Hur gick det till, och med stöd i vilka argument eller studier, förändrades akademin? Varför finns det så lite tid och förståelse för den intellektuella verksamhetens komplexa krav? Trots att det efterlyses akademisk kunskap och kompetens är det svårt att få gehör för det som krävs för att skapa och tillägna sig just detta i akademin idag. Alla kan och ska naturligtvis inte läsa Heidegger, men läsning av Heidegger kan bidra till just det som efterlyses: Självständigt, kritiskt, analytiskt tänkande, och kunskap, kreativitet och nytänkande. Att läsa Heidegger och liknande texter tvingar fram kompetenser som inte går att tala eller undervisa om, för de kan man bara lära sig förstå och tillägna sig genom hårt, eget arbete. Att läsa Heidegger handlar lika mycket om insikterna som läsningen förmedlar, som det handlar om att bli bättre på att tänka om och förstå tillvarons komplexitet.
Tillvaron har aldrig varit mer komplex än idag. Nutidsmänniskan lever i ett samhälle som ingen har överblick över och allt fler famlar därför allt mer och allt oftare i blindo. Mitt behov av att förstå, för det är så jag fungerar och det är därför jag sökte mig till akademin, är enormt. Jag kan inte stänga av det, det behovet måste få utlopp. Resultatet, och min räddning är Flyktlinjer. Här kan jag få syn på mina tankar, här kan jag sätta ord på det jag ser och kan undersöka olika sätt att förstå tillvaron. Jag presenterar inga vetenskapliga resultat och jag påstår inget, inte egentligen. Flyktlinjer är en lång serie upprepade försök att förstå tillvaron och det som händer. Det är enda sättet att närma sig en förståelse för kultur. Förstår vi inte vad det innebär att vara, vad varande är, får vi svårt att förstå allt det andra, allt som allt snabbare händer omkring och med oss. Trots det finns inte tiden eller förståelsen. Även om det efterlyses kunskap accepteras inte svaren på frågorna, för att vi lever i en kultur som förnekar sin egen existens.
Heidegger, eller inte han men hans text, kan hjälpa oss ur låsningen som bidragit till att akademin kunnat förändras så snabbt och till att det kunnat växa fram en övertygelse om att kunskap är ett entydigt begrepp som inte kan eller får ifrågasättas. Tyvärr finns alltså varken tiden eller förståelsen som skulle kunna leda till att det avsätts tid och resurser för läsning av denna typ av texter och till seminarier där det är högt till tak och där man kan tänka tillsammans. Arbetet med texter som Heideggers Vara och tid skulle kunna ge oss det vi behöver, men det är paradoxalt nog inte detta de flesta vill ha eller ens orkar bry sig om att undersöka. Därför tvingas allt fler akademiker ägna allt mer av arbetsvardagen åt formen, istället för innehållet. Heidegger fokuserar på innehållet, på vägen (mot det abstrakta målet ökad förståelse för varat) och på kunskapen och kompetensen. Det går inte att mäta varken kunskaperna eller kompetenserna man får av att jobba med texter som Heideggers, Nietzsches eller Deleuzes. Och det är inte därför man läser dem, för att kunna säga att man läst och förstår. Ska man kunna hoppas på att förstå innehållet måste man läsa för sin egen skull och för att man verkligen vill förstå. Tyvärr har akademin förändrats i en helt annan riktning. Idag förväntas man inte läsa för att få kunskaper eller utveckla kompetenser, utbildningen är inte organiserad för livslångt lärande, utan för att så snabbt som möjligt leda så många som möjligt till ett på förhand och i detalj definierat mål, som enkelt kan kontrolleras även av tjänstemän utan vetenskaplig skolning.
Allt detta ser jag, för att jag har skaffat mig kunskaper och kompetenser som handlar om detta. Jag började studera för att jag ville förstå vad det innebär att vara människa och leva i ett samhälle. Jag har studerat kultur i snart 30 år och ju mer jag lär mig desto svårare blir det att inte se förändringen. Om det var så att det fanns en allmän önskan om att studier skulle leda till något annat skulle jag inte vara kluven. Då skulle jag kunna släppa detta, eller ägna mig åt mina studier på fritiden, men nu är det så att samhället och politikerna skriker efter kunskap och kompetens, just den kunskap och kompetens som jag vigt mitt liv till. Kluvenheten kommer sig av att jag bemöts med misstänksamhet när jag presenterar resultatet av min forskning, när jag levererar mina vetenskapligt grundade svar. När jag jämför hur det är och fungerar, med hur det sägs att det borde vara. Med den växande och fördjupade förståelsen för varats komplexitet kommer kluvenheten som ett brev på posten.
Det blev en lång inledning till det jag egentligen ville säga, men funderingarna ovan kommer sig ur läsningen av Heidegger och kan kanske sägas illustrera att vägen till den typ av kunskap jag söker alltid är omvägar. Vill man VERKLIGEN (försöka, för något annat är inte möjligt) förstå kultur och innebörden i begreppet vara måste man utrusta sig med tålamod, måste man inse att svaren växer fram likt komplicerade stjärnmönster på himlavalvet. Kunskapsprocesser av detta slag går inte att skynda på, de tar den tid de tar, hur mycket man än önskar att det vore på ett annat sätt. Vägen fram är därför oftare en omväg än en rak linje mellan okunskap till insikt. Därför är utvikningar av detta slag inte meningslösa, de illustrerar varats (ofta paradoxala) natur och kunskapens karaktär.
[D]en ontologiska uppgiften att ge en icke deduktivt konstruerande genealogi över varats olika möjliga sätt kräver en föregående klarhet om "vad vi egentligen menar med detta uttryck" vara.Allt för ofta talas det om saker som de samtalande inte har en aning om, men tror sig veta. Vara är en sådan sak, ett sådant för givet tagande. Vi utgår från att det går att ta varat för givet. Därför inser Heidegger att undersökningen om varat måste börja där, i ett resonemang om grundlösheten för alla sådana för givet taganden. Därför denna, till synes omständliga väg fram mot problemets kärna. Det kan sägas vara en illustration till hur lätt vårt sätt att leva och tänka ger upphov till missförstånd. Vi har allt mer sällan tid att lyssna på vad som faktiskt sägs, och vi går därför på känsla och lyssnar därför mer på vem som talar, det vill säga på den vi litar på. Och så traderas missförstånd och skapas och cementeras osanningar, som på det sättet görs till sanningar. Svårigheten att förstå varat ligger med andra ord inbyggd i människans sätt att vara, leva och tänka.
All ontologi, må den sedan förfoga över ett aldrig så rikt och fast sammanfogat kategorisystem, förblir i grunden blind och en förvrängning av sin egnaste avsikt, om den inte först i tillräcklig grad klargjort varats mening och förstått detta klargörande som sin fundamentala uppgift.Frågan man måste ställa sig är om man verkligen vill veta, eller om man bara vill bekräfta gamla sanningar. Är det kunskap man söker kan och får inget tas för givet. Allt måste vara MÖJLIGT att ifrågasätta eller utsätta för noggrann undersökning. Även varat, som är det Heidegger undersöker i boken Vara och tid, detta klassiska, filosofiska mästerverk.
2 kommentarer:
Fast jag tycker inte Heidegger är särskilt omständig här. Han går rakt på sak och avfärdar ontologiska kategorialier, dvs. skapandet av olika system och matriser för att dela in verkligheten i kategorier, och menar istället (några sidor längre fram) att vi ska undersöka "existentialerna" istället för "kategorialerna". Brottet mot filosofer som Hegel eller Spinoza är avgrundsdjupt.
Håller med Christopher, jag förvånas faktiskt över hur klart han uttrycker sig och hur väl jag trots allt (tycker att jag) hänger med i tankarna. Det känns befriande och smakar mera.
Försökte illustrera med hjälp av den slingrande inledningen och reflektionen kring vardagen i akademin hur mycket vi behöver tänkare som Heidegger, kanske inte i första hand för svaren han ger, utan för hans förmåga att gå till botten med problemet innan har påbörjar arbetet med att skissa på ett svar.
Idag skapas allt fler system och matriser för bedömning av kunskap, utan att verkligen ställa frågan vad som menas med kunskap egentligen. Och när svaret (beskrivningen av verkligheten) inte passar in i matrisen och det system som används för att avgöra vad som är bra kunskap och viktigt vetande (kartan), skylls diskrepansen på den som levererar det avvikande svaret. Kategorierna (idealbilden) förväxlas konsekvent med existensen (levt liv).
Vi säger oss vilja förstå samhället (eller vad det nu är vi står frågande inför) men svaret godkänns bara om det inte utmanar det som tas för givet, det vi redan "vet". Så känns det i alla fall allt som oftast i forskningen om kultur. Och därför är det så befriande, om än kluvet, att jobba med Heidegger.
Skicka en kommentar