Frekvens, resonans och kultur

Lär man sig bara vad man ska söka efter hittar man det överallt. Fascinerande. Det är så som analytiska begrepp fungerar, som verktyg att se med hjälp av. En begreppsgenererande vetenskap kan och får inte förväxlas med andra typer av vetenskap. Här söker man inte sanningen, man konstruerar verktyg för att främja en bättre värld, utan att för den skull uttala sig om denna världs utseende eller innehåll. En bättre värld kan se ut på olika sätt. Vetenskapens uppgift kan inte vara att bestämma vilken variant som är bäst. Vetenskapens uppgift är att undersöka och ta fram kunskap, samt att konstruera verktyg som kan användas för att bygga ett bättre samhälle och en bättre värld. 

Frekvens och resonans är ord, men de ingår även i begreppsapparaten hos Deleuze och Guattari. Enkelt uttryckt handlar frekvens, när och där de båda filosoferna använder orden, om överföring av information. Radion sänder sina program med hjälp av radiovågor med olika frekvenser. Är mottagaren av signalerna rätt inställd minimeras bruset och budskapet, innehållet, överförs utan förvrängning. Ett slags uttryck för kontroll och sammanhållning, vilket är vad jag ser överallt. Ena sidan av ett kontinuum. Avsaknad av distorsion, ren överföring. Den andra sidan av kontinuumet är resonans, och när jag söker på nätet efter en förklaring hamnar jag efter en stund på Wikipedias sida om kvantmekanik, och där läser jag följande.

Kvantmekaniken skiljer sig från den klassiska mekaniken på några avgörande punkter. Den viktigaste är att dess förutsägelser är statistiska, i meningen att man inte kan förutsäga vilket resultat en mätning kommer att ge, utan endast sannolikheterna för möjliga utfall. Ett annat viktigt koncept är Heisenbergs osäkerhetsprincip, som säger att man inte samtidigt kan bestämma en partikels läge och rörelsemängd med godtycklig noggrannhet. Denna princip är relaterad till våg-partikeldualiteten, som säger att partiklar, till exempel elektroner eller fotoner, i vissa situationer uppvisar partikelegenskaper och i vissa situationer vågegenskaper. I kvantmekaniken ersätts begreppen våg och partikel med den så kallade vågfunktionen, som innehåller all information om ett kvantmekaniskt system.

Självsvängning och oscillation är ord som används när resonans skall förklaras. Det handlar om något som händer mellan, och om att detta något är omöjligt att fånga och beskriva i detalj. Liksom i citatet ovan handlar det om ett slags inneboende och fundamental osäkerhet, på detaljnivå. Om dessa saker går bara att få statistisk kunskap som är mer eller mindre sannolik. Vad vi har att göra med här är ett slags upplösande moment. Slump, obestämbarhet och så vidare. Flyktlinjer som bara kan fångas, där och när de uppstår, om de uppstår. Avsaknad av garantier.

Om vi återgår till överföring av information, och påminner oss om vad frekvens handlade om. En ren och fullt kontrollerad överföringskanal av information. Drömmen för den som strävar efter sammanhållning. Resonans är motsatsen till frekvens, det är en överföringskanal som själv lägger till information och som inte går att lita på, om det är information eller fakta som skall överföras. Resonans förmerar informationen, förändrar den, förvränger och skapar nytt. Å ena sidan har vi kontroll, å andra upplösning. Som begrepp betraktat blir detta ett verktyg för att förstå och analysera kultur, som kan sägas handla om överföring, kommunikation av information.

Kultur är delad kunskap, insikt, information. Den finns mellan människor och kan placeras in i kontinuumet, någonstans mellan frekvens och resonans. Att det aldrig handlar om ren överföring av information torde vara uppenbart, för om det vore så kultur fungerade skulle den aldrig förändras och det skulle aldrig uppstå missförstånd. Inget skulle behöva tolkas, poesi skulle vara omöjlig, och så vidare. Totalt kaos och fullkomligt okontrollerad resonans fungerar heller inte. Balans mellan båda tendenserna krävs för att systemet ska bli hållbart. Kultur är och handlar om en mer eller mindre kontrollerad process av överförd och upprätthållen information.

Resonans är också ett begrepp som används inom kemin, och detta visste jag inte innan jag började skriva på denna bloggpost, det var något jag upptäckte när jag letade på nätet. Hittade då denna högintressanta skrivning, på Wikipedia. Den kan också användas som ett slags beskrivning av kultur.

Om det går att rita två eller flera olika tillåtna lewisstrukturer för en molekyl säger man att det föreligger resonans, och de olika strukturerna kallas resonansformer. Man föreställer sig då att molekylen "ser ut som" en blandning av dessa strukturer. Många gånger befinns energin för den faktiska molekylen vara lägre än för någon enskild av dessa lewisstrukturer – denna energisänkning benämns resonansenergi eller delokaliseringsenergi. Man talar då om en resonanshybrid som ska uppfattas som en slags sammansmältning av alla de ingående formerna. Hybriden skiljer sig många gånger markant ifrån de enskilda till resonansen bidragande lewisstrukturerna. Ytterst är resonansen en pappersprodukt, ett sätt att anpassa de för människan lättförståliga lewisstrukturerna till den mycket komplexa underliggande kvantkemiska verkligheten där hybriden är den enda verkliga. Som sådan har resonansbegreppet visat sig ytterst användbar, applicerbar och är i det närmaste ett ofrånkomligt redskap för kemisten och tas tidigt upp i läroböcker för kemi. Resonans ska inte blandas ihop med tautomeri och kemisk jämvikt, som innebär brytande av och skapande av nya σ-bindningar.

Fastnar särskilt för denna mening: "Ytterst är resonansen en pappersprodukt, ett sätt att anpassa de för människan lättförståliga lewisstrukturerna till den mycket komplexa underliggande kvantkemiska verkligheten där hybriden är den enda verkliga." Allmänhetens förståelse för kultur är ett slags pappersprodukt, en förenklad bild, av en komplex hybrid som är den sanna, verkliga innebörden av kultur.

"Kan du inte förklara vad du menar, med vanliga ord, så man förstår." Den frågan får man ofta när man tala om kultur, på ett vetenskapligt sätt. Jag kanske har fel men jag tror inte att fysiker får sådana frågor. Kultur är komplext, och skall man förklara krävs vetenskapliga termer, verktyg. Vill man förstå kultur går det aldrig att förenkla mer än vad rådande förhållanden tillåter. För då är det inte kulturen man beskriver, då är den människors önskan om hur det borde vara man talar om. Olyckligt om det är så man ser på Kulturvetenskapen.

Jag vill förstå den värld jag lever i. Kulturen är mitt forskningsobjekt, och verksamheten jag bedriver är precis lika vetenskaplig som fysiken och annan naturvetenskap. Den förtjänar samma respekt, och kunskapen som finns och utvecklas inom humaniora är lika viktig som all annan kunskap. Kulturvetenskap jobbar på lite annorlunda sätt, och med andra mål för ögonen, det är den enda skillnaden. Kultur är något som alla är en del av, och den förändras av att studeras. Kulturvetenskaplig kunskap är ett slags vågfunktion, eftersom den aldrig går att bestämma i detalj, exakt.

Fundera på omgivningen med hjälp av begreppen frekvens och resonans. Åt vilket håll drar det? Hur kan vardagen förstås? Finns det överblickbarhet, eller är det kaos? Vad kännetecknar ett hållbart system? Om fler funderar och reflekterar, kritiskt granskar sin vardag, sitt levda liv, gemenskaperna de ingår i; kulturen. Då skulle vi få en bättre värld, för då skulle chansen till ömsesidig kontroll av förändringsprocessen öka. Total kontroll vill vi dock inte ha, och inte heller kaos. Det goda livet och det hållbara samhället existerar någonstans mellan, och definitionen kan aldrig bli mer exakt än: Fler än en, färre än många, vilket är kulturens vågfunktion.