Tänker med Deleuze XXXXVII

Stadsapparatens övertagande av krigsmaskinen handlar det om hos Deleuze och Guattari, och jag använder deras tankar för att förstå mitt levda liv och de sammanhang jag ingår i. Stadsapparaten står för sammanhållande, kontroll, förvandling av yttre förhållanden, och nomaden representerar rörelse, innovation, anpassning till yttre förhållanden. Två ytterligheter längs ett kontinuum, varken mer eller mindre. Det är poängen med texten, det är så jag läser och använder den. Som ett verktyg för att bena upp och förstå riktningar, tendenser i och för att urskilja mönster i tillvarons myller. Kultur är som bekant inget, den blir till och förändras. En kollektiv process av tillblivelse. Och processen framskrider mellan två ytterligheter vars inbördes relation reglerar hastigheten och flödets rörelse. Blir kontrollen och fasthållandet allt för stark, om territorialiseringen blir total då stannar flödet upp och processen dör. Och om upplösningen av delarna, deterritorialiseringen, blir allt för stor förångas, upplöses flödet och dess rörelse sprids som frön för vinden. Båda ytterligheterna leder till att processen slutar vara en process av tillblivelse.

Deleuze och Guattari utgår från, och visar med hjälp av otaliga exempel hur makten, sammanhållandet, kontrollen, eller tendenserna till territorialisering, överallt verkar vara den kraft som har övertaget. Det handlar emellertid inte om något stort övertag, men viljan till makt och sammanhållning verkar vara en självgående process. Därför blir det viktigare, för att uppnå balans i samhällsprocessen, att verka för upplösning, för att balansera krafterna mot varandra och för att skapa en dräglig tillvaro för dem som lever här och nu.

Läser mer om detta i en bloggpost hos Intensifer, som även om den har några år på nacken fortfarande är brännande aktuell. Kullenberg tangerar där vad jag förstår som Deleuze och Guattaris övergripande syfte med sitt projekt Capitalism and Schizophrenia, att utveckla metoder för att hindra fascismen från att slå rot i samhället. Han skriver:

Auktoritära stater är konservativa i meningen att de tar till repressiva åtgärder för att förstärka social ordning och därmed bevara statsapparaten och dess styre. Fascism, däremot, är när en stat agerar suicidalt, alltså går emot sitt eget bevarande på bekostnad av att man drar med sig medborgarna i ett destruktivt kaos. Ni som har sett filmen “Der Untergang” har en bra utgångspunkt. Det är visserligen bara en film, men när Hitler vägrar medla fred och låter Berlins befolkning dö i massor utan anledning, så ser vi den mest extrema form av fascism enligt Deleuze och Guattari, som faktiskt citerar Hitlers egna ord: “If the war is lost, may the nation perish.” En krigsmaskin har tagit över statsapparaten och fått krig som objekt.

Hos Intensfier handlar det om övervakning av trafiken på internet, men exemplen på territorialisering, på rörelser i riktning sammanhållning är många. Och därför viktiga att uppmärksamma, för att inte gå maktens ärenden. Makten är alltid anonym, ansiktslös. Ingen har makt, den är en i världen inneboende kraft som kan vara lockande men som man inte bör leka med. Nietzsche talar om detta i termer av vilja till makt. Spinoza använder Conatus för att peka på likande tendenser. Det handlar om sammanhållning, och den bär på sin egen förgörande kraft. Makten vet sällan sitt eget bästa, det har historien visat. Har den väl fått fäste dundrar den på, tills inget mer finns att överta. Inom ekonomin syns detta i form av tendensen hos allt fler organisationer att generera pengar för pengarnas skull. När kontrollen blir ett självändamål har medlet blivit mål. Det är det samma som död. Oavsett vad man har att göra med. Upplösning, upplösning, upplösning måste därför vara mantrat. Att utveckla metoder för att främja upplösning, det är mitt mål med den Kulturvetenskap jag vill se förverkligad. Därför, åter till Deleuze och Guattari.

En andra typ av problem gäller de konkreta former i vilka övertagandet av krigsmaskinen sker: via legosoldater eller via territorier? En yrkes- eller värnpliktsarmé? Specialkårer eller nationell rekrytering? Dessa alternativ är inte bara oklara, det finns också alla typer av blandningar mellan dem. Den mest relevanta eller generella distinktionen vore kanske den följande: rör det sig bara om en ”inbyggnad” av krigsmaskinen eller om ett ”övertagande” i egentlig mening?

Hur används makten, förmågan till förändring, rörelse inom stadsapparaten? Och är övertagandet partiellt, eller totalt? Är makten ett medel för att uppnå ett kollektivt och i demokratisk anda gemensamt beslutat mål, eller har makten blivit ett mål i sig? Det är frågor som alla kan och borde ställa oftare, till den politik som förs. Och för detta ändamål utvecklade Deleuze och Guattari verktyg. för att motverka utvecklingen av fascismen. Fascismen handlar alltid mer eller mindre om kontroll, om strävan efter övertagande av krigsmaskinen. Om en överhängande risk för död, för att man är korkad nog att leka med elden. Upplösning, upplösning, upplösning. Viktigt! 

Statsapparatens övertagande av krigsmaskinen sker på två sätt, antingen genom att bygga in ett samhälle av krigare (som kommer inifrån eller utifrån) eller tvärtom genom att upprätta det på grundval av regler som svarar mot det civila samhället i dess helhet.

En ekonomi som har som enda mål att generera mer pengar, till varje pris. Det är en stadsapparat som övertagit krigsmaskinen. En politik som främjar detta går maktens ärende, det är en politik som leker med elden. Den är visserligen inte fascistisk, men den är lika fatal. Risken för död är lika överhängande för alla stater som väljer den vägen. Medel som blir mål är lika farliga oavsett hur de ser ut. Droger är ett annat exempel. Heroin till exempel. Den som sätter sin kropp i samband med drogen heroin riskerar att övertas, utsätter sin kropp för risken att bli heroinets verktyg för uppfyllandet av sina egna syften. Risken för död är överhängande. Och pengar är ett slags drog. I lagom dos kan det vara fantastiskt, men risken finns alltid att medlet blir ett mål i sig. Vaksamhet, och upplösning är motmedlet. Kritiskt tänkande, om vi snackar vetenskaplig kompetens. Ju fler som kan och förstår desto större är chansen att vi inte går mot undergång. 

Även här kan dessa olika former övergå i varandra ... Den tredje typen av problem gäller slutligen medlen för övertagande. I detta avseende skulle man behöva beakta de olika fenomen som rör Statsapparatens grundstruktur: territorialitet, arbete eller offentliga arbeten, och skatteväsende. Bildandet av en militärinstitution eller en armé innebär med nödvändighet en territorialisering av krigsmaskinen, det vill säga förläningar av land, ”koloniala” eller inhemska, vilka kan anta olika former.

Tänker här på turerna kring JAS, och hur besluten om detta tas både inom makten i Sverige i och förhandlingarna med andra länder. Det handlar om både pengar och krigsmateriel. Riskerna torde vara uppenbara, betraktade i ljuset av ovanstående tankar. Lite kritiskt tänkande hade inte skadat, för att undvika att medel blir mål. Deleuze och Guattari skrev sina böcker i Frankrike för över 40 år sedan, men tankarna är brännande aktuella och verktygen användbara.

Men samtidigt bestämmer skattesystemet karaktären hos de tjänster och de skatter som de förmånstagande krigarna ska erlägga, och framför allt den typ av civil skatt som delar av eller hela samhället underkastats för att underhålla armén.

Sverige har inte varit i krig på närmare 200 år, ändå är kriget ständigt närvarande och påverkar samhället på ett mer genomgripande sätt än man kan ana, om man inte verkligen sätter sig i vad som händer och hur man resonerar i maktens korridorer. Vem/vad tror ni gynnas av att befolkningen intresserar sig för annat än politiken som förs? Makten, den ansiktslösa. Det är vad jag satsar mina pengar på. Vi leker med elden, i närheten av ett bensinlager. Det är på riktigt. Därför blir jag lika rädd varje gång jag hör någon säga att man inte är intresserad av politik. Vad man säger då är att man inte är intresserad av sitt liv, på sikt.

Och på samma gång måste Statens offentliga arbeten omorganiseras i syfte att ”underhålla territoriet”, där armén spelar en väsentlig roll, inte bara genom fort och kraftpunkter, utan också genom strategiska kommunikationer, den logistiska strukturen, den industriella infrastrukturen, etc. (och man kan notera Ingenjörens roll i denna form av övertagande).

Björklund håller på att omorganisera Sveriges högre utbildning. Han omfördelar resurser till forskning. Vad satsar han på? Ingenjörer, så klart. Någon som ser ett mönster? Och jag menar nu på inget sätt att vi drabbats av en konspiration, om nu någon trodde det. Absolut inte. Samhällsutveckling är är en komplex process. Den går inte att detaljstyra mot något bestämt mål, som sagt. Det är en process som bara går att följa med, eller försöka påverka på marginalen. Den som har kraft nog kan underblåsa tendenser till antingen territorialisering, eller deterritorialisering. Och vår nuvarande regering leker helt klart med elden. Ekonomsikt, försvarspolitiskt och ifråga om forskning och utbildning.

Ropen skalla: Upplösning, upplösning, upplösning. Tillsammans utgör vi en betydande kraft, om vi bara kollektivt intresserar oss lite mer för samhällets tillblivelse, det vi delar med allt och alla andra. Tänk på det nästa gång tågen krånglar, arbetslösheten ökar eller sjukvården stänger en avdelning till. Åt vilket håll är vi på väg? Mot balans och hållbarhet, eller mot territorialisering eller deterritorialisering?