För vem eller vad finns företag?

Det som följer hämtar inspiration från dagens SvD, min morgontidning, mitt universitet. Det medium som mer än något annat ger mig uppslag till analyser av kultur. Morgontidningen ger mig en efter rådande kulturella normer, sorterad bild av världen, kulturen och det omgivande samhället. Det är vad som gör morgontidningen viktig och värdefull, för att den gör ett slags första grovsortering av aktuella händelser, och för att den skapas av kunniga och analytiskt drivna journalister. Snabba nyheter får jag på anat sätt, morgontidningen ger mig förståelse, sätter saker i sammanhang och hjälper mig se sådan jag annars missat. Att läsa morgontidningen kan och får naturligtvis aldrig ses som en ersättning av andra källor, eller som en ursäkt för att slippa tänka själv och kritiskt om den värld vi lever i. Förståelse för kultur, samhället och världen kan bara uppnås genom självständigt, kritiskt tänkande. Genom att ta in och analysera, det vill säga jämföra olika källor mot varandra och i ljuset av vedertagna insikter och kunskaper. Och för att bygga ett hållbart samhälle är det av yttersta vikt att så många medborgare som möjligt äger denna förmåga, inser vad som krävs och sedan också agerar i enlighet med insikten. Det finns inga genvägar till det perfekta samhället, skulle man kunna säga.

Läser i Näringslivdelen, under avdelningen Karriär, om vikten av att ta vara på företagens interna kunskaper, om att det är en viktig framgångsfaktor i den stenhårda konkurrensen. Utgångspunkten är en undersökning av Anna Jonsson, forskare på Ekonomihögskolan vid Lunds Universitet. Hon menar att Sverige riskerar sin konkurrenskraft "om man inte lyckas hejda kunskapssvinnet i arbetslivet", och jag är benägen att hålla med. Dock är jag osäker på om vi menar samma sak, eller strävar efter samma mål. Jag är nämligen inte säker på att den kunskap som Johanssons forskning resulterat i kommer att användas till det jag brinner för och tror på. Jag förstår ekonomins roll och betydelsen av global konkurrens. Men jag tror samtidigt att det finns en stor fara i att prioritera ekonomi framför människor. Det är där det börjar gnissla när jag läser. Jonsson menar att,

allt i en organisation handlar om kunskap och kunskapsöverföring, slår hon fast, och är det som ger konkurrensfördelar. Kunskap utmärker framgångsrika företag. Men kunskap är inte bara något som finns och som enkelt kan skrivas ned i dokument, utan något som hela tiden utvecklas med individerna i en organisation.

Kunskap är viktigt, absolut. Men för vem, för företaget eller för människorna? Här finns det olika uppfattningar, och de utgår vanligtvis från och styrs av vilken position man har i organisationen. Min erfarenhet och kunskaperna jag på området pekar entydigt i riktning mot företaget, organisationen. Den vill ha och behöver kunskapen, och det utvecklas ständigt system för att överföra kunskap från de anställda till systemet. Och sedan, eftersom ekonomin är det som prioriteras, gör man sig av med allt och alla som inte behövs längre. Företagen lever av kunskap, men äter människor. Och det förändras inte genom denna typ av forskning, det riskerar snarare att förstärka och effektivisera den utvecklingen.

Insikterna som förs fram av Jonsson är dock viktiga. Hon pekar till exempel på att kunskap inte på något enkelt sätt går att överföra till dokument eller byggas in i strukturer. Kunskap, menar hon, är något som ständigt utvecklas, av och tillsammans med individerna i en organisation. Jonsson pekar dessutom på en rad viktiga problem.

När anställda känner sig utbytbara minskar eller försvinner motivationen till att överföra sin kunskap till organisationen. Många känner sig som kuggar i maskineriet och saknar motivation att överföra sin kunskap och erfarenhet till kollegor. Andra slår vakt om sin position och vill inte dela med sig av kunskap till kollegor som därmed kan komma att hota deras position.

–En medarbetare som känner sig sedd, behövd och värdefull blir mer motiverad att sprida sitt kunnande till kollegorna.

Anna Jonsson har sin doktorsavhandling och senare i en post-doc-studie studerat hur två av Sveriges mest framgångsrika företag, Ikea och advokatbyrån Mannheimer Swartling, har lyckats överföra och utveckla kunskap, och hur de motiverar medarbetarna till det. Erfarenheterna har hon sammanställt i boken Kunskapsöverföring och Knowledge Management (Liber).

Är dessa två dessa två företag representativa för näringslivet? Knappast. IKEA är inte börsnoterat, och en advokatbyrå är så klart beroende av sina anställda. Det jag ser är två företag som är föredömliga i sin syn på anställda, och det är vad denna bloggpost handlar om. Andra problem, bland annat med IKEA, lämnas här därhän. Företagen som studerats har en eftersträvansvärd syn på sina anställda, men vad händer med kunskapen, när forskningsresultaten skall omsättas i managementpraktik i andra företag, i andra typer av företag, i börsnoterade företag? Vad händer med människorna i företag och organisationer där kortsiktig, ekonomisk vinst är överordnad allt annat? Det är den viktiga frågan, och här ser jag som kulturvetare en rad faror och problem. Jag är nämligen högst osäker på att sådana företag resonerar som Jonsson, som säger att.

– Framgångsrika företag faller inte i fällan att enbart lagra och göra kunskapen tillgänglig via it-system, utan bygger en kultur där medarbetare både vill, kan, och ges möjlighet att dela med sig av sina kunskaper och kunnande till andra. Man har förstått vikten av att organisationens struktur och kultur ska stödja varandra, genom vad jag kallar strukultur, där det är kul att lära och dela erfarenheter. Också det informella korridorsnacket är viktigt.

För att man som anställd skall vilja dela med sig krävs att man känner sig trygg i övertygelsen om att man får stanna kvar i organisationen, att man inte drabbas av uppsägning så fort konjunkturen svänger. Därför är det bara företag som är beroende av specifika individer med speciell och unik kompetens som har något att lära av forskningen. Det som är avgörande är hur man ser på framgång? Hur mäter man det, och vad tar man fasta på? Om det är ständigt ökad ekonomisk vinst och snabb avkastning till aktieägare som räknas. Om organisationens väl och ve prioriteras för de anställda, då är denna typ av kunskap värdelös, eller kan i värsta fall användas av företagsstrateger för att optimera vinsten på bekostnad av de anställda. Låt oss hoppas att jag har fel!

Låt oss hoppas att Jonssons råd till företagarna, och principerna som advokatbyrån arbetar efter upphöjs till norm i arbetslivet.

Anna Jonssons tips till företag hur de ska ta tillvara på kunskapen inom företaget:
1. Skilj mellan att hantera, överföra och utveckla kunskap. Hantera: dokumentera till exempel i it-system. Överföra: att samtala och dela erfarenheter löpande. Utveckla: reflektion och lärande genom till exempel debriefingmöten.
2. Analysera vilken kunskap som behöver hanteras, överföras och utvecklas.
3. Utgå från individens perspektiv för att bättre förstå varför kunskap överförs – eller varför inte.
4. Skapa en lärandekultur genom en strukultur (struktur och kultur) där svenskt ledarskap vägleder. 

Vi-tänkandet är viktigt på advokatbyrån Mannheimer Swartling, och om man vill ha en framtid där ska man inte bygga personliga varumärken.
– Vi delar vinsten lika vilket motverkar intern konkurrens och det har skapat en kultur hos oss som gör att alla delar med sig av sin kunskap, säger Jan Dernestam, vd på Mannheimer Swartling. Varje uppdrag har exempelvis ett handledarsystem med en äldre och en yngre jurist för att föra kunskapen vidare.
– När man börjar hos oss är man på en avdelning i ett år, sedan byter man avdelning och efter det väljer man specialitet, säger Jan Dernestam. Det finns förstås undantag för dem som redan är specialister.

Tänk om det var så det såg ut på arbetsmarknaden generellt. Tänk om detta var den rådande managementfilosofin. Tänk om! Låt oss hoppas att det blir så. Låt oss handla och verka för att realisera dessa tankar. Det finns inga garantier, men gör vi inget händer inget, det är viktigt!

Vad har vi att kämpa mot? Vilka krafter är det som måste övervinnas för att människan skall kunna prioriteras över organisationen och dess överordnade mål att skapa ekonomisk vinst? Om det läser jag i samma tidning. I en notis, under rubriken: Vad händer i världen. Där läser jag att WTO nästa vecka skall hantera en tvist mellan Australien och världens ledande Tobaksbolag. Tvisten utgår från det beslut som togs nyligen (se här) och som går ut på att "alla cigarettpaket ska vara omärkta, enfärgade och enbart ha cigarettnamnet i liten stil utan logotyp." Jag läser vidare i notisen: "Tobaksbolagen rasar mot förslaget, och Ukraina har begärt att WTO avgör om Australiens agerande utgör ett onödigt handelshinder och brott mot patenträtten." Följande tankar dyker upp i huvudet.

1. I vems intresse agerar Ukraina, och på vems uppdrag? Hur kom man fram till beslutet att överklaga, och hur demokratiskt förankrat bland befolkningen i landet är det? Jag har naturligtvis inga bevis, men nog är det rimligt att anta att Philip Morris har haft ett finger med i spelet, eller?

2. I vems intresse agerar tobaksbolagen? Australien har inte förbjudit dem att sälja cigaretter, bara förbjudit dem att göra reklam för produkten. Man brukar säga att läkarvetenskapen är fullkomligt överens om en sak, en enda sak, och det är att tobak är skadligt för hälsan. Och rökning är skadligt från första cigaretten, det finns inga tröskelvärden. Tobaksbolagen har ett, och ett enda mål, att tjäna pengar. Kosta vad det kosta vill. Omsorg om människor kommer långt ner i deras prioriteringsordning. Hur de behandlar sina anställda vet jag inte, men ifråga om företagens prioriteringar är det glasklart: Ekonomin är överordnad allt annat!

Tyvärr är detta inte unikt för tobaksbolagen, det är mer eller mindre den rådande principen i näringslivet. Därför är jag kritisk till och vill höja ett varningens finger mot den typ av forskning som Anna Jonsson bedriver. Min invändning handlar om vad som är viktigast. Jag menar att vi först behöver diskutera prioriteringarna, och sedan kan man undersöka och samtala om vad som är den bästa vägen dit.

Vilket samhälle vill vi ha? Ett där ekonomin är målet och överordnad människorna, eller ett där människorna är viktigast, och ekonomin är ett av många olika medel för att skapa hållbarhet i ordets vidaste mening? Jag vet vad jag väljer, och verkar för, här och på andra ställen.