Den akademiska världen. Slutar aldrig att förundras över den. En formidabel guldgruva för en kulturvetare. Där i mitten av vetandets kärna, dit bara den som själv är forskare når, finns ett slags kunskapens vita fläck. Forskare vet onekligen en hel del, självklart är det så, men vad vet man, vad har man kunskaper om? Och hur vet man? Vem vet, och vem får tillgång till kunskapen? Hur avgörs tvister mellan forskare som är oense? Det är en nåd att stilla bedja om, att kunskapstvister skulle avgöras men en objektiv sanning som måttstock. Så är det inte, om nu någon trodde det, av det enkla skälet att det inte finns någon sådan måttstock. Tvister inom akademin avgörs på samma sätt som andra tvister, delvis med makt och inflytande. Den som står högst i rang avgår med "segern." Så är det det, utom i de unika ögonblick då paradigm skiftas och allt det gamla kastas över bord. Kanske finns det inget annat sätt att arbeta vetenskapligt, men det bör åtminstone undersökas. Pierre Bourdieu försökte studera akademisk kultur, i Homo Academicus, men stötte på patrull. Bruno Latour har lyckats bättre i sitt uppsåt. Men ännu återstår det en hel del arbete. Forskarnas vardag, här och nu, är sorgligt underbeforskad, och intresset för denna typ av kunskap är skrämmande lågt.
Detta är varken en nidbild av akademin eller ett försök att smutskasta vetenskaparna. Jag är själv en del av den världen. Det vore mig främmande att bara kritisera. Jag vill veta, jag undersöker kultur överallt där den finns. Jag forskar och söker också kunskap. Jag söker den bara på lite okonventionella sätt och på platser där få andra letar. Kunskap om akademisk kultur är lika viktig som kunskap om världen utanför. Menar vi allvar med kunskapsprojektet, med betydelsen av att förutsättningslöst söka kunskap, då kan och får det inte finnas någon kunskap eller plats som är tabu. Det spelar roll vem som gör vad. Och olika sätt att finansiera forskning, eller metoder att avgöra vem som är värd att lyssna på, kommer att påverka kunskapen om samhället, människan, universum, allt. Akademisk kultur är lika viktig att undersöka som allt annat. Om det är kunskap vi söker och vill ha.
Konkurrens är viktigt, den driver kvalitet. Eller? Inget kan vara så enkelt, och även om jag kan hålla med om påståendet, under vissa förhållanden, är jag kritisk mot konkurrens som universalmedel för att uppnå kunskapskvalitet. Om medlen för forskning är begränsade, då måste man såklart sålla bland ansökningarna, och det är självklart bättre att ge medel till dem som är bäst. Det är ett trivialt påstående. Men hur avgör man vem som är bäst, och vem ska avgöra det? Det är den viktiga frågan.Tänker man så är det till synes enkla och självklara inte lika enkelt längre. Och så där är det, överallt. Förr eller senare kommer man till en punkt där ett avgörande måste fällas, och då blir det uppenbart hur svårt det är. Objektivitet är otroligt svårt att uppnå. Fråga vilken jurist som helst!
Tron på att det är enkelt att avgöra vad som är god kvalitet inom forskningen, att det skulle finnas någon universell och objektiv måttstock som alla forskare skulle kunna mätas mot, det är det största hindret för kvalitet i vetandet. Som det ser ut idag räknar man antalet publikationer i ansedda tidskrifter, och mängden erhållna forskningsmedel som vunnits i konkurrens. Det är vad som räknas, det är vad som avgör kvaliteten på en forskare. Och ju mer av dessa hårdvalutor som forskaren samlar på sig, desto bättre och mer pålitlig anses hen vara. Så är det bara i den bästa av världar. I den värld vi lever i ser det helt annorlunda ut. Därför är det så viktigt att undersöka vetandets kultur, akademin som social arena.
Hur ser det ut, och vad är viktigast? Karriär, eller kunskap? Lätt det förra, i dagens akademi. Karriär är vad forskare måste göra för att kunna forska. Karriären är nyckeln till allt annat, och den kommer följaktligen, och olyckligtvis, att överordnas kunskapen. Och den som tror att detta inte går ut över kvaliteten i kunskapen får gärna förklara för mig var bristen i mitt resonemang finns. Om och när det är viktigare var man publicerar sig än vad man skriver om, och där formen är överordnad innehållet, kommer vetandet att bli lidande. Därför riskerar strävan efter kvalitet i akademin att gå ut över kunskapen. Paradoxalt nog finns en uppenbar risk att vi som samhället får en sämre kunskap, ju mer vi satsar på kvalitet. Detta skulle studier av akademisk kultur kunna råda bot på.
Granskningar av vad det än må vara måste emellertid spridas på fler. Den enda metoden är den sämsta metoden, dem mest riskfyllda, oavsett hur den ser ut eller fungerar. Kritiskt tänkande, igen, är en förmåga som måste spridas i samhället. Den kan och får inte delegeras. Förmågan till kritiskt tänkande kostar emellertid pengar, och den tar tid att utveckla. Frågan vi bör ställa oss är vad som händer med denna avgörande förmåga för hållbarhet när/om ekonomi överordnas kunskap och är det som reglerar synen på vad som är god utbildning? Vad kommer att prioriteras, tror ni? Jag vet vad jag tror, och jag oroas av den särställning som Google har fått. Om ett företag väljer ut vad alla skall hitta när de söker information är vi inne på ett sluttande plan. Den enda vägen, är den sämsta vägen, oavsett om den är god eller ond. Beroendet och enkelriktningen, däri ligger risken. Oavsett vem man litar på, eller hur hög kvalitet kunskapen håller.
Samma med ekonomin, om den tillåts vara överordnad, då kommer den att påverka allt annat. Även kunskapen om världen. Det är en väg som leder till pengar för pengarnas skull. Formen blir viktigare än innehållet. Jag vill se en mer differentierad värld, en mer balanserad kultur. Form OCH innehåll, känsla OCH förnuft. Läser därför med glädje och ett spirande hopp, artikeln om Nina Björk och hennes nya bok. Det är aldrig nattsvart, en annan värld är möjlig. Om tillräckligt många vill och är beredda att göra vad som krävs: utveckla förmågan till kritiskt tänkande, och handla i enlighet med sin övertygelse.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar