Heidegger, vara och tid 13

I går satt jag i möte hela dagen, först med representanter för Trollhättans kommun, sedan med representanter för Vänersborg. Vi talade om kommunernas kunskaps- och utbildningsbehov, om hur högskolan kan bistå kommunerna i arbetet med att främja integration och social hållbarhet. Ett ord löpte som en röd tråd genom dagen: EVIDENS. Och det är ju så det brukar låta: Vi måste ha evidens, för än det ena än det andra. Vi ska bara göra sådant som det finns evidens för. Ja, jo, självklart ska vi inte göra något som inte fungerar. För det är ju det man menar med evidens, att det ska finnas stöd i forskning för metoderna man väljer. Oproblematiskt och självklart. Så har det alltid varit. Ingen organisation har någonsin sagt att vi gör lite som det faller sig, uran tanke. Frågan blir därmed vad ordet evidens betyder?

Under promenaden till stationen lyssnade jag på ett avsnitt av Filosofiska rummet, det handlade om språk. Och öppningsfrågan var: Hur uppstod språket? Vad säger forskningen? De tillfrågade blev svaret skyldig, för det finns ingen evidens för något entydigt svar. Evidens finns i massor, men det existerar ingen evidens för exakt hur det gick till. Språket lämnar nämligen inga spå efter sig som arkeologer kan blottlägga och studera. Och så där ser det ut på nästa alla områden som rör mänskligt liv och kultur, evidensen som finns tillgänglig och ger säker kunskap om en massa olika delar av huvudfrågan säger inget om helheten, om det man egentligen vill veta något om. Hur gör man då? Man är hänvisad till mer eller mindre väl underbyggda tolkningar. Positivismens mål är säker kunskap, men utan tolkning blir det ofta meningslöst. Mänskligt liv, kultur, liksom frågan om varat och tiden som Heidegger undersöker i Vara och tid, är allt för komplexa och vaga frågekomplex för att det ska gå att säga att det finns evidens för svaren som ges. Självklart används all evidens som går att få fatt i, men det räcker inte för att besvara frågan. Är det levt liv vi är intresserade av är evidens viktigt men på inget sätt tillräckligt. Vi behöver teorier och tolkningar också. Kunskapen växer ur samspel och analys. Hermeneutik är lika mycket vetenskap som positivism, men de olika metoderna är skapade för att svara på olika frågor.

Heidegger använder logik och deduktion i sitt sökande efter svar på frågan om varat, och han går noga tillväga. Det vill jag också göra. Jag vill verkligen förstå, och det får ta den tid det tar. Jag har inte bråttom fram till svaret, vägen fram är målet och allt sekundärt jag lär mig av att jobba med frågan och med Heideggers text. Och nu närmar vi oss själva undersökningen. Tänk om det var så vi såg på utbildning och lärande, tänker jag. Tänk om tänkandet och kunskapsutvecklingen fick ta den tid det faktiskt tar att lära och förstå, från grunden. Tänk om allt inte tvunget handlade om effektivitet, kostnadsoptimering och målfokusering. Tänk fler förstod vikten av kompetens att både förstå och hantera komplexitet. Om detta handlar Heideggers text också. Det är kunskaper och färdigheter man får på köpet och som lätt går förlorade när allt fokus och all energi riktas mot en och ett och när allt ska gå fortare och fortare. När hastigheten blir ett självändamål har förståelsen och den fördjupande kunskapen ingen chans. Vad vill vi ha egentligen, ett snabbt svar, eller ett svar som fungerar? 

Sextio sidor in i utläggningen har vi ännu inte kommit fram till huvudfrågan. Först på sidan åttiotvå börjar den utläggningen, först då är vi redo att ta oss an frågorna som Heideggers bok handlar om. Men för att kunna göra det finns fortfarande mycket kvar att säga och tänka. Och trots att boken är på närmare 500 sidor är det ändå bara en del av den helhet som Heidegger ursprungligen tänkte sig. Han skissar i inledningen på ytterligare en del: "Grunddrag i en fenomenologisk destruktion av ontologins historia med temporalitetens problematik som ledtråd." Även del ett, som utgör Vara och tid, var tänkt att innehålla ett tredje avsnitt. Så där blir det när man VERKLIGEN vill veta något om denna typ av frågor, det tar tid och kräver massor av ord, och det finns aldrig några garantier för att man kommer fram. Därför är den absolut viktigaste lärdomen man kan dra rörande kultur, att alla enkla lösningar (som evidens, målsäkring, effektivitet och så vidare) är värdelösa uttryck för önsketänkande. Först när vi förstår detta och inte förrän insikten får genomslag i politiken kan vi hoppas på att närma oss ett långsiktigt hållbart samhälle. Om följande handlar del ett av boken Vara och tid.

Del ett

Tolkning av tillvaron utifrån tidsligheten och explikation av tiden som den trancendentala horisonten av tiden som den transcendentala horisonten för frågan efter varat.

Tiden är den gräns som Heidegger identifierar som den avgörande. Varat är ett vara i tiden, en individuell upplevelse av att vara vid liv, som bara existerar där och när den varande är vid liv, i just den tid som hen lever och verkar, tillsammans med sina medmänniskor. Vara sker i rummet, och tiden är åtskild från det. Här skiljer sig Heidegger som sagt från andra filosofer som ser tiden och rummet som två sidor av samma sak. För Heidegger är det två olika saker, som samverkar. Människan lever inom den ram som tiden ger, och det som är utanför är svårt att nå insikt om, men det är bara utifrån det perspektivet som det går att säga något ontologiskt, objektivt om varat menar Heidegger. Varats vara kan inte undersökas inifrån, vilket är lättare sagt än gjort. Därför dessa noggranna inledande explikationer.

Avsnitt ett [som utgör ungefär halva boken, till och med s. 259]

Förberedande fundamentalanalys av tillvaron

Det primärt tillfrågade i frågan efter varats mening är det varande som är av tillvarons karaktär. Den förberedande existentialism analytikern av tillvaron behöver själv, i enlighet med sin egenart, en förtecknande exposition och avgränsning mot skenbart parallella undersökningar (kapitel 1).

Det handlar om människans avgränsade vara, om tillvaron i vilken livet levs. Men hur avgränsa frågan och undersökningens område? Det är ingen fråga man kan ta lätt på, även det måste först utredas. Utgår man från felaktiga eller problematiska grundantaganden blir hela undersökningen värdelös trots att den utförts med minutiös noggrannhet, för då handlar den om något annat. Det är ett problem som vidhäftar väldigt mycket av dagens löpande-band-producerade forskning, vilket är lätt hänt och helt förklarligt när det är viktigare att nå ett resultat, att publicera sig, än att faktiskt säga något som är viktigt på allvar. Publish or perrish ideologin är en intellektuell och kunskapsteoretisk styggelse, som riskerar att leda till fler problem än den löser. 

Med fasthållande av den ansats som fixerats för undersökningen ska en fundamentalstruktur hos tillvaron friläggas: i-världen-varon (kapitel 2). Detta "apriori" för tillvaroutläggningen är inte någon bestämning sammansatt av lösa stycken, utan en ursprungligt och ständigt hel struktur.

Här tänker jag på kultur, som är en helhet i kraft av sig själv. Heidegger fokuserar dock på människans vara-i-världen. Inte på individen, utan på varat-i-världen, som är en kollektiv helhet, konstituerad av delarna som tillsammans bygger och håller samman helheten, i tiden. En komplex helhet som bara kan förstås och förklaras med bibehållen komplexitet, vilket gör det så problematiskt att kräva evidens. Men ...

Den tillåter emellertid ett betraktande av de olika moment den konstitueras av. Samtidigt som vi hela tiden behåller denna strukturs preliminära helhet i blickfånget, ska dessa moment lyftas fram fenomenellt. Föremål för analysen blir därmed: världen i dess världslighet (kapitel 3); i-världen-varon som med- och självvaro (kapitel 4); i-varon som sådan (kapitel 5).

Delarna kan studeras var och en för sig, men kunskapen om delarna är värdelös om den inte relateras till helheten, som är vad undersökningen handlar om. Det handlar med andra ord, mer än någonting annat, om att hantera komplexitet. Och detta ser jag som det kanske största värdet med boken, eller med arbetet med att försöka förstå innehållet i boken. Om det är något som samhället saknar idag är det just förmåga att hantera komplexitet, vilket kravet på evidens visar med all önskvärd tydlighet. Vi söker desperat efter genvägar, men det existerar inga. Därför behöver vi tänkare som Heidegger, som kan visa detta för oss och få oss att förstå att det tar tid och kräver noggrannhet om kunskapen ska bli meningsfull och användbar. Avsnitt ett avslutas med följande, centrala del.

På grundval av analysen av denna fundamentalstruktur blir en preliminär indikation av tillvarons vara möjlig. Dess existentiala mening är omsorgen (kapitel 6).

Ser fram emot att få fördjupa mig i detta och önskar att det fanns tid och förståelse för det i akademin. Vägen till kunskap är aldrig rak. Det krävs tid, marginaler och förståelse för omvägar och återvändsgränder, insikt om att verklig kunskap inom vissa områden bara kan nås genom att misslyckas. Tänk om det fanns tid och möjlighet att läsa Heidegger med studenterna på högskolan. Och tänk om forskare skrev den typen av böcker idag, om det fanns ekonomi att skriva, ge ut och läsa denna typ av livsverk och noggranna utläggningar. Tänk om det fanns förståelse för varat och vad som är viktigast i livet och tillvaron. Tänk om det fanns tid, att tänka och leva och ta hand om varandra.

Tänk!