Kort om: varför jag bloggar

Jag har på senare tid fått anledning att fundera, dels över vad det innebär att blogga, dels över varför jag bloggar och vad jag vill med bloggen. Känner ett behov av att skriva om detta, i en kort reflektion. Både för mig egen skull och för läsarnas. 

Flyktlinjer är en blogg om kunskapandets villkor i det samtida Sverige. Det är en kulturvetenskaplig blogg vars ambition är att visa både på tillvarons komplexitet och mångtydighet, och på vad som krävs för att förstå kultur. Jag använder det som kommer i min väg för att driva reflektionen framåt, utåt, uppåt, i riktning bättre vetande. Min mission är att sprida kunskap och locka till lärande. Och jag värnar kvaliteten i det svenska utbildningssystemet som helhet.

Jag är lärare och brinner för kunskap. Kultur är mitt forskningsområde. Ämnet jag bloggar om ligger väldigt nära det privata och personliga, min, mina medmänniskors och andras vardag tangeras därför oundvikligen, hela tiden. För kulturen är sådan och fungerar så. Detta gör att risken för missförstånd ständigt är uppenbar. Särskilt om man inte läser noga, eller om man utgår från någon detalj. Det går inte att skriva om kultur på ett meningsfullt sätt om läsaren inte känner igen sig, om man inte utgår från vardagliga typsituationer. Tyvärr är det så, för det innebär att kunskapen om kultur lätt kan uppfattas som något annat. Och kulturvetaren blir väldigt ofta missförstådd.

Vill därför vara extra tydlig med vad jag skriver om, varför jag bloggar och för vem. Jag skriver av omsorg om kunskapskvaliteten i den högre utbildningen. Och jag skriver för både nuvarande, kommande och gamla studenter, liksom för lärar- och forskarkollegor, samt för en intresserad allmänhet. Jag engagerar mig i skoldebatten för att jag bryr mig om kunskapen, kvaliteten och det livslånga lärandet. Tyvärr inser jag att det jag gör inte alltid uppfattas på det sättet, och det är med sorg jag konstaterar detta.

Om någon känner sig det minsta obekväm med något av det jag skriver om vill jag vara tydlig med att jag lyssnar, drar lärdom och redigerar. Kommentarer tas emot med tacksamhet. Det är så kunskap och ömsesidig förståelse växer, genom respektfulla samtal. Jag skriver detta för att göra vad jag kan för att fokus i inläggen ska bli det rätta. Fokus ska vara på kunskapen, kulturen och det allmängiltiga. Jag gör vad jag kan för att ingen ska känna sig utpekad, men jag inser också att det är svårt och att det är en tunn, tunn skiljelinje. Och här famlar jag lite i blindo känner jag. 

Var går gränsen? Vad är okej, och vad är oetiskt? Vet någon? Jag efterlyser ett samtal om detta, inte minst i ljuset av den uppjagade stämning som just nu piskas upp på sociala medier och som håller på att slita itu samhället. Sociala medier är också ett uttryck för kultur, också något som behöver undersökas och som alla som vill vara där och uttrycka samt dela med sig av tankar, insikter, länkar och utbyta reflektioner behöver reflektera över. Inget är givet i dessa frågor.

Allt vi gör, både på nätet och i andra sociala forum, gör vi såväl med som mot varandra. Viktigt att aldrig glömma det!