Flyttade gränser och förändrade uppfattningar

Gränser är mer eller mindre flytande och transparenta. Var gränsen går för olika typer av fenomen bestäms inom ramen för rådande kultur och mellan människorna som lever där, beroende på intresse, grad av engagemang och tidsanda. Av olika anledningar har jag fått anledning att reflektera över detta med gränser i allmänhet och gränser som förskjuts i synnerhet. Det som får mig att blogga om saken är Björn Wimans krönika i DN, som tar sin utgångspunkt i bokmässans och SVTs hanterande av Nya Tider förra veckan.

Har vi inte sett allt detta förr? Jo, givetvis har vi det. Det är samma typ av reaktionsmönster som när Sverigedemokraterna normaliserades och vann acceptans för sin uppfattning om människors olika värde. Journalisterna reducerar sig till moderatorer i friska ”debatter”, en oskicklig hantering av en reklamfilm blir till en propagandatriumf, trollen växer i strålkastarnas sken.

Kultur är förändring mer än något annat. Fast det är inte så det känns när man lever mitt i den. Kulturen befinner sig dock i rörelse, förändras och blir hela tiden till. Och saker som demokrati och jämställdhet är kulturella fenomen eller ett slags kollektiv överenskommelse som hela tiden är under ett slags förhandling. Därför går det inte att tala om framsteg, demokrati, jämställdhet och många andra liknade frågor, som till exempel mänskliga rättigheter, befinner sig ständigt i en process av tillblivelse. När många tänker samma och agerar i enlighet med sin övertygelse, i vardagen, är det så det blir, men när en känsla av tvivel smyger sig på hotas det som tillf rör bara ett tag sedan ansågs självklart. Kvinnorörelsen har således genom åren, sedan den franska revolutionen tvingats kämpa i motvind och framstegen har ständigt utsatts för olika typer av bakslag. Kultur fungerar så. Man kan tycka vad man vill om det, men kultur är inget i sig själv, den uppstår och förändras mellan människor som är fullt upptagna med sitt livspussel (som det heter idag, men kanske inte i morgon).

Under tiden förskjuts gränsen för vad som kan sägas offentligt i realtid. En plågsam illustration till fenomenet fanns i det programinslag i Aktuellt som föregick onsdagskvällens uppmärksammade uppgörelse mellan SVT:s Jan Helin och Janne Josefsson.

Gränser förskjuts hela tiden. Rasismen har aldrig varit en vetenskap, inte på riktigt. Rasismen är och har alltid varit ett uttryck för människans längtan efter tillhörighet och rädsla för det okända, ett kulturellt fenomen vars legitimitet har förändrats under olika perioder i historien. Efter Andra världskriget såg det länge ut som om rasismen var död. Efter nazisternas brott mot mänskligheten skakades alla om och fokus riktades mot det som förenar människor istället för det som skiljer dem åt. Och det man letar efter brukar man finna, förr eller senare och mer eller mindre tydligt. Framgångarna för ekonomi, demokrati, fred och frihet efter Andra världskriget är exempellösa i människans historia. "Alla" fick det bättre, och den rörelsen fortsatte fram till runt 1980. Sedan, i kölvattnet av oljekriser, krisande ekonomi och begynnande hot mot miljö och klimat, växte ett tvivel och en misstänksamhet fram mellan människor. Först fick egoismen ett uppsving med initiala uppgångar på börsen. Sedan, efter att bubblorna i ekonomin och på bostadsmarknaden spruckit kom krisen som sedan dess varit mer eller mindre permanent, följd av kriget på Balkan och olika flyktingströmmar. Som ett slags reaktion på detta uppstod Ny Demokrati som var en rumsren gren av den främlingsfientlighet som alltid finns där under ytan i alla samhällen. Efter några år imploderade partiet och ekonomin hämtade sig. Skinnskallarna försvann från gator och torg och många trodde att allt återgått till det normala (även om det är ett olyckligt ord, men tanke på kulturens föränderlighet).

Sverigedemokraterna bildades där någon gång och samlade många av de som saknar förmåga att hantera sin rädsla och osäkerhet inför det okända. Man lät håret växa och anlade ett städat yttre. Man formerade sig och lade grunden för det som vi nu ser växa fram och vinna mark. Ett parti som alla andra … eller? Framgångarna för SD bygger på att man lyckats flytta gränsen för vad som anses normalt. Man säger sig värna det svenska, vad det nu är. Och man är för mångfald, men bara om grupper av människor hålls åtskilda. Sedan starten har man upprepat mantrat att Sverige, med de etablerade partiernas goda minne, invaderats av en massinvandring. Även om det aldrig stämt med fakta har ordet massinvandring upprepats igen och igen. En lögn alltså som i samband med kriget i Syrien som tvingat iväg en massa människor på flykt uppfattas som en sanning. Plötsligt framstå SD som ett framsynt parti och opinionssiffrorna ökar i takt med rädslan bland befolkningen, för hur det ska bli. Efter år av nedskärningar som "finansierat" skattesänkningarna, med eftersatt underhåll av snart sagt allt, ser det ut som om SD haft rätt och de andra partierna mörkat sanningen och fört befolkningen bakom ljuset. I själva verket är det gränsen för anständighet och normalitet som flyttats. SD är inget vanligt parti, det visar man gång på gång, på gång. Fast rädslan tar över och det är som hotet inifrån överskuggas av rädslan för det okända som kommer utifrån och då framstår SD som ett stabilt part eftersom de har förändrat sin politik minst. Och det är klart, de var ju rasister redan från början ... En klocka (en analog klocka får väl tilläggas) som står stilla visar rätt tid två gånger per dygn, och så är det med rasismen också. Den utgår och hämtar stöd från känslor som ligger djupt inbäddade i den mänskliga biologin och som kulturens fernissa inte alltid förmår hålla i schack.

Åter till Aktuelltstudion, till själva sinnebilden för svensk normalitet. Vad var det som hände egentligen och vad kan man säga idag utan att bli motsagd och mötas av kritik?

Här mötte Sverigedemokraternas gruppledare i riksdagen Mattias Karlsson Centerns Anders W Jonsson i en diskussion om säkerhetsrutinerna i riksdagen, aktualiserad av att SD haft en Putinanknuten propagandist och desinformatör anställd i sitt kansli. Mot slutet av ”debatten” anklagar Mattias Karlsson Centern och övriga partier för att inte bry sig om Sveriges säkerhet. I förbifarten säger han: 

”Ni släppte in tiotusentals potentiella sexförbrytare och terrorister som inte hade giltiga ID-handlingar.” 

Vänta! Vad sade just gruppledaren för Sveriges tredje största parti, oemotsagd av både programledaren i SVT och sin kontrahent? Jo, att en betydande del av de flyktingar som har kommit till Sverige under senare år är ”sexförbrytare och terrorister”. Att det rentav är ”tiotusentals” av dem som är det. 

Där går gränsen för det normala i dag. Var går den i morgon?

Lögnen om massinvandring har nu byggts på, och gränsen för det normala har flyttats. Idag accepterar kanske inte alla lögnen som Karlsson förmedlar, men man reagerar inte. Den får passera, liksom många andra lögner. Även gränsen för vad som uppfattas sant förskjuts och uppfattningen dels vad vetenskap är, dels vad forskning handlar om, förändras. Det spelar roll var gränsen dras, för det får konsekvenser. Kultur är inte att harmlöst inslag i vardagen, kultur är arenan där livet utspelar sig och den upprätthåller gränser och skapar möjligheter samt utgör förutsättningen för det som blir. Donald Trump är inte bara en galning, han är ett tecken i tiden. Han normaliserar lögnen, gör det med högburet huvud och vinner folkets uppskattning. Det är inte första gången kloka människor litat på förnuftet och tänkt att sanningen alltid vinner, och det är heller inte första gången världshistorien som etablerade, demokratiska partier lierar sig med populistiska politiker för att vinna makt och inflytande, i tron om att man kan plocka russinen ur kakan. Det kan komma att visas sig bli en dyrköpt kunskap, vilket ligger helt i linje med historievetenskapens insikter om att det enda vi läår oss av historien är att vi inte lär oss av historien.

Gränser förskjuts även på andra sätt. I kölvattnet av den (politiskt skapade) krisen i skolan har det uppstått ett läge där privatisering framstår som en klok åtgärd där man både "sparar" pengar och effektiviserar, samtidigt som man kan locka väljare genom att erbjuda valfrihet. Engelska skolan rusar på börsen, läser jag. När gränsen väl passerats kan synen på vad som är normalt förändras snabbt, och med tiden är det allt färre som minns hur det var en gång, när Sverige låg i toppen av kunskapspyramiden. Det som idag kallas New Public Management och debatteras ihärdigt kan snart komma att uppfattas som det nya normala. När skolan privatiseras och ekonomiseras är det ju inte längre en offentlig verksamhet som drivs enligt managementprinciper hämtade från näringslivet, det är en privat verksamhet som drivs med vinsten och ekonomin i fokus. Kunskap är en allt för vag och svårmätbar kvalitet för att kunna stå emot marknadens brutala krafter. NPM kan snabbt förvandlas till bara M (management). Och när kunskapen allt mer försvinner ut i periferin kommer begrepp som bildning, reflektion och kritisk granskning att bli allt mer obsoleta. Då kan man göra som man gjorde för några år sedan när man lade ner kulturvetarutbildningen på högskolan där jag jobbar. Som sagt, gränser förflyttas hela tiden och det får konsekvenser. Idag är det till exempel få som verkar minnas att elpriserna var lägre för alla innan elmarknaden avreglerades som ett led i strävan efter ett erbjuda människor valfrihet. Ökade kostnader är en sak, men vad händer med kunskapen om den faller i glömska på samma sätt, vad händer med samhället?

Vad är ett människoliv värt, och vad är viktigast; ekonomin eller andra värden? Det finns ingen givet svar på dessa frågor, svaret förändras över tid och beroende på kontext. Kulturen och dess inflytande kan förnekas, men dess effekter kommer ingen undan.