Var finns passionen för kunskap och lärande?

Jag arbetade i olika bagerier i Göteborg på 1980-talet. Gick upp mitt i natten och slet sedan, bokstavligen talat, i åtta timmar fem dagar varannan vecka och sex dagar den andra, för då jobbade vi på lördagen också. Tidvis arbetade jag natt, fem nätter ena veckan och sex den andra. Jobbigast med att leva så var att arbetet effektivt malde ner alla drömmar. Vid bakbordet fanns tid att tänka. Arbetet var på inget sätt intellektuellt utmanande, så tankarna kunde flyga. Och det gjorde de. Oj vad jag drömde och gjorde upp planer. Efter jobbet ska jag ...

Sedan, efter åtta timmars slit, stapplade jag ut på Teatergatan, vid vagnhallen i Gårda, på Frölunda torg eller Vårväderstorget på Hisingen, helt slut. Utan ork att genomföra annat än ansatser till allt vad jag ville. Det gjorde inte saken bättre, för jag fick smaka lite på det som skulle kunna bli. Sedan kickade tröttheten in. Fullkomligt förödande för en kreativ människa som jag. Själsdödande och väldigt plågsamt.

Jag körde det spåret i botten, baxade mig själv till gränsen, till randen av stupet. Först när jag stod där och blickade ut över avgrunden vågade jag göra det jag borde gjort för länge sedan. Jag sa upp mig och började på KomVux.

Allt förändrades i ett slag. Plötsligt fanns tid att förverkliga drömmarna. Och det jag drömde om var kunskap och lärande. Hungern efter bildning, längtan efter att få läsa, skriva, samtala, utvecklas, utmanas intellektuellt kunde äntligen stillas. Fast det var nu inte det som hände. Hungern efter att veta och längtan efter intellektuell utmaning ökade, ju mer jag lärde mig fest mer ville jag veta och förstå.

Efter två år på KomVux vågade jag språnget och antog utmaningen: Universitetet. Även om jag var rädd först, kände jag mig strax hemma. Och hungern efter mera kunskap växte för varje år. Jag läste så många kurser jag kunde under de sex åren som student, nästan hela tiden studerade jag på 150%. Enstaka kurser i olika ämnen. Tiden räckte inte till allt jag ville, men jag njöt av varje sekund. Även om det var jobbigt att ständigt befinna sig vid gränsen för sin egen intellektuella förmåga var det också berusande att känna att jag utvecklades, på både brädden, djupet och vidden. Vetandet växte, men också insikten om hur lite jag visste, hur lite som går att veta. Efter sex intressanta, omtumlande år som student ville jag fortfarande mer så när det öppnades en möjlighet att bli doktorand i Umeå tog jag den. 

Doktorandåren var lite annorlunda, för nu handlade det inte längre bara om att läsa och lära, nu skulle jag skapa ny, unik, egen kunskap. För en med dåligt självförtroende var det tidvis plågsamt och ångestskapande. Tacksam för att jag ändå vågade och orkade, men jag kunde aldrig se att det fanns något alternativ. Och under de sex år som jag var doktorand fanns det hela tiden nya böcker att lösa, seminarier att gå på och konferenser att åka på. Jag fick också handleda uppsatser och undervisa lite. Även detta var skrämmande och jag var fruktansvärt nervös i början. Oerhört tacksam för stöttande kollegor och förstående studenter, för de första gångerna var jag verkligen skräckslagen. Att inte bara få läsa och lära, utan också undervisa. Tanken svindlade. Jag levde min dröm!

Sedan hände något. Redan efter några år som Lektor började tecknen visa sig. Att vara lärare på heltid är så klart något annat än att vara student, men skillnaden borde inte vara enorm med tanke på vad högre studier handlar om och innebär. Högre studier handlar ju om självständighet, eget arbete och framförallt om att kunna hantera ansvar för sitt eget lärande. I början mötte jag också intresserade studenter som ville lära och som visade samma entusiasm och kunskapshunger som jag. Studenter som ställde frågor om innehållet och som ville veta mer, som tacksamt antecknade mina tips på böcker, studenter som var som jag var och som läste för att de ville lära sig. Då undervisade jag i mitt ämne etnologi, för studenter som funderade på en forskarkarriär, så jag förstod ju att det skulle se annorlunda ut på ett mer yrkesinriktat program. Och skillnad var det, men ingen väsensskillnad. Under ganska många år såg jag det som en utmaning att locka studenterna till lärande och inspirera till kunskapstörst, trots att det blev svårare och svårare i takt med att timmarna och resurserna drogs ner, vilket gav mig sämre förutsättningar att vara lärare och tiden för fortbildning knaprades på. När dessa försämringar av förutsättningarna kombinerades med urholkade studiemedel och sämre förutsättningar för studenterna accelererade försämringarna. 

Sakta och under en följd av år har det sedan stadigt blivit svårare och svårare att göra det man borde göra på en högskola, både för mig som lärare och för studenterna. Ytterst få seminarier fungerar, för ingen verkar ha tid och lusten att lära nytt finns där inte riktigt. Allt fler lärare tvingas anamma en allt mer instrumentell syn på jobbet som högskolelärare, i takt med att styrningen och regleringen av kurserna och även forskningen ökar. Lägg därtill besparingar och en ökad makt hos UKÅ över innehållet och plötsligt har akademin förändrats i grunden. Från ett innehållsfokus till ett formfokus, som är två helt olika saker, som självklart påverkar verksamheten, dess resultat och förutsättningarna att lära och forska. 

Dagens studenter tillhör en helt annan generation än jag, har vuxit upp i ett helt annat samhälle och har gått i en helt annan skola. Självklart kan det inte vara som det en gång var. Jag förstår det och är enormt tacksam för den chans jag fick och för allt jag fått. Jag längtar inte tillbaka, för det är naivt och fåfängt. Men jag kan konstatera att glädjen inte finns där längre. Mitt arbete handlar inte om kunskap och lärande idag, det handlar om poäng, pengar, planer och petimeterkontroll. Formen är viktigare än innehållet. I föreläsningssalar, under handledningar och i möten med studenter handlar det till försvinnande liten del om kunskap och en vilja att verkligen lära. Allt fler vill allt tydligare klara sina poäng och få sin examen. Allt oftare tvingas jag därför läsa texter som inte är skrivna för något annat syfte än att leva upp till kursmålen och betyget godkänt. Detta är själsdödande för mig, och förödande för studenterna som ska ut i samhället och arbetslivet. Alla är offer här och felet är ingens, eller allas!

Vad hände med passionen för kunskap? När jag läste på högskolan och långt fram i tiden handlade arbetet som lärare och forskare om innehållet, kunskapen och det fanns en gemensam lust att lära, samtala och delta på seminarier, både hos lektorer och studenter. Det fanns både tid och förståelse för att tänkande tar tid. Högskolan var en plats där kunskapen stod i centrum och där passionen för lärande och kunskapsutveckling, lusten att utvecklas och önskan att utmanas intellektuellt, var en förutsättning för att lyckas och en tillgång i arbetet. Den absolut största skillnaden mellan då och nu är att passion för kunskap idag är en börda. 

Att jag brinner för kunskap och lärande och vill ägna så mycket tid som bara går att fokusera på innehållet försätter mig allt mer i problematiska situationer. Studenterna upplever mig som krävande och tycker att jag lägger mig i deras privata angelägenheter när jag förtvivlat undrar över varför de inte kommer till seminarierna. Och jag tappar fullkomligt lusten att leva när jag inte möts av studenter som vill lära sig och utmana mig intellektuellt. Maktlösheten inför detta börjar bli plågsam. Känslan av att jag är tillbaka där jag började, i bageriet kryper sig på. Det skrämmer mig. För om akademin, Sveriges högre utbildning och den instans i samhället där kunskap inte bara förvaltas utan även utvecklas, blir en plats där drömmar krossas, glädje dör och kunskap förvandlas till produktion då är inte bara jag ett offer. Det handlar inte längre om jag och min tillfredsställelse med mitt arbete. Det handlar om framtiden, inte bara för mig utan om Sveriges framtid.

Tänker allt oftare på lusten att lära och passionen för kunskap och vad som hände egentligen. Hur ser det ut med detta idag? Om någon kunde visa för mig att jag har fel, att jag blivit en grinig gammal gubbe vore jag tacksam, för då kan jag dra mig tillbaka. Det jag fått möjlighet att göra i akademin är redan långt mer än jag vågade drömma om under 1980-talet. Oron handlar inte om mig. Jag överlever. Jag har min blogg och här kan jag få utlopp för min passion. Men vad händer med samhället om passionen för kunskap inte finns, om lusten att lära reduceras till önskan att klara sig utan anmärkning i UKÅs granskning och en examen? Om ingen gör något om de inte kontrolleras? Hur påverkar en instrumentell syn på kunskap ett samhälle som säger sig vilja vara en kunskapsnation?

Var finns passionen för kunskap idag? Lusen att lära och viljan att göra vad som krävs för att verkligen utveckla kunskap? Snälla, hjälp mig förstå!