aldrig finns några garantier för framgång. Vi får den kunskap vi förtjänar. Tillsammans når man alltid längre än på egen hand, oavsett hur klok och framgångsrik man än är just här, just nu. Framtiden är öppen och ingen vet hur man i ett anat sammanhang kommer att betrakta en; som ett geni eller en dåre? Det är aldrig upp till en själv, det bestämma alltid av andra.
Genom att ”fenomenologiskt” lära sig ge akt på varat och förundras över det.Realisterna räds drömmar och visioner. Vill veta hur det är egentligen. Intresserar sig inte för det som skulle kunna bli. Realisterna liv är platt och ointressant. Det tror de vet hur det är egentligen, men de har i själva verket ingen aning. Drömmarna är en lika verklig del av livet som allt det där som är och som inte går att göra något åt. Ett glas till hälften fyllt med vatten är bara just det. Ett glas till hälften fyllt med vatten. Fast vad betyder det? Är det bra eller dåligt, halvfullt eller halvtomt? Realisten förstår inte frågan, hen tror att det hen ser är hela sanningen. Realisten ser kostnader där den som har förmågan att förundras, den som har kontakt med drömmarna, ser investeringsmöjligheter. Flyktningarna som kommer hit till Sverige blir ett hot om vi behandlar människorna så, om vi lyssnar på realisterna. Det måste vi inte, vi kan bygga drömmar tillsammans med människorna som kommer hit. Gemensamt kan vi bygga en bättre och mer hållbar värld. Realisten har inte fel, men det har inte drömmaren heller. Båda har rätt. Det handlar bara om att välja väg. Välja rätt.
Genom att lära sig att tänka och handla ”autentiskt” och därigenom ta ansvar för den särpräglat mänskliga friheten att i varje ögonblick tvingas välja mellan att göra en sak och en annan. Frihetens och varats oändliga tyngd och olidliga lätthet, hade kunnat vara titeln på existentialismens bibel – om det hade funnits någon. Men någon sådan kunde naturligtvis inte finnas eftersom lika mycket skilde existentialisterna åt som förenade dem. I en krets av starka personligheter där var och en på sitt sätt ville göra frågan om existensen till en fråga om individuellt tänkande och handlande, var det bara en tidsfråga innan såväl tänkandet som handlandet skulle gå skilda vägar. Heidegger svek sin mentor och vän Husserl (som hade judisk bakgrund) både filosofiskt och mänskligt. Den nära vänskapen mellan Sartre-Beauvoir och Camus förvandlades till fiendskap. Det moraliska och sociala sammanbrott i Europa som var den dramatiska bakgrunden till deras filosofiska projekt kom att påverka deras liv på vitt skilda sätt och ge en omisskännligt personlig färg och form åt deras ”existentialismer”.
Återkommer ofta till skillnaden mellan debatter och samtal, och det är en förklaring till stridigheterna som är följer människan åt genom historien. Vi möte i samtal men skaffar oss fiender genom debatten, när samvaron utvecklas till en kamp om makt och inflytande. Samtalet är inte en universallösning, det kan bara fungera där det saknas maktanspråk. Två ytterligheter längs den mänskliga kommunikationens kontinuum. Debatten vinns eller förloras, vilket kan förstås och användas som ett slags barometer för kulturens hållbarhet. Ju viktigare strävan efter makt är desto minde förståelse och tålamod för samtal finns det. Debatter handlar om makt, om att vinna över och förgöra motståndare. Det finns bara plats för en segrare i en debatt, och hen tar hem hela spelet. Därför är debattkulturer och samhällen där makt är viktigare än medmänsklighet ohållbara och förenade med enorma risker. Samtal är något annat. Samtalar gör man inte för att övertyga, inte för att vinna. Samtala gör man för att lyssna och lära, eller bara för att fördriva tid. Samtalet är kungsvägen till insikt om och förståelse för existensen, menar jag. Fast det är aldrig enkelt, vilket boken visar.
Hur ser det ut i akademin idag? Debatten har ett tydligt grepp om den akademiska kulturen. Höjdpunkten i utbildningen, själva inträdesprovet in i akademin är disputationen, och den handlar om att man ska försvara sitt arbete. Disputationen är inget tillfälle då man lär sig något annat än hur man agerar i den akademiska världen. Det brukar sägas att disputera betyder lärt samtal, men skräckexemplen på motsatsen som jag bevittnat genom åren är många. Opponenten kan ibland ta över helt och det har hänt att man talat uteslutande om en avhandling som borde skrivits, opponentens tänkta avhandling. Disputationsakten används vid sådana tillfällen för ren maktutövning, för att tvinga respondenten att erkänna att förslagen från opponenten är de bästa. Opponenten kan också excellera i sitt ämne och driva sin linje. Tillfället, traditionen och upplägget är som gjort för att användas på det sättet. Kontexten och sammanhanget bestämmer vad som är önskvärt och hur det som sker ska bedömas. Därför är det en fröjd att lyssna till opponenter som är uppriktigt intresserade och som ställer öppna frågor till den som skall försvara sitt arbete. Opponenter och andra som värnar samtalet och skyr debatten. Vill vi lära oss förstå existensen måste vi samtala, inte debattera.
Existentialism i vår tid
Hos framför allt Sartre, de Beauvoir och Camus kom de också att ta sig bestående litterära uttryck (två Nobelpris). Existentialisterna hade ett poetiskt förhållningssätt till världen och Sarah Bakewell visar en enastående förmåga att väva samman filosofi med poesi, livsmening med livsöde, vilket till sist är vad som gör hennes bok så obrutet stimulerande att läsa, också i Joachim Retzlaffs lyhörda översättning. Vad vi här får möta är inte bara en krets av tänkare som i 1900-talets irrande Europa sökte ett fotfäste för människans existens, utan också en krets av djupt särpräglade personligheter som själva irrade omkring i detta Europa och från och till gick vilse i det, både filosofiskt och politiskt.Idag skrivs allt färre böcker. Ska man meritera sig akademiskt är det bara artiklar publicerade i internationella journals som räknas. Böcker bygger på samtal och artiklar på debatt. Det är i alla fall så jag ser på saken. Kunskap om kultur och existens kan bara nås genom samtal och därför skriver jag böcker och bloggar, för kunskapens och den vidgade förståelsens skull.
Därmed är detta en berättelse också för vår irrande tid. Existentialisterna må ha gjort sitt (den ”autentiska” individen visade sig vara ett förrädiskt fotfäste), men den stora fråga de försökte gjuta liv i tränger sig på igen: Hur kan vi leva vid existensens rand och stirra tomheten i vitögat utan att förlora vår mänsklighet?Det finns inget givet svar på den frågan, och ändå måste den besvaras. Det är människans och mänsklighetens dilemma. Existentialisterna satt inte inne på lösningen, men de utvecklade och deras efterföljare idag utvecklar verktyg för att hantera existensiella frågor. Den som säger sig veta hur det är och som tar strid för sina svar visar i ord och handling att hen inte förstått, vilket tvingar hen att debattera på liv och död för att inte betraktas som en dåre. Maktens kraft över intellektet och tanken är stor, vilket existentialismen visar och hjälper oss förstå.
En bok som med sådan briljans förmår väcka den frågan till liv igen är värd sin plats i både litteraturhyllan och filosofihyllan.Kan bara instämma och väntar med spänning på att få den levererad hem så jag kan börja läsa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar