Individen och organisationen

Det dök upp en fråga på Facebook igår: går det att organisera sig fram till framgång? Mitt spontana svar var att rätt organiserad kommer talanger till sin rätt. Jag menar att svaret finns någonstans mellan individen och strukturen. Det dök lite olika varianter av svar, och detta är ju lite av en evig fråga. Enkelt kan man säga att de vanligaste svaren på frågan är, antingen anpassar sig individen på olika sätt efter organisationen och navigerar sig till framgång genom opportunism, nepotism och liknande strategier. Fokus på individen alltså. Eller så lägger man hela ansvaret på organisationen, som man menar skall lösa alla problem.

Antingen, eller. Klassiskt exempel på sökandet efter svaret, i bestämd form singular. Utgångspunkten är vanlig, att man letar efter förklaringen på en plats, ett argument och så vidare. Lika vanligt är att man utgår från att det är den enda rimliga, att svaret alltid är ett och ett enda. Det bästa svaret är alltid det enkla, det tydliga. Jag är som bekant skeptisk. Studerar man verkligheten, levt liv, kultur, finner man man hela tiden exempel som inte passar in i den mallen. I praktiken är det aldrig så enkelt, och i vardagen går det inte att avgöra vad som är vad, egentligen. Därför blir detta ett slags förhandlingsfråga, och om svaren rymmer en hel massa intressant information. Den som tror på individens kraft, och på sin egen förmåga kommer naturligtvis att lägga fokus där och söka exempel på och bevis för att samhället mår bäst av att överlåta organiseringen till individen. På motsvarande sätt kommer den som tror på kraften i kollektivet att söka belägg för sin syn, där allt härrör ur organiseringen. Tänker man så är det som upplagt för pajkastning, maktkamp och debatt som bara leder till att ståndpunkterna polariseras, för i en värld där svaret bara kan vara ett, odelat och bäst, där tvingas man ta strid för sin ståndpunkt.

Tänker på kultur, på hur komplext samhället är och på hur många viljor som dagligen och stundligen måste jämkas samman för att vardagen skall fungera. Kultur uppstår i samspelet mellan struktur och individ, i mellanrummen. Kultur kan bara förstås genom att ta hänsyn till både och. Därför svarar jag som jag går på frågan, om det går att organisera sig till framgång. Det kommer aldrig an på antingen organisationen, eller på individen. Överallt handlar det som samspel, om olika grader av påverkan och agens. Ibland är det strukturen som styr, ibland individen, men det växlar över tid och vad som är vad i stunden går aldrig att avgöra på förhand. Svaret går därför aldrig att precisera närmare än: Fler än en, färre än många.

Om jag lyckas handlar det aldrig uteslutande om mina egenskaper. Framgång är alltid resultatet av en relation, ett slags samproduktion. För det är klart att det är enklare att lyckas i en organisation som ser mig och mina förmågor, och som hjälper mig att odla dessa. Samtidigt kan en organisation vara mer eller mindre öppen för individuell variation, mer eller mindre rigid. Vore det så att det fanns ett, bästa sätt att organisera för framgång, då skulle det praktiseras överallt redan. Komplexitet är vad vi har att göra med här, och svaret kan därför aldrig bli enkelt och entydigt. Det handlar om en kombination av lyckliga omständigheter, som bara går att identifiera i efterhand. Därför, om man verkligen vill förstå hur relationen mellan struktur och individ ser ut, krävs lyhördhet, kritisk förmåga och insikt om att svaret bara kan ges i efterhand.

Tänker vidare på frågan, och inser att detta med komplexitet är svårt. Det krävs energi och flexibilitet i tanken för att hantera komplexa problem. Det krävs vidare tid, och tillit. Marginaler och överseende med misstag. Kärnkraftsdebatterna i Sverige, och 1980-talet dyker upp i huvudet. Kritiken mot linje tre, mot dess påstådda mjäkighet, och på kraven på polarisering i debatten. Två tydliga alternativ, antingen eller, måste det vara annars kan man inte folkomrösta. Vad var det om inte ännu ett exempel på resonemanget om kartan och terrängen. Vad var viktigast, egentligen? Att nå ett tydligt avslut i debatten, eller att lösa kärnkraftsproblematiken? Palme insåg att frågan var komplex, och konstruerade linje ett  förslag som tog hänsyn, både till det som varit och till framtiden. Ett komplext svar på en komplex fråga. Ett klokt förslag, som utgick från verkliga förhållanden. Linje tre vann. För mig säger det något om den generella kunskapsnivån i landet, och samhällsklimatet. Det komplexa svaret vann över de förenklade lösningarna.

Tänker på undersökningen av ungdomar, på att det är oroväckande många unga idag som tycker att diktatur verkar vettigt. Ett extremt exempel på en enkel lösning. Då är det bara en person som behöver bry sig om politiken, och alla andra kan sköta sitt. Eller? Resultatet är skrämmande, och det har så klart med både individer och strukturer att göra. Läser i SvD om att allt fler lärare lämnar yrket. Det finns ett samband här, mellan skolan, utbildningsnivån i landet och förmågan att hantera komplexitet. Att lärare inte vill arbeta i skolan längre är ett allvarligt problem, oavsett vad som är orsaken till att de säker upp sig. Även det är ett komplext problem, och pengar spelar säkert roll, men det är inte den enda förklaringen. Idag läggs ett enormt ansvar för kvalitet på lärare, det är dessa som beskylls om elevernas resultat haltar. Skolan som organisation har ansvaret för och skall se till att varje individ lyckas. Som det ser ut idag. Även där menar jag att svaret finns någonstans i mellanrummet mellan, individ och struktur. Och därför behöver man jobba med både skolan, och eleverna/studenterna, om man verkligen vill öka kunskapsnivån i landet.

Samma sak i vården, problemet är komplext. Och lösningen på komplexa problem kan per definition aldrig vara enkla. Det finns aldrig ett svar på frågor där fler än en komponent är inblandad. Därför blir svaret på frågan, om det går att organisera sig till framgång, att det beror på vad man vill uppnå och vilket samhälle man vill leva i. Vad är viktigast; jag eller vi? Eller är båda lika viktiga? Beroende på hur man svarar kommer man att känna igen och föredra olika lösningar på problemet, olika sätt att arbeta med frågan.

Skall vi satsa på excellens, eller skall vi bygga från grunden? Att välja ut några få som visat sig talangfulla, och satsa stora resurser på dem kommer att gå ut över annat. Vård och skola, till exempel, som bekostas av samma medel. Därigenom urholkas basen, och det gör att det blir svårare att hitta talanger i framtiden. Kanske får vi ett Nobelpris, men hur blir det sedan, med samhället och individerna?