Högskolan Väst har regeringens uppdrag att utveckla former för arbetsintegrerat lärande. Kunskapstriangeln, eller triple helix, är andra benämningar för (i princip) samma sak. Samverkan är nyckelordet här, och samproduktion av ny och användbar (i ordets vidaste bemärkelse) kunskap är målet. Tillsammans med arbetslivet är ambitionen att akademin ska utveckla lärande och kunskap som kan komma samhället tillgodo. Högskolan Väst är den enda högskolan i Sverige som har det uttalade uppdraget att utveckla AIL-pedagogik och former för forskning i samverkan med det omgivande samhället, men ansatser som pekar i samma riktning finns på de flesta lärosäten.
Ett högintressant och inspirerande uppdrag, tycker jag. En utmaning värdig akademin, där landets högst utbildade människor finns och verkar. Svårt, och väldigt diffust tycker många akademiker, paradoxalt nog med tanke på vad jag nyss skrev. Arbetet går av denna och andra anledningar trögt. Det finns ett underliggande motstånd bland forskare, och det återstår en del arbete innan visionen om att AIL ska genomsyra hela organisationen har uppfyllts. Inget att säga om. Akademin är konservativ på många sätt och forskare har också makt. Klart det går trögt då, att genomföra ett initiativ som kommer utifrån. Det är viktigt att förstå och respektera, annars kommer man ingen vart.
Det finns dolda hinder att övervinna innan HV (och resten av högskolevärlden) lever och andas AIL, vilket jag vill verka för och arbeta med. Få sätter sig emellertid på tvären, uttalat. Det finns helt enkelt inget utrymme för att öppet avfärda AIL-tanken. Den finns inskriven i alla styrdokument och skall finnas med i kursplaner och annat. HV har dessutom fått forskarutbildningsrättigheter inom området AIL, och här under hösten drar forskarutbildningen igång. Ändå finns det alltså ett motstånd, och det tänkte jag bemöta i denna bloggpost. Tänkte reflektera kring några vanliga invändningar och frågetecken, och hoppas att det skall ge upphov till vidare samtal om AIL, här och på andra ställen.
Den vanligaste invändningen och det tydligaste hindret för utvecklandet av AIL är att ingen vet vad det är. Det är en utmaning som heter duga, för vad det handlar om är uttryck för människans begär efter sanning. Viljan att veta, behovet av entydiga definitioner är starkt, inte bara i akademin. Sanningen i bestämd form singular, om det är vad man söker när man letar svar på frågan om vad AIL är, då får man problem. Frågan utgår från ett felaktigt antagande. AIL är inget, det blir till i och genom samverkan. Arbetsintegrerat lärande och samproducerad kunskap uppstår i mötet mellan akademin och det omgivande samhället. Följaktligen kan ingen veta vad det är förrän i efterhand. Och utfallet kommer att se olika ut beroende på vilka parter som samverkar. AIL bygger på detta, och det är en premiss man måste acceptera för att förstå. Det handlar om att släppa på kontrollen, för att uppnå en annan typ av kunskap. AIL är något annat, något nytt. Att det inte går att veta vad det är, det är en kritik som helt missar målet. Om det är vad man använder som argument för att inte engagera sig, då har man inte förstått.
AIL är vidare en process, inte ett mål. Klart det blir problem att förstå då, när man försöker pressa in detta nya i en gammal form. AIL kräver en annan syn på och definition av kunskap, en mer öppet sökande beskrivning av uppdraget. En mer lyssnande inställning till arbetet. Akademin kan och får inte vara ett elfenbenstorn varifrån isolerade forskare sprider kunskap och vetande. AIL handlar om att utveckla akademin, om att få den att mer gå i takt med det övriga samhället. Det har funnits ett behov av elfenbenstorn, ingen tvekan om det. Men allt förändras, och det måste även akademin göra om den även i framtiden skall vara en aktör att räkna med i samhället.
AIL är en vision, och sådana skall per definition aldrig uppnås, för då blir visionen ett mål. Visionen är en riktningsgivare, och det gör att den mycket mer än tydligt formulerade mål främjar ny-tänkande. Och ny-tänkande är vad samhället skriker efter. Därför är det viktigt att bryta upp akademins konservativa kultur, och makten som forskarna har, vilken går långt utöver kunskapen. Forskare skall göra det forskare är bra på; söka kunskap. Forskare skall inte bedriva politik. Makten skall fördelas, det är demokratins grund. Tyvärr leder effektivitetstänkandet i motsatt riktning, mot specialisering och allokering av makt till allt färre. AIL kan vara ett sätt att bryta den tendensen, i demokratins och samhällsutvecklingens namn.
Alla har något att bidra med till det gemensamma samhällsbygget. Inte bara forskare äger kunskap och besitter kompetenser. Arbetslivet och andra verksamheter sitter på värdefull kunskap och har utvecklat användbara kompetenser. Alla kan och bör lära av varandra. Lyssna mer än tala. AIL handlar om att utbyta kunskaper, om att gemensamt arbeta för att lösa angelägna samhällsproblem. AIL-arbetet blir vad parterna gör av samverkan, och därför är det inget i sig. Det blir till, processuellt. Utfallet beror på hur väl man samarbetar och hur lyhörda parterna är, hur bra man är på att både lyssna på andra och förmedla egna kunskaper. Ingen har monopol på kunskap, det är viktigt att göra sig medveten om. Kunskap måste användas, spridas och granskas kritiskt, av många olika parter för att utvecklas och bli användbar.
Grundtanken i/med AIL, själva målet med verksamheten, är att främja utbytet, att skapa arenor för möten mellan olika kompetenser, kunskaper och intressen. Det handlar med andra ord om tillit till processen, om att ömsesidigt släppa på kontrollen för att få kontroll. AIL skall inte förändra, vare sig forskarna eller arbetslivet. AIL handlar om att ge ett mervärde till båda, om att utveckla ny kunskap för ett nytt arbetsliv. AIL handlar om att bygga ett nytt samhälle, på en ny grund. Ett bättre och mer hållbart samhälle. Ett samhälle där fler kan finna sin plats, och erbjudas möjlighet till delaktighet.
AIL uppstår i mellanrummet mellan parterna, och det är det nya. Det är det svåra, för det går på tvärs mot rådande syn på kunskap och gängse organisationsprinciper. Målsäkringstänkandet är ett betydande hinder för AIL, och det är ett problem som måste lösas innan arbetet kan lyfta och få fart.Ingen kan vara expert på AIL, just för att det inte finns någon definition att mäta kunskapen mot. AIL kan man bara engagera sig i och hänge sig åt, det går inte att slå sig till ro med uppnådda resultat. AIL tar sikte på framtiden, och där är gamla meriter värdelösa. AIL främjar egenskaper som förmåga till samarbete och interaktion. AIL bryter upp barriärer, och främjar utveckling. Klart det är ovant, och klart det kan uppfattas skrämmande. Men det finns inget att vara rädd för, det finns inget att förlora. Inga barn skall kastas ut med badvattnet.
Det är vår gemensamma framtid som står på spel. En framtid där högskolan skall spela en viktig roll, tillsammans med det omgivande samhället. AIL kan vara vägen dit, tror jag. Vad tror du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar