Kunskap, känslor, kultur och politik

Att Martin Heideggers anteckningsböcker publiceras just nu är en handling som ser ut som en tanke, men det visar bara att ytterst lite är nytt under solen. Människan har inte förändrats på något signifikant sätt under mänsklighetens historia. Biologiskt och intellektuellt (förmågan att tänka) är nutidsmänniskan identisk med människorna som vandrade ut ur Afrika och skapade de första civilisationerna mellan Eufrat och Tigris. Viktigt att påminna sig om det ibland. Idag förfogar mänskligheten över enormt mycket mer kunskap, fast skillnaderna mellan då och nu är framförallt kulturella. Vi vill gärna tro att kunskap gör skillnad, att bara man vet att och hur påverkar det handlandet, men tittar vi på hur det faktiskt ser ut är det lätt att inse att människan och samhället inte fungerar på det sättet. Den tanken är en dröm om hur det borde vara, inte en sann beskrivning av hur det är. Bara för att vi vill tro något annat, och bara för att vi kämpar för att hålla den tron, den drömmen, vid liv, betyder inte att det är så.

Vad jag vill säga och peka på här är att bara för att det finns kunskap och information, bara för att vi vet, betyder inte att kunskapen och informationen används, att den används rätt eller på ett bra sätt. Heidegger kan sägas vara ett talande exempel på människans komplexitet samt inkonsekvenser och det faktum att intellektuell förmåga inte är någon garanti för godhet. Vishet och kunskap är olika saker, liksom kunskap och information. Skillnaden mellan fakta och värdering må vara klar och tydlig i en vetenskaplig granskning, men i vardagen, samhället, i fikarum och bland vännerna nere på puben, är det sällan uppenbart vad som är vad. Få bryr sig dessutom skillnaden. Och när intresset och viljan att veta hur det verkligen är inte finns, eller när någon medvetet vill förleda andra finns ytterst lite att sätta emot. Känslan vinner nästan alltid över intellektet, för så är människan skapad av evolutionen och detta har inte förändrats bara för att det idag finns vetenskapliga bevis för att det är så.

Idag ska jag föreläsa om kultur i organisationer, för studenterna i Företagsekonomi, och sällan har någon föreläsning känts så viktig. Aldrig tidigare, under mina år som lärare, har kulturvetenskapen känts viktigare. För människan har som jag försökt visa ovan, å ena sidan en dominerande biologi, en kropp fylld av motstridiga känslor och grundläggande behov som kickar in och tar över utan att intellektet har något att sätta emot. Å andra sidan har vi en enorm och myllrande kunskapsbank. Däremellan finns du och jag, och vi är kulturella varelser. Kulturen är det som skiljer människan från djuren, inte kunskapen. Det är en viktig, en avgörande insikt. Därför är kulturstudier oerhört viktiga studier och kulturvetenskapen en betydelsefull vetenskap. Tyvärr är det inte riktigt så det ser ut idag.

Det blir alt mer uppenbart att vi lever i en kulturförnekande kultur. En kultur som behandlar kultur som ett problem, och här finns en obehaglig allians mellan naturvetare och så kallade sverigevänner. Inom akademin beskylls kulturvetarna för att syssla med ovetenskapligt flum, och SD sprider bilden av en kulturmarxistisk, feministisk, elit som förleder folket. Humaniora monteras ner av ekonomiska skäl, vilket är fullt logiskt eftersom kulturen förnekas. Kunskap om det som inte accepteras, det som inte anses finnas, är värdelös. Detta är minst sagt olyckligt att det skapats en kulturförnekande kultur eftersom det är kulturen som dels avgör vilka kunskaper som anses värdefulla och viktiga, dels vad som är värdefullt, viktigt och önskvärt. Kulturen kan vara öppen, nyfiken, klok, välkomnade och förlåtande. Eller så kan den vara stängd, rigid, känslostyrd och repressiv. Ett svep över dagens tidningar visar tydligt vart vi är på väg, trots att det under veckan visats små men hoppfulla tecken på en vändning.

Politik kan handla om eller tala till känslorna, eller till intellektet. Fast om politiken både ska fungera och utgå från intellekt och kunskap krävs en kultur där dessa saker uppfattas som viktiga och värnas kollektivt. Det krävs en djupt känd och utbredd vilja och förmåga att förstå, dels att det är svårt, dels att det aldrig finns några garantier. Därför kommer en politik som talar till känslorna alltid att ha trumf på hand. Och när det växer fram en kultur som förnekar sig själv blir människan ett rö för vinden, utlämnas mänskligheten till känslorna, som alltså inte har något med kunskap och intellekt att göra. Känslans makt är ren och rå. Det går att drömma om att kunskap är makt, men vetande står sig alltid slätt gentemot affekter och känsloargument. Exempel på detta finns överallt, fundamentalismen sprider död och förintelse, näthatet florerar, skrämmer och tystar, populismen växer sig stark och känslor av osäkerhet och rädsla sprider sig som en löpeld. För det finns ingen kultur som bjuder motstånd. Det finns ingen kultur som erbjuder plats för eftertanke och tid för reflektion. Samtidskulturen är genomsyrad av en långtgående ekonomisering där tid ska sparas, pengar ska förmeras och allt ska effektiviseras. Ekonomi är kultur och kultur är ekonomi, det handlar om två sidor av samma sak. Marknaden saknar logik och uppför sig som en trotsig treåring. Ekonomin styrs av känslor, inte av intellekt. Och kunskapen som finns om allt detta talar bara till den som förstår, orkar och vill ta den till sig. Det räcker inte med att informationen och kunskapen existerar, det krävs ett kulturellt klimat där kunskap värderas högt, en kultur som förstår värdet och vad som krävs för att kunskapen ska kunna omsättas i handling. Bara i en kunskapsfokuserad och kulturmedveten kultur kan en skola som värnar kunskapen växa fram, bara i en kultur som uppmuntrar och inspirerar till sökande efter kunskap kan en kunskapsskola uppstå och göra skillnad.

Tänker på när det förändrades, när Sverige tog steget från det gamla till det nya. Och kanske var det när Alliansen tog makten för nio år sedan som allt förändrades. Tonen blev en annan, synen på skatter och statens finanser, samt politikernas roll förändrades. Arkitekten bakom den nya, marknadsanpassade politiken som handlar mer om att vinna opinion och om att tala till känslorna, var Per Schlingman. Vad gör han idag? Han skriver böcker fulla av floskler och är en skugga av sitt forna jag. Anders Borg har lämnat politiken och som så många andra av dem som förändrade Sverige gått över till näringslivet. Fredrik Reinfeldt har lämnat och publicerar nu sina memoarer. Under Alliansen förändrades skolan, och klyftorna växte. Det var också under Alliansens tid vid makten som Sverigedemokraterna växte sig starka. Sverige är inte längre vad det var, och Socialdemokraterna verkar inte ha hängt med alls. Deras politik bygger på förlegade ideal och fungerar inte i den nya sköna värld där kulturen förnekas och känslans makt är stor. Idag går det att vinna val och få makt genom att lova mer än motståndarna. Idag vinner den som lovar mest och kräver minst. I samma stund som politikerna började bemöta varandra med orden: JAG DELAR INTE DEN BILDEN, slogs dörren upp på vid gavel för känslorna, för populismen, kulturförnekandet, kunskapsras och främlingsfientlighet.

Läser en artikel som skrämmer mig, för det som händer i samhället idag uppvisar obehagliga likheter med det som hände under 1930-talet. Det kanske ser ut som om näthat är en ny företeelse, men det är bara nätet som är det. Människorna som fyller nätet med innehåll är de samma och de är lika styrda av känslorna nu som då.Artikeln som handlar om detta är skriven av historikern Mattias Hessérus, och den finns på SvD. Han skriver, skrämmande men klarsynt om Avpixlat och andra populismmedier och deras paralleller till tidningen Fäderneslandet.

Parallellerna mellan Fäderneslandets tilltal, samt publicistiska strategi, och dagens populistpublikationer är tydliga. Båda försöker skapa en känsla av ett land nära undergången där eliterna har tagit över och där folket är förvägrat sin röst. Båda ser också sig själva som sanningssägare som tar sig an ett förljuget etablissemang.

I Dahlins fall blev kampen mellan etablissemangspress och populistpress påtagligt konkret. Fäderneslandet drabbades av en kampanj med syfte att krossa tidningen – en kampanj orkestrerad av delar av den svenska pressen och ett stort antal folkrörelseförbund. Det framfördes bland annat krav på inskränkt tryckfrihet och pressaktörer försvårade aktivt Fäderneslandets distribution. 1923 utgavs till och med en veckotidning med Fäderneslandet som särskilt mål med titeln Dementin, en tidning som främst ägnande sig åt kontraskandalisering.

Fäderneslandets skribenter var anonyma och Dementin såg till att röja deras identiteter och adresser. Till exempel kunde man skriva: ”Skandalskrivaren som idag blivit föremålet vid vår utomordentliga skampåle, bär det något sydländska namnet Bertil Brisquini. Hans hemort är flottstationsstaden Karlskrona och han bodde engång vid Gasverksgatan 15”.

När konstnären och författaren Mollie Faustman 1926 gav sig in kampen mot Fäderneslandet nådde kampanjen sin kulmen. I Dagens Nyheter skrev hon: ”Allt är förgängligt, men denna skvaller-, smuts- och skandaltidning är evig. Kan ingen ta livet av den?” Ett drygt år senare var Fäderneslandet död.

Det svenska medielandskapet har allt sedan dess varit befriat från framgångsrika populistmedier av Fäderneslandets typ. Ett viktigt skäl till det är, vill jag hävda, den svenska kvällspressen. Expressen och Aftonbladet lyckades under lång tid agera språkrör för de grupper som tenderar att vara populisternas mål. Carl-Adam Nycop var, när han var med och grundade Expressen, lika medveten som CS Dahlin varit om att ett visst mått av populism var nödvändigt för att nå en stor publik.

Men Nycop var också en vän av pressetik, liberala värderingar och en professionalisering av journalistyrket. Expressen lyckades kombinera en ansvarsfull journalistik med att ge ”mannen på gatan” en röst. De nya populistiska nätmediernas framgångar är en indikation på att kvällspressen inte längre är lika övertygande i den gärningen.

Dagens etablerade medier står inför samma svårighet som det politiska etablissemanget gör. Hur ska man övervinna den förtroendekris hos breda folkgrupper som för var dag blir allt tydligare? Det är en utmaning. Lyckas man inte ta sig an den kommer tiden då vi kunde tala om ”medierna” som syftande på en homogen sfär att framstå som en historisk parentes.

Med dessa ord och dessa tankar sätter jag punkt, men jag återkommer så klart i frågan. Kultur och humaniora är viktigare än någonsin, men det är en kamp som måste föras på många olika håll och med många olika verktyg och tilltal. Knäckfrågan är hur man får kunskapen att tala till känslorna och hur man skapar en kultur som inte förnekar sig själv.