Samverkan, över gränser

På väg till Danmark, till Fredrikshamn, till ett första möte i det forskningsprojekt jag blivit involverad i. Ett EU-finansierat projekt, ett samverkansprojekt. Temat är turism, hållbar turism. Ämnet ska inte bara undersökas. I projektet finns också praktiker, myndigheter och företag. Tanken är att vi, var och en på sitt sätt och utifrån sina kompetenser och intressen, ska samverka i arbetet med att utveckla turismnäringen runt Limfjorden och Trollhättans kanalområde. Oerhört privilegierad känner jag mig, som får vara med i detta. Precis ett sådant projekt som jag drömt om, och där alla mina intressen kan sammanstråla och befrukta varandra.

Det är inte ett reguljärt forskningsprojekt. Här kommer forskarna in lite från sidan. Fokus i projektet, som jag förstår saken, handlar om att utveckla turismnäringen, på ett hållbart sätt. Det är vad uppdragsgivarna är mest intresserade av, men det hindrar på inget sätt att forskningsåtgärder utförs, eller att forskare får en lika stor plats i projektet som företagare och myndigheter. Samverkan, över en hel massa gränser är vad det kommer att handla om. Det är både spännande och intellektuellt utvecklande.

Arbetsintegrerat, i ordets bästa och vidaste bemärkelse, är vad projektet är. Kunskapsutbyte på olika nivåer och i olika sammanhang, mellan olika aktörer. Inte bara akademiker. Det som jag ser det precis vad forskningen behöver för att utvecklas, samhällsforskningen kan och bör inte isoleras på Universitet och Högskolor. Humaniora och Samhällsvetenskap behöver komma ut i vardagen, måste engagera sig i det levda liv som undersöks. Kunskapsobjekt som samhälle och kultur passar synnerligen illa att studeras från distans. Vi måste helt enkelt ner från verandan, och ut i världen. Måste dra på blåställen och börja jobba, inte bara med tangentbord, på nätet och i bibliotek, utan ute i verksamheter och bland människors levda liv och vardag.

Som den nuvarande forskningspolitiken ser ut, utifrån de prioriteringar som görs är detta just vad samhällsvetare och humanister måste göra, hitta nya arenor att verka på. Nya finansiärer och uppgifter, nya arbetsmetoder. Kunskap om sådant som kultur och samhälle kommer även i framtiden att vara viktigt, ja helt centralt. Det kan ingen utbildnings- och forskningsminister i världen ändra på, oavsett hur Nobelprisrusig han än är. Vi lever i ett kunskapssamhälle, och då måste det finnas någon som underhåller och utvecklar kunskapen. Och eftersom samhälle och kultur är föränderliga storheter kommer det att krävas en ständig ström av forskare och kontinuerliga uppdateringar av kunskapen. Därför ser jag den påtvingade nyordningen, inte som ett hot, utan en spännande utmaning och en konstruktiv möjlighet.

Detta att arbeta tillsammans med dem man studerar, att bygga upp kunskap gemensamt, i möten mellan olika erfarenheter och kompetenser, det känns klockrent. Ovant, absolut, men precis vad som behövs för att bryta med den djupt problematiska kopplingen mellan makt och vetande som utvecklats i akademins dammiga korridorer där kunskapen om samhället och kulturen aldrig behöver möta det levda liv man studerar och reser anspråk på att veta något om, head on. Genom att forskare tvingas konfrontera människorna man studerar, och eftersom man arbetar mer tillsammans, kommer kunskapen att bli mer direkt tillämpbar, och forskaren blir mer samhällsnyttig. Hör invändningarna; skall vi sälja oss, är det vad u menar? Absolut inte. Inga barn skall kastas ut med badvattnet. Forskning handlar om att närma sig världen med hjälp av en kritiskt granskande blick. Forskning handlar om att förutsättningslöst och så objektivt som möjligt söka kunskap och bygga upp förståelse. Inget av det kommer att förändras, det är bara de destruktiva inomakademiska striderna om vem som har den bästa kunskapen, de värdefullaste meriterna och den bästa anställningen, som löses upp. Och det vore inte en dag för tidigt.

Det är med tillförsikt och glädje jag åker till Danmark. Det är med en ny tro på framtiden jag engagerar mig i detta projekt. Här finns oerhört rika möjligheter, till både kunskapsutveckling och att göra insatser för såväl regionen där Högskolan finns, det lokala näringslivet, och hållbarheten. Om jag inte vore skeptisk till managementtugg skulle jag säga att detta projekt är en winn-winn-winn-situation. Både Högskolan, samhället och näringslivet har något att vinna. Det enda som krävs är att man träder ut ur sina respektive roller och bryter invanda mönster. Ingen skall lägga sig platt för någon annan, alla skall behålla och utveckla det som är friskt och fungerar, men därtill skall man låta sig inspireras av varandra. Vi sitter alla i samma båt, och den som anses sig inte ha något att lära, hen bör fundera igen. Alla kan lära, bör lära, inte bara ut, utan lika mycket in.

Ömsesidig kunskapsutveckling, samverkan och utbyte av kunskaper och kompetenser. Spännande möten med forskare och praktiker. Det är vad jag ser i kikaren, det är vad jag tror på. Det är vad jag åker till Danmark för, och sedan vill jobba med under de närmaste åren. Vi får se hur det utvecklar sig. Rapporter utlovas.

Mot Danmark, mot framtiden!