Fragment av en helhet som ingen vill ha, är det kultur?

Söndagsmorgon och inget bestämt. Det finns både tid och väl tilltagna marginaler. Kaffe, morgontidning, avsaknad av krav. Erfarenheten säger mig att det är vad jag behöver för att optimera möjligheterna att skapa förståelse och kunskap om det komplexa ämnet kultur. Intryck, uppslag och tid till reflektion, samt avsaknad av krav på prestation. Det är förutsättningen för kulturanalysen, varken mer eller mindre. I mötet mellan förvärvade kunskaper samt insikter, och världen, där uppstår förståelse. Kultur finns överallt. Därför är det bara att öppna ögonen och sätta igång att reflektera med ledning av de fragment av helheten som finns överallt. Det har jag vetat länge, men det är först idag, när jag läser Under Strecket som jag inser vad jag vet. Som jag får syn på kunskapen. Artikeln, som är skriven av Mats Burström, inleds med följande ord.

För arkeologer är fragment sakernas normala tillstånd. Tidens tand har satt sitt avtryck och vad som återstår är brottstycken av en ursprunglig helhet, en helhet som nu gått förlorad men som fragmenten låter oss se delar av. Fragment från det förflutna är dock inte bara av intresse för arkeologer, de är också en viktig inspirationskälla för konstnärer och författare. Fragmenten har en aura och en estetisk kvalitet som sträcker sig bortom deras vetenskapliga värde.

Historien, det som en gång var (eller blev, för det handlar som bekant överallt och alltid om tillblivelser, processer) finns inte längre. Bara fragment av vardagen existerar, och den som vill bygga en förståelse för det den tid som flytt är hänvisad till dessa fragment. Det är de som sätter gränser för fantasin, vilket är vad som krävs för att bygga upp en förståelse. Exakt kunskap om helheten går aldrig att få/nå. Fantasin måste ta sin utgångspunkt i fragmenten, som samtidigt sätter gränser för vad som blir möjligt att säga.

Fragment är också vad kulturvetaren har att jobba med, och några definitiva svar om helheten är varken möjliga eller önskvärda. Helheten, om den gick att nå och beskriva i detalj, är inte bara totalt ointressant, den är dessutom död. Människan bär på en inneboende, stark önskan om att veta, men kunskapsmålet är omöjligt. Viljan att veta är dock viktig, som drivkraft för utveckling och i arbetet med att bygga samhället och skapa struktur och mening i tillvaron. Kunskap är sökandet efter svar, inte ett mål som skall nås. Insikten om det fördjupas av Burströms avslutande ord.

Fascinationen för fragment – oavsett om det rör sig om skulpturbitar, textstumpar eller granatskärvor – hänger samman med att de så tydligt representerar något ofullständigt. Fragmenten vittnar om en förlorad helhet, en förlust som stimulerar fantasin och som lämnar utrymme för egna tolkningar.

Mångfalden av tänkbara tolkningar av den helhet som fragmenten en gång tillhört påminner oss om verklighetens komplexitet och pekar mot något större än denna förlorade helhet. Om alla fragment lät sig sammanfogas till en ursprunglig helhet skulle det paradoxalt nog vara att reducera deras betydelse.

Tänk om detta vore allmänt spridda insikter? Tänk om det var så man såg på kunskap om allt det som rör människors levda liv, samhällsfrågor och så vidare? Som något i rörelse, statt i förändring. Som en helhet vilken ingen varken kan eller önskar förstå fullt ut. Som en öppen process av sökande, istället för ett försvar av mer eller mindre väl underbyggda ståndpunkter. För med en sådan syn på kunskap om och definition på kultur, öppnar sig en rad möjligheter. Engagemanget för det som studeras skulle ökas, och ansvaret för studieobjektet skulle spridas brett. Kultur är en angelägenhet för alla, och därför är frågan allt för viktigt för att helt och hållet överlåtas till några få experter.

Vad består livet och vardagen av, om inte av fragment av en gäckande helhet. Det är av och med ledning från fragmenten som förståelsen för kultur och för världen, samhället byggs. Och det spelar roll vilka fragment man har till sitt förfogande. Den som är rik och privilegierad förfogar över andra fragment än den som är fattig, och därför kommer världen att se annorlunda ut. Ju större klyftor och avstånd mellan medborgarna, desto mer olika blir fragmenten som finns för att besvara frågorna om samhället och kultur, och desto större blir skillnaden i synen på vad som bör göras för att bygga ett hållbart samhälle för alla. Självklart är det så.

Förstår man det, då förstår man något oerhört viktigt. Då förstår man hur man bör se på och hantera kunskap. Då förstår man vilken typ av kunskap som behövs. Och, inte minst, då förstår man varför det är en dålig lösning att satsa de begränsade resurser som finns på några få excellenta forskare. För oavsett hur duktiga de är så har de liksom alla andra bara tillgång till fragment av den helhet vi alla delar.

Insikten om detta finns, överallt. Detta blogginlägg avslöjar ingen revolutionerande sanning. Ändå måste kunskapen upprepas, ofta och i olika sammanhang. För vad vi har att göra med är kunskap som går på tvärs mot människans intuition, sunda förnuft och vardagliga uppfattningar. Även det är ett argument för insikterna som förra bloggposten handlade om, vikten av marginaler, visioner och tillförsikt. Det räcker inte att veta, det krävs handling också. Därför håller jag med om det som sägs på ledarplats i DN idag, om synen på och hanteringen av resultaten av de nationella proven i grundskolan.

Hellre än att snäva in de nationella proven till det enkelt mätbara bör man därför erkänna det uppenbara: Nationella prov säger inte allt. De fyller en roll som sammanhållande kraft i det svenska skolsystemet. Men föreställningen att proven ska kunna rymma hela sanningen om elevernas förmåga är destruktiv.

De nationella proven ska ses som skolans tjänare – inte dess enväldige, allvetande konung.

Bejaka fragmenten och gör det bästa av det vi har. Fokusera på det som är här och nu, på processen inte målen. Minska klyftorna i samhället och sprid kunskaperna som finns, brett. Hur svårt kan det vara?