Tänker med Deleuze XXXVIII

Bristen i dagens samhälle på förmåga att tänka kritiskt, är utbredd och alarmerande. Utan den faller allt annat som ett korthus. Utvecklingen i det stora landet i öster visar hur snabbt det kan gå att falla tillbaka till ett feodalt samhälle. Dagens Under Strecket handlar om Putins gåtfulla väg till makten, och det är intressant och viktig läsning. Artikeln är ett resultat av hårt och nitiskt kritiskt granskade arbete. Anders Sundelin skriver, bland annat.

För Putin är lagen och domstolarna underordnade den politiska viljan. Bara så kan ordning råda. I en intervju beklagade sig den nyvalde presidenten över att han i Sankt Petersburg aldrig fått kontroll över stadens privata kasinon, lagstiftningen stod i vägen, men hade han bara fått fortsätta ”skulle jag ha klämt åt kasinona till slut”. När han förklarade krig mot terrorismen klargjorde han, på sitt sätt, att terroristerna skulle jagas, hittas och när de hittats skulle de krossas: ”Även om vi hittar dem på toaletten. Vi kommer att knäppa dem på skithuset. Slut på historien.”

Möjligen är vägen till makten gåtfull, som titeln på artikeln antyder, men det faktum att han kan sitta kvar är ett resultat av det sammanhang vari han verkar. Putin är en, om än mäktig, man. Utan hjälp underifrån, och utan stöd från rådande strukturer är förhållandet omöjligt att upprätthålla.

Historien berättas i flera aktuella böcker om mannen som lyckats bli president tre gånger men få kände till innan han blev det första gången: Masha Gessens Mannen utan ansikte (övers: Nille Lindgren, Brombergs, 416 s), Edward Lucas Deception: Spies, lies and how Russia dupes the west (Bloomsbury, 384 s) samt Angus Roxburghs The strongman: Vladimir Putin and the struggle for Russia (I B Tauris, 288 s). Den berättas också i Anna Arutunyans Tsar Putin. Myter, makt och despotism (övers: Stefan Lindgren, Ordfront, 311 s), men den boken handlar inte så mycket om Putin som om den ryska själ som hon menar att han är en avspegling utav; detta behov av en despot som ställer saker till rätta. Må så vara.

Behovet av en despot kanske känns avlägsen och det är lätt att förfasas över det som sker, om det betraktas från avstånd. Betänk då att det för bara någon vecka sedan presenterades en undersökning gjord här i Sverige, som visade att påfallande många unga här hemma, idag, visade sig vara positivt inställda till diktatur. Demokrati och välstånd är bräckliga tillstånd. Det är socialt upprätthållna förhållanden som kräver tid, möda samt omsorg, och inte så lite kritisk granskning, för att även fortsättningsvis kunna kännas igen som demokrati och välstånd, individuell frihet, och så vidare. Samhället är aldrig givet, det skapas i och genom levt liv, ur vardagliga handlingar, av folket, den stora massan.

Hardt och Negri skrev boken Imperiet och lanserade begreppet Multituden, vilken också var titeln på deras andra bok tillsammans. Det begreppet vilar tungt mot Deleuze och Guattaris tankar, och mycket har sagts om användningen av det. Är inte säker på hur mycket jag kan hålla med Hardt och Negri, och deras sätt att använda begreppet. De försöker hitta vägar att styra multituden, vilket är vanskligt. För det är ju precis vad en sådan som Putin lyckats med. Poängen med begreppet, som jag ser det, är att det väcker tankar och att det manar till eftertanke. Det främjar kritiskt tänkande, samtidigt som det visar hur viktigt det är att befolkningens breda lager har denna förmåga.

Det blev en lång inledning, men den har hela tiden haft Deleuze och Guattari, och deras text: 1227 - Traktat om nomadologin: Krigsmaskinen, i åtanke. Det var tankarna på den texten som fick mig in på tankarna om Putin, och om vikten av ett folk med god och väl spridd förmåga till kritiskt tänkande. Det är den enda garantin vi har mot diktatorer och despoter. Balansen mellan territorialisering och deterritorialisering är delikat, men avgörande. Därför oroas jag djupt av elitsatsningar, ökande klyftor i skolan och den hunger efter kontroll och jakt på effektivitetsvinster, samt inte minst ekonomins primat i samhället. Pengar för pengarnas skull. Ett samhälle där förmering av kapital är den överordnade principen och målet för all verksamhet, det är ett farligt samhälle. Ett slags diktatur det med, för den enda vägen, oavsett hur den ser ut, det är en väg mot undergång. Det är som jag ser det den viktigaste lärdomen man kan få av/från Deleuze och Guattari. Viktig läsning alltså, för alla. Tyvärr anser inte vår folkvalde utbildningsminster det. Därför har vi som förstår och som har insett ett ansvar. Författandet av dessa bloggposter är mitt sätt att sprida budskapet. Jag bygger av det jag har och gräver där jag står, och litar på bärigheten i tankarna.

Den förste och primäre kringresande är hantverkaren. Hantverkaren, som inte är jägaren, odlaren eller djuruppfödaren. Inte heller är det sädesrensaren eller krukmakaren, vilka bara på ett sekundärt sätt ägnar sig åt hantverk. Hantverkaren är den som följer ett materieflöde som ren produktivitet: alltså i dess minerala och inte vegetala eller animala form.

Kulturvetenskapen, inte bara som hantverk, utan som hantverkare. Gillar den tanken. En rörlig och kringresande vetenskap som följer flöden av materia. Människor i samverkan, kultur, organisationer, samhällen, kan ses som flöden av materia. Kraften, den samlade kraften, är enorm. Om den kan likriktas, vill säga. Och det vill ingen, inte egentligen. Utom möjligen en sådan som Putin, i alla fall så länge han är på toppen. Men ju mer makt man har, desto hårdare faller man, när/om man faller. Och vad tjänar övriga på att ha en ledare? (... Plats för reflektion ...)

Flöden är vad vi har att göra med, det är vad vårt vardagliga handlande ger upphov till. Konsumtion leder till sopberg. Drömmar om exotiska platser i kombination med pengar = växthusgaser och klimatförändringar. En röst på Sverigedemokraterna ger ingen makt, men många gör det. Oavsett av vilket skäl man röstar på dem. Vägrar tro att andelen rasister är lika stor som väljarstödet för SD, men konsekvensen är röstandet är att deras röst får kraft, deras syn på människor påverkar Sveriges officiella syn och politik. Detta kan ingen hindra, och stadsministerns vägran att samtala med Jimmie Åkesson ger bara cred till Reifeldt. Inget förändras i sak, just för att makten kommer underifrån, ur multituden.

Flöden, överallt flöden, som inte går att stoppa. Det enda man kan göra är att reglera dem. Dämmer man upp växer kraften, vilket gör det svårare att reglera flödet längre fram. En sådan förståelse av samhället hämtar inspiration från Deleuze och Guattari, den är ett resultat av mitt arbete med begreppen. Det jag ser när jag studerar Sverige och världen påverkas av vilka verktyg jag använder, och vad jag försöker göra här är att visa på användbarheten med Deleuze och Guattari. Bloggposterna i denna serie är att betrakta som försök att sätta igång tankeprocesser. Jag vill med skrivandet intressera läsarna för både samhället/kultur och för Deleuze och Guattari, vidare vill jag engagera och främja kritiskt tänkande. Vi är alla följare, handelsresande, det gäller bara att läsa sig se och förstå det.

Han är inte den människa som tillhör jorden eller marken, utan underjorden. Metallen är materiens rena produktivitet, och den som följer metallen är producenten av föremål par excellence.

Tänker här på kultur, som inte är något i sig. Det är den samlade effekten av levt liv och mänsklig interaktivitet på gruppnivå. Därför kan den varken studeras direkt, eller styras. Vad vi har att göra med är mellanrum vilka aldrig kan nås eller förklaras en gång för alla. Något ständigt föränderligt, inget man har, utan något man gör, tillsammans. Därför sker produktionen av kultur alltid och överallt, någon annan stans. Följaktligen finns inget annat sätt att förstå, än att följa. Handelsresande är vi alla, alltså. Ingen kan vara expert på kultur, för den är inget, den blir. Utan slump, ingen kultur. Kultur är med andra ord synonymt med upplösning, men om det bara finns upplösta element finns inga flöden. För att flöden skall uppstå krävs kontroll. Balans mellan territorialisering och deterritorialisering är alltså vad som krävs, vad som är förutsättningen för samhällen (för mycket kontroll är lika med död). Förändring är det enda som är konstant, alltså måste vetenskapen om samhället följa med.

Som Gordon Childe har visat är metallurgen den förste specialiserade hantverkaren, och han ger därigenom upphov till kårer (hemliga sällskap, skrån, brödraskap). Hantverkaren-metallurgen är den kringresande eftersom han följer underjordens materieflöden. Förvisso står metallurgen i relation till de ”andra”, de som tillhör marken, jorden och himlen. Han står i relation till de bofasta samhällenas odlare och till de imperiets celesta funktionärer som överkodar samhällena: han behöver dem för att leva, han är beroende för sitt uppehälle av ett imperialt agrikulturellt förråd.

Balans, som sagt, är vad som krävs för liv och för att kunna uppnå hållbarhet. Balans mellan kontroll och frihet. Balans, balans, balans, det kan inte nog poängteras. Den enda vägen är vägen mot fullkomlig kontroll, vilket innebär död och förintelse av allt det vi lärt oss ta för givet. Om alla läser mattematik, eller strävar efter att få Nobelpris, då har vi inget samhälle. Samhällen och livgivande kulturer uppstår ut mångfald, och mångfald är också vad som krävs för hållbarhet. Eftersom inget vet hur framtiden skall bli är det viktigt att aldrig lägga alla ägg i samma korg. Evolutionen bygger på samma princip, genom att kasta ut en mångfald av varianter i det rådande sammanhanget ökar chansen för livet som sådant att överleva. Samma gäller samhällen och kultur, om de som sådana skall kunna överleva krävs mångfald. För att stå väl rustad inför framtida hot som idag inte går att föreställa sig. Mångfald, balanserad mångfald.

Men i sitt arbete står han i relation till skogsborna och är delvis beroende av dem: han måste upprätta sin verkstad nära skogen för att få det kol han behöver. Via sitt rum står han i relation till nomaderna, eftersom underjorden förenar det släta rummets mark med det räfflade rummets jord: det finns inga gruvor i de imperiala agrikulturernas alluviala dalar, man måste genomkorsa öknar, ta sig an berg, och frågan om kontroll över gruvorna involverar alltid nomadfolken, eftersom varje gruva är en flyktlinje som kommunicerar med de släta rummen – i dag skulle man kunna säga samma sak vad gäller oljeproblemet.

Olja är en central aktör för det liv och den kultur vi tar för givet. Olja har format och formar tankar, teknik och miljön. Oljan har mer makt än Putin och alla ledare tillsammans. Vi är alla slavar under oljan, oavsett om vi har bil eller inte. Kulturen av idag förutsätter olja. Oljan inte bara smörjer maskineriet, den är själva förutsättningen för allt. Första steget mot förändring av rådande förhållanden är insikt om detta. Nästa steg nås med hjälp av kritiskt tänkande, och bortom det går inte att veta något om.

Vem sa att kulturvetenskap inte var nyttigt? Vem sa att Deleuze och Guattari var döda och begravda, att vi var färdiga med Foucault? Och vilken blir konsekvensen om vi köper sådana uttalanden, och kollektivt agerar som om det vore sanningar? Viktiga frågor, utan givna svar ...