måndag 24 september 2012

Vi får vad vi betalar för, och är beredda att göra

Det finns, och kommer nog alltid att finnas, ett glapp mellan hur det borde vara och hur det är. Om det glappet, i det mellanrummet, kämpar politiker och alla andra vars uppgift är att övertyga. Igår till exempel, på Agenda, debatterades frågan om avsaknaden på billiga bostäder för unga. Ett förslag som skulle kunna lösa det problemet är att sänka kraven lite. Alla bostäder kanske inte måste vara handikappanpassade, menar man. Och handikapporganisationerna protesterar. Samhället, hela samhället, måste vara tillgängligt för alla. Ett typexempel på en fråga där alla är överens om att det borde bara en självklarhet, att alla bostäder kan bebos av alla medborgare, men där det man gör pekar i motsatt riktning. Alla ser om sitt hus, tar vara på sig. Resultatet blir att de som utgör norm, de som är som de flesta, att deras vilja genomförs. Fast alla är överens om att det borde vara och se annorlunda ut.

Det är kulturvetarens smärtsamma uppgift att meddela allmänheten om att det blir som vi gör, tillsammans. Inte hur vi vill och önskar att det ska eller borde vara. Samhället blir till i handling, och bara i bästa fall och där/när det finns kraft och tid och marginaler kommer ord och handling att harmoniera. Är situationen pressad finns varken tid eller möjlighet att övervinna vanans makt. Detta vet vi, alla, om vi bara tänker efter. Det behövs ingen vetenskap för att se och förstå det. Ändå glömmer vi, kollektivt, konsekvent. Och därför lyssnar vi och litar på dem som utgår från borde istället för är och gör.

Det blir som vi gör. Basta! Samhället skapas i handling. Vill jag ha en komplett måltid och en överraskning och inte är beredd att betala mer än drygt 30 kronor, då är det någon som får slita ont för en lön som jag aldrig skulle acceptera. Finns ingen genväg runt det förhållandet. Det är den stenhårda lönelagen, i praktiken. Vill man att samhället och allt ska vara som det borde, då krävs insatser. Och den tid och pengarna som krävs hårdra att förhandla om på marginalen. Enkel mattematik. Bara att räkna. Vad kostar jag i timmen, hur lång tid tar det och vilket är priset på råvarorna? Där finns svaret, svart på vitt. Bara om och när detta förhållande förnekas finns utrymme för en skendiskussion och politik som handlar mer om bör än är och gör. Läser i tidningen, att det är dålig lösamhet i teknikbranschen. Vem är förvånad, med de priserna?!

Arbetslösheten är ett annat exempel. Till höger i politiken talar man om individens ansvar, om att det krävs utbildning och engagemang för att få jobb. Till vänster talar man om samhällets ansvar och företagens. Båda talar till väljarnas intellekt, och målar upp bilder av framtida borden. Om framtiden brydde sig om hur det borde vara, om set räckte med en önskan om förändring, då hade vi inga problem. Då vore det enkelt att vara politiker. Så är det nu inte, alls. Samhället och kultur, framtiden, skapas i handling. Här och nu. Handling, inte ord och drömmar är det som räknas.

Det råder arbetslöshet i landet därför att det saknas arbetstillfällen. Och orsaken till det är att vi, den stora massan, inte vill betala vad det kostar utan så lite som möjligt. För varor, tjänster, vård, skola och omsorg. Vi vill hellre åka på semester utomlands, eller äta oxfilé, köpa en ny platt-TV och liknande, än bidra till det gemensamma. Därför exporteras arbetstillfällen och importeras billiga varor och arbetskraft. Och så försvinner arbetstillfällen som debutanterna på arbetsmarknaden skulle kunna ta och fostras till samhällsmedborgare inom. Lösningen för individen blir att skaffa utbildning, men eftersom arbetstillfällena blir färre är ökar detta bara konkurrensen om de få jobben som finns.

Så här borde det inte vara. Vi borde ta hand om varandra. Vi borde bygga in fler marginaler och skyddsnät i samhället, borde satsa på skola, vård och infrastruktur. Vi borde. Det kan alla hålla med om. Ingen är motståndare här. Alla är överens, på det stora hela. Om hur det borde vara. Så himla unika är vi inte. Behoven är i princip samstämmiga för det stora flertalet. På det sättet är det enkelt. Men, surprise, surprise, det är skillnad på bör och är. Vill vi ha måste vi ge.

Ju förr vi i ser detta, desto snabbare kommer vi tillrätta med problemen i samhället. Forskning visar det. Tyvärr är det forskning som allt för få vill betala för. Vi bygger en partikelaccellerator istället, eller erbjuder en internationell Nobelpriskandidat en fantasilön. Det borde lösa problemen. Borde? Absolut! Men gör det det, är det så? Jag tillåter mig att vara skeptisk. Vi får vad vi betalar för, i alla lägen.

Inga kommentarer: