Vad kan kulturvetenskapen lära av Alexander Bard?

Fick en ny, och pigg tidning i brevlådan förra veckan. DIKs medlemstidning har genomgått en metamorfos, och kommer från och med nu ut i nytt format, med ny layout och piggt innehåll. Dags att Kulturvetenskapen gör det samma. Ömsar skinn, och kommer ut i ny skepnad. Slutar gnälla, samlar ihop sig, och kastar sig ut i världen. Vi behövs, och vi både vill och kan. En ny värld randas, inget är som det var, och det finns bara vägar fram. Hög tid att inse det, annars finns ingen framtid för humaniora. Om inte bittert mumlande och drömmar om fornstora dagar räknas som en väg fram.

Världen förändras, det är vi de första att skriva under på. Kultur som process är en tanke vi odlat i årtionden. Lite konsekvenstänkande vore klädsamt. Vi måste hänga med, och eftersom det står fullkomligt klart att vi inte kan styra utvecklingen så bör vi göra det bästa av situationen. Vi bör aktivera vår följsamhetskompetens och bege oss ut ur akademin, ut i världen. Kasta oss ut där kultur blir till, i samhället, och engagera oss i det levda livet som vi delar med alla andra medborgare. Våra kompetenser måste sättas i verket, och eftersom ingen ber oss om detta måste vi göra det själva. Vi måste sluta gråta, börja forska och pocka på uppmärksamhet. Inte vänta på medel och uppskattning, utan tränga oss på, överallt där vi vet att vi behövs. Och även om ingen efterfrågar våra kunskaper och kompetenser.

Ping heter tidningen jag inledde med. Första numret innehåller en intervju med artisten och filosofen (ja ni läste rätt, samhällsfilosofen) Alexander Bard. Högintressant läsning, men också lite skrämmande för den som vilar på lagrarna och de som drömmer sig tillbaka till en tid som flytt. Bard gör det vi kulturvetare borde gjort, han agerar, i världen. För ut sina kunskaper och tankar om kultur. Delar med sig och engagerar sig i processen av kulturell tillblivelse. Han når ut, av olika skäl och med varierande metoder. Läser i artikeln i Ping,om.

The Futurica Triology som han skrev tillsammans med Jan Söderqvist och som nu lanseras i usa. På baksidan av den tjocka tegelstenen på 738 sidor skriver The Times Magazine: ”Bard är antingen ett geni eller galen. Du bestämmer.” Så vem vet, Bard är kanske profeten som vi bör lyssna på för att överleva vårt, enligt honom, fjärde paradigmskifte.

Alexander Bard berör, alltid. Många kanske ser honom som galen, men har är aldrig ointressant. Och kulturvetenskapen har oerhört mycket att lära av honom. Den saken är fullkomligt klar. Låt mig förklara varför. Här, i citatet nedan, talar han visserligen om sig själv, men det kan fungera för ett vetenskapligt ämne också, helt klart.

Viktigast för framgången är nog självkänslan, modet att testa och våga misslyckas. Det kommer från uppväxten hos föräldrar som älskade honom precis som han var. Det gör han med.

Om vi kulturvetare inte tror på vår egen kompetens, på att vi har något viktigt att tillföra samhället. Om vi surar inlåsta i akademin, över att ingen vill satsa på den typen av forskning vi vill utföra. Om vi inte vågar testa nya vägar, och om vi är rädda för att misslyckas. Då får vi skylla oss själva om humaniora som vetenskapsdisciplin tynar bort och dör sotdöden. Om vi strider inbördes över vem som har den rätta tolkningen av kulturbegreppet. Om vi bekämpar varandra, i kampen om inomvetenskaplig makt och inflytande, då finns bara en väg. Den leder inte mot framgång och samhällelig respekt. Vi måste börja tro mer på vad vi kan och det vi gör. Vi måste enas, och kämpa för det vi tror på.

– Man måste älska sig själv, älska det man ser framför sig i spegeln. Punkt slut. Annars spricker allt och man har ingenting att ge tillbaka till andra.

Att jag uppehåller mig vid mod har en anledning, mod kan vara avgörande för att kunna överleva det fjärde paradigmskiftet.

Det fjärde paradigmskiftet är omtvistat, men det spelar ingen roll. Att samhällets förändrats i grunden är uppenbart. Kultur finns dock kvar, det har inte förändrats. Dem behöver bara undersökas och hanteras med nya metoder. Där finns lärdomar och inspiration att hämta från Bard. Kreativa näringar växer, och Internet påverkar människor på ett fundamentalt sätt. Kulturvetenskaplig kunskap behövs, även om den kanske inte efterfrågas explicit. Bard får frågan vad omvandlingen betyder, och svarar.

Enormt mycket, eftersom internet omkullkastar maktstrukturen. Internet har gjort flervägskommunikation möjlig, vilket innebär att den som bäst lyckas kommunicera flervägs vinner, framhåller Bard.

Kunskap måste kommuniceras på nya sätt. Och kommunikationen bör vara flervägs. Det är särskilt viktigt när det handlar om kunskap rörande kultur. Det både kan och bör vi kulturvetare ta till oss, istället för att snegla på naturvetenskapliga bibliometriprinciper och publiceringsstrategier. Kunskap om kultur måste så snabbt som möjligt nå dem den berör, breda lager av befolkningen. Därför kan och bör vi lyssna på sådana som Alexander Bard.

För att lyckas med flervägskommunikation måste man ha hög trovärdighet, allt man säger ska vara faktagrundat. Dessutom är det brutalt viktigt att förmedla rätt budskap till rätt målgrupp.

– Om du talar till fel grupp är du död – du bara förstör för dig själv.

Bland det svåraste är att nå ut med sitt budskap (utan att betala för sig, för då tappar man i trovärdighet). Hur lyckas man med det konststycket?

– Det är det som är det svåra, suckar han. Vi dränks med information så det är bara de sociala monstren, de smartaste, som når över bruset.

Sociala monster kanske vi inte bör bli, men bättre på att förstå och hitta strategier för att nå ut, det både kan och bör vi jobba med. Samhället behöver oss, och eftersom vi (än så länge) är finansierade av staten behöver vi inte betala för os för att nå ut. Det handlar bara om att hitta de rätta kanalerna, och om att upprepa sig, där man kan, när man kan och så länge man kan. Vi behövs, vi vet ju det. Därför har vi ett ansvar att framhärda, att inte bli bittra eller cyniskt vända oss inåt och se om vårt hus. Lyssna på Bard, vad är det han säger (och tänk på att han har en näsa för vad som ligger i tiden):

– Humaniora kommer att vara i bräschen för den nya ekonomin, eftersom kulturkunskap och kulturell förståelse är A och O när du ska kommunicera på rätt sätt och veta vem du ska försöka kommunicera med.

Kultur och ekonomi är två sidor av samma sak. Bara att dra på sig overallen och börja jobba, följaktligen. Och här finns uppslag att börja med, oavsett om man gillar det som händer eller ej finns ingen väg tillbaka. Vi måste inse det.

– Biblioteket som fysisk plats är död, biblioteken flyttar online. Bibliotekarien? Den som får en roll i samhället är curatorn, den som sorterar åt oss i det enorma informationsflödet. Konstcuratorn sammanställer till exempel konsten och är i dag viktigare än konstnären själv. Detta blir en nyckelroll i ett samhälle med enormt brus. Om bibliotekarierna kan ta sig an en sådan curatorroll överlever de – annars inte.

Curatorer, kanske kan vi se oss som det. Jag ser det som en väg fram för kulturvetenskapen. Kunskap om kultur saknas inte, den behöver emellertid sorteras, översättas till vardagsspråk, och insikterna behöver spridas vitt och brett i samhället. Som sagt, bara att börja jobba. Kommunikatörer bör man emellertid akta sig för att bli, envägskommunikatörer i alla fall. Hen är död.

– Ett färdigpaketerat budskap, som pressreleaser, kommer inte att ha någon effekt. Mitt ord för envägskommunikation är spam, något jag slänger direkt. I stället ska man skapa något som någon annan i det målgruppsegmenterade nätverket tar till sig, kanske omformar och skickar vidare.

Samtal om kultur. Engagerade, inspirerande, lyssnande samtal om det vi ömsesidigt delar med alla andra. Så kan och bör man se på uppdraget. Så kan och bör man jobba för att nå ut med kunskaperna. Kulturen är aldrig ristad i sten och den bestäms inte av vetenskapen. Kultur blir till i och genom kommunikation, mellan många. Kulturvetaren kan fungera som initierad samtalspartner, som moderator. Men den som ikläder sig rollen av uttolkare, eller expert. Den som försöker låsa fast kulturen är död, förlegad och hopplöst ute. Vad som behövs är en helt ny syn på kunskap. Och,

Avgörande för att lyckas med omställningen är mod för att ”med hejdlös fantasi” experimentera med olika idéer.

– I Sverige är vi extremt rädda för att misslyckas. Det är viktigt att snabbt testa många idéer och droppa dem som inte funkar. De som satsar på en enda idé är dömda att misslyckas, för det är få idéer som lyckas.

Kulturvetenskapen måste bli bättre på att misslyckas, annars går ämnet under. Kulturvetenskapen måste våga sticka ut hakan, måste våga testa. Lika viktigt är det att överge det som inte fungerar, osentimentalt. Det är som sagt svårt att lyckas, men just därför oerhört viktigt att inte ödsla tid på att strida, eller lägga energi på sådant som inte fungerar.

Det finns hopp, och kulturvetenskaplig kompetens behövs. Men det krävs ny-tänkande för att lyckas. Jag tror på vårt ämne. Gör du? Hur landar detta hos andra kulturvetare? Reagera, kommentera, kritisera! Sitt bara inte stilla i båten. Vi kan! Men vill vi, och orkar vi? Vad säger ni?