Arbetsintegrerat lärande kan se ut på olika sätt, men aspekterna som jag tagit fasta på i detta sätt att se på kunskap och samverkan handlar om att främja och arrangera för kunskapsutveckling, mellan akademin och arbetslivet eller det omgivande samhället i vid mening. Och för att uppnå detta krävs att man lyssnar på motparten, att båda parter lyssnar på varandra och att man ömsesidigt värnar och upprätthåller mellanrummet mellan akademin och arbetslivet. Arbetsintegrerat lärande handlar om att skapa ny kunskap, tillsammans med aktörer från en annan arena än den man verkar inom själv. Det handlar om samverkan, eller snarare samproduktion av kunskap.
Det är viktigt, detta mellanrum. Vanligtvis tänker man linjärt och uppifrån och ner. Man utgår från att kunskap är en och att begreppet är odelbart. Arbetslivet och samhället är beställare, och akademin är utförare. Så ser det ut, ofta och på många håll, både inom akademin och samhället. Forskare skapar produkter och ger kunskap till det omgivande samhället, som ytterst finansierar forskningen. Ett slags ge-och-ta-relation. Det är i alla fall så det har sett ut, länge. Det är detta vi är vana vid, både akademiker, arbetslivsrepresentanter och politiker och medborgare. Akademin är den plats varifrån kunskap emanerar. Arbetsintegrerat lärande är något annat, varken bättre eller sämre, men absolut något annat.
Arbetsintegrerat lärande är ett helt nytt sätt att tänka kring kunskapsproduktion, och samhällsbyggande. Därför har alla som engagerar sig i ämnet och som vill arbeta med detta något att lära. Alla parter har lika mycket att lära, dels av varandra, dels av processen som sådan, som de har att bidra med i utvecklandet av ny kunskap. För är det inte nytt, då är det inte arbetsintegrerat lärande. Och handlar det inte om en gemensam process där man lyssnar och lär lika mycket som man tillför kunskap och kompetens, då är det heller inte arbetsintegrerat lärande eller kunskapsutveckling man sysslar med.
Ny-tänkande är svårt, av många olika skäl. Dels är det ovant att tänka i nya banor, dels handlar det om att uppfinna något som ännu inte existerar och som därför är svårt att känna igen. Ofta är det mycket svårt, men just därför en fråga för forskare. Paradoxalt nog anförs svårigheten, just av akademiker, som ett skäl att inte engagera sig i frågan. Man menar att det är för svårt, fast jag tror det handlar mer om att man inte vill, om att man är bekväm, att man vilar på lagrarna och tycker att man kan allt man behöver kunna. Mycket olyckligt om det är skälet att inte engagera sig! Arbetsintegrerat lärande är inte svårare än att konstruera en månlandare som säkert kan frakta människor fram och åter, eller en partikelaccelerator. Förmodligen är det mycket lättare än den typen av uppgifter, som genomförts även om de var svåra (eller kanske just för att de var svåra). Forskning är svårt, det är därför det krävs en herrans massa år av studier innan man kan kalla sig forskare. Det är inget skäl att ge upp, att det är svårt. Däri ligger utmaningen, det är själva svårigheten som gör det hela så spännande. Tycker i alla fall jag.
Har blivit engagerad i ett forskningsprojekt här under hösten. Ett stort projekt, EU-finansierat. Projektet består av en massa parter, både i Trollhättan och i Danmark, runt Limfjorden. Forskare, så klart, men eftersom detta är ett samarbetsprojekt med syfte att utveckla turismen i maritima miljöer i Norden finns en hel del andra aktörer med också. Museer, politiker, turistföretag och andra. Det är som upplagt för att arbeta arbetsintegrerat, och min uppgift i projektet är också att arbeta tillsammans med aktörer i det lokala arbetslivet, i akt och mening att dela med mig av mina kunskaper och erfarenheter. Hållbar tillväxt är målet, och min ambition är att stärka den region vari jag arbetar och verkar. Högskolan Väst har en viktig roll att spela här, just för vi har uppdraget att utveckla former för arbetsintegrerat lärande. Det handlar på inget sätt om att sälja ut sig, vilket är en annan kritisk synpunkt mot AIL som man får bemöta ibland. Jag vore ingen forskare om jag sålde ut mig, jag har en forskarheder att leva upp till och är totalt ointresserad av att tjäna pengar på detta. Jag har min anställning, och det jag är intresserad av är att forska och lära mig nytt.
För mig blir detta eldprovet, ett slags gesällprov. Upp till bevis. Längtar efter att få kasta mig ut. Längtar efter att få skapa ny kunskap tillsammans med det omgivande samhället. Jag tror på den regionala högskolan, som idé. Tror att Högskolan Väst är the place to be, just på grund av möjligheten att arbeta efter nya principer och nya sätt att se på kunskap. Är tacksam för att jag får vara med och konstruera nya former för kunskapsutveckling och lärande. Mina kulturvetenskapliga kunskaper och kompetenser och mitt intresse för vetenskapsteori kommer väl till pass, och behövs i arbetet. Allt som jag intresserat mig för och jobbat med genom åren strålar samman i det arbetsintegrerade lärandet; hållbarhet, kultur, epistemologi, makt. Och äntligen har jag hittat ett sammanhang där detta kan omsättas.
Tänker så här om min roll i projektet. Att mina teoretiska kunskaper och intressen behöver sättas i verket, och det kan jag inte göra på egen hand, det måste göras i samverkan. Därför tänker jag arrangera en rad workshops med olika företrädare för det lokala näringslivet, runt slussområdet och vattenvägarna i trestadsområdet. Workshops där deltagarna arbetar tillsammans, men som jag leder, sammanfattar och bearbetar. Kultur är alltid delad, och den är ömsesidig. Min roll kan inte vara att frälsa eller mästra, jag ska inte undervisa. Jag ska dela med mig, och lyssna samt lära. Och samma gäller för övriga deltagare. Tillsammans identifierar vi möjligheter och svårigheter, samt utarbetar handlingsplaner för en hållbar utveckling av regionen och turismen längs Göta älv och slussarna.
Målet med workshopsen kommer att vara att skapa och upprätthålla mellarumen mellan parterna i det samtal vi gemensamt engagerar oss i. Och samtal är som bekant väsenskilda från debatter, min roll är inte att ta aom hur det är, det är att bidra med mina kunskaper och kompetenser i en gemensam strävan att främja hållbar turism och tillväxt i regionen, och även i och kring Limfjorden. Jag liksom övriga är där lika mycket för att lära som för att bidra med kunskap och kompetens. Ömsesidig produktion av ny kunskap, det är målet. Därför får inget ta över, allas ord bedöms efter samma skala, efter dess användarhet. Akademiska eller ekonomiska meriter är värderlösa i och under workshopsen, de är inträdesbiljetten i samtalet, varken mer eller mindre. Ingen vet vad som kommer att komma ur sasmtalen, och det är poängen, för visste vi vore det inte ny kunskap. Enda sättet att målsäkra en sådan process är att ge sig här i den, att dela med sig och att egagera sig.
Målet med arbetsintegrerat lärande/kunskap är inte att nå infinita sanningar, koherenta och vattentäta svar eller säker kunskap. Målet är att ständigt vara påväg, tillsammans, med hjälp av de kunskaper man gemensamt förfogar över. Målet är att skapa något nytt, något som alla parter tjänar på och kan dra nytta av. Företagen, högskolan som organisation, forskarna, studenterna och medborgarna i regionen, alla kan och ska tjäna på att engagera sig i det arbetsintegrerade lärandet, annars genereras ingen AIL-kunskap.
Akademiker med sikte på medel för forskning som bedrivs isolerat på kammaren, forskare som vill arbeta som forskare gjort i alla tider, avskilt från omgivningen och som vill ställa samhället inför fullbordat faktum, göre sig icke besvär. Detta är ett nytt sätt att bedriva forskning. Den som bara vill publicera sig i referee-granskade tidskrifter och som ser det som det enda sättet att betala tillbaka till samhället har inget att hämta. Arbetsintegrerad forskning kräver en helt annan typ av engagemang och en öppenhet att lära, som måste vara lika stark som viljan att dela med sig. Det är AIL, om ni frågar mig. Det är så jag ser på kunskap, och den synen jag kämpar för att sprida. Det är vägen framåt, för både samhället och akademin. Det är det nya, och det är kärnan i AIL.
Återkommer med rapporter längre fram, från både projektet och den nystartade forskarutbildningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar