Tänker med Deleuze XXXIX

Lite trött efter ännu en intensiv vecka på jobbet, men riktigt än går det inte att ta helg. Och eftersom jag ser på bloggandet som ett slags mellanrum, mellan arbete och fritid, tänker jag att en post i serien Tänker med Deleuze får utgöra brygga mellan arbetsdagen och helgens ledighet.

Förra inlägget avslutades med ett resonemang om Kulturvetaren som ett slags handelsresande, som en mediatör mellan materian och människan levda liv och de mer icke-materiella aspekterna av vardagen. Olja som ett exempel på en materiell aspekt av levt liv, med agens att förändra. Olja är inte bara materia som förädlas av människor, det är samtidigt en aktör med förmåga att förändra, vilket är ett utmärkt exempel på ömsesidig tillblivelse.

Verklighetens materiella aspekter är styvmoderligt behandlade inom kulturvetenskapen, eller har så varit i alla fall. Deleuze och Guattari hjälper oss emellertid att se, och förstå. Filosofernas verktyg kan användas för att reflektera över vad som faktiskt spelar roll i tillblivelseprocessen vilken skapar kultur och levt liv. Tänker man så, och letar man förutsättningslöst efter det som spelar roll, som gör skillnad, då öppnar sig möjligheter till en fördjupad förståelse för vardagen, för kultur. Om man däremot gör, vilket fortfarande är relativt vanligt, uteslutande koncentrerar sig på språkets roll, då missar man mycket och förvägrar sig själv en rad förklarings möjligheter. Om språk är det enda man är intresserad av, då är forskningen inte förutsättningslös. Och det måste den vara, om man skall kunna tala om verksamheten i termer av forskning.

Arkeologin och historievetenskapen har anmärkningsvärt lite att säga vad gäller frågan om kontroll av gruvor.

Exemplen på hur man inom akademin konsekvent väljer bort aspekter och sätter parentes kring annat, på koncentration och specialisering, är många. Det är olyckligt, för det gör det svårt att mötas över disciplingränserna, svårt att bygga upp en helhetsbild av människan och hennes liv. Kultur är mer än kulturvetaren tror, men det gäller alla ämnen. Därför borde man samtala mer, med olika forskare. Man borde utmana sina egna forskningsrön oftare, borde lyssna och lära mer, av varandra. Bara så går det att nå hållbarhet, och det skulle också ta udden av många destruktiva akademiska strider som handlar om makt, prestige och pengar. Olja bär på otroligt mycket mer kunskap än man kanske tror, liksom metaller och annat som man missar om man bara fokuserar på språket. 

Vissa imperier med en utbyggd metallurgisk organisation saknar helt gruvor; Främre Orienten saknar tenn, vilket behövs för att framställa brons. Stora mängder metall anländer i form av tackor, långväga ifrån (som tennet från Spanien, eller till och med från Cornwall). En så komplex situation fordrar inte bara en stark imperial byråkrati och avlägsna och utvecklade kommersiella kretslopp. Den medför också en hel rörlig politik, där Stater konfronteras med ett yttre, där olika folk konfronteras eller sluter sig samman för att kontrollera gruvorna i ett eller annat avseende (utvinning, träkol, verkstäder, transport).

Det behövs bara ett litet lyft av blicken, en marginell perspektivförskjutning, för att se otroligt mycket mer än man gör när man bara rör sig i invanda kretsar. Interaktion och utbyten finns överallt, och inga gränser är definitiva. Mänskligheten är en och den samma, och den blir till i en ömsesidig process av tillblivelse, inte bara med andra människor utan lika mycket med materien.

Det räcker inte med att säga att det finns gruvkrig och gruvexpeditioner, inte heller att åberopa ”en eurasiatisk syntes av nomadiska verkstäder från Kinas utkanter till västerlanders yttersta utpost” och att konstatera att ”nomadbefolkningen alltsedan förhistorien stått i kontakt med den antika världens huvudsakliga metallurgiska centra”.

Samverkan, överallt samverkan och utbyte. Det är vad man ser om man öppnar upp blicken bara något. Och gör man det ser man hur mycket kunskap som människan ignorerat, just för att man travat längs i tankens invanda handelsvägar. Begrepp och tankeverktyg, utmanande hypoteser och ett lite mer lekfullt förhållningssätt till kunskap och vetenskap. Det är vad som behövs för att främja kreativitet och för att upptäcka nya aspekter av det invanda. Och det är vad man hittar hos Deleuze och Guattari. Inga sanningar, men verktyg att tänka med, kring allt det man tar för givet i vardagen.

Man skulle behöva veta mer om de relationer nomaderna hade till dessa centra, till de smeder de själva anställde eller besökte, till de egentligt metallurgiska folk och grupper de hade till grannar. Hur var situationen i Kaukasus och i Altai? I Spanien och i Nordafrika?

Viktigt att våga ställa olika typer av frågor, viktigt för att få den fördjupade förståelse som behövs för att kunna börja reflektera över vilka förutsättningar som finns för förändring. Vad har vi att utgå från? Vad måste vi ta hänsyn till? Allt beror på vart vi vill, för nu är en plats mellan då och sedan, och allt spelar roll. Det som är nu utgör förutsättningen för det som kommer att bli. Bara man inser och förstår att det inte går att räkna på förändringens riktning, det enda man kan göra är att förbereda sig för och bygga in marginaler för det oväntat oväntade. Ingen vet, ingen kan veta, vart vi är på väg. Men det går att skaffa sig en förståelse för det som är och vad som spelar roll för förändring. Det går att förbereda sig inför olika scenarion, men det enda man vet är att det sällan blir som man tänkt.

Gruvorna är källor till flöden, till blandningar och flyktlinjer, och de söker sin like i historien.

Detta är oljan ett lysande exempel på, ett paradexempel.

Även när de är noga kontrollerade av ett imperium som har dem i sin ägo (vilket var fallet i de kinesiska och romerska imperierna) finns en viktig rörelse av hemlig exploatering, och gruvarbetare som lierar sig med nomadiska och barbariska inkräktare eller med revolterande bönder.

Det som är djupt eftertraktat kommer aldrig att fullt ut kontrolleras, inte av människor. För kontrollen kan aldrig blir starkare än det som skall kontrolleras. Ett inte så lite kontroversiellt exempel på detta är självmordsbombarna som västvärlden står handfallna inför. Hur kontrollerar man någon som är beredd att offra sitt eget liv? Och hur skyddar man en egendom, en resurs som är så pass värdefull att man är beredd att offra otroligt mycket för att få ta del av den? Det går inte, det är en omöjlighet. Upprätthållande av gränser är omöjligt, allt är en blandning av allt annat. Mer eller mindre.

Det mytologiska och till och med etnologiska studiet av smedens status leder oss bort från denna politiska fråga. Detta beror på att mytologin och etnologin saknar lämpliga metoder för att närma sig detta problem.

Se där, ett exempel på risken med akademisk inavel. Blicken grumlas och man bara talar med likasinnade, om man bara hämtar information från en typ av källa. Mer av ömsesidiga utbyten, fler samtal, mindre prestige. Upptäckarglädjen, vad händer med den i en värld där bara yta räknas, där det är viktigare vem som talar än vad som sägs? Och vad får det för konsekvenser, hur påverkas graden av hållbarhet? Viktiga frågor utan definitiva och entydiga svar. Frågor att samtala om, utifrån olika aspekter och över disciplingränser.

Man frågar sig alltför ofta hur de andra ”reagerar” på smeden: man hamnar då i alla tänkbara plattityder angående känslans ambivalens, man säger att smeden på en gång hyllas, fruktas och föraktas, att han i huvudsak föraktas hos nomaderna, i huvudsak äras hos de bofasta. Men då missar man skälen till denna situation, smedens egen specifika karaktär, den icke-symmetriska relation han har till nomaden och till de bofasta, den typ av affekter (metallisk affekt) han uppfinner. Innan man söker de andras känslor inför smeden måste man först analysera smeden själv som en Annan, som därigenom har olika affektiva relationer till de bofasta och till nomaderna.

Analysera sig själv, som en Annan, bör man också göra. Och för det ändamålet finns en hel massa olika verktyg att hämta från Deleuze och Guattari. Bara genom att se på sig själv och sina likar, utifrån kan man upptäcka nya sidor hos sig själv, kan man fördjupa förståelsen av vad det innebär att leva och verka som människa. Vad händer om jag ser på mig själv som det djur jag är? Som den uppsättning molekyler jag också och samtidigt är, eller som svängande strängar. Människan är en del av kosmos, samtidigt som kosmos är en del av människan. Man kan tänka så, utan att gå ner sig i New Age-träsket. Man bör tänka så, och utvidga tidsperspektivet rejält, om man vill uppnå hållbarhet.

Människan förnuft är fantastiskt, så klart. Men man kan och bör också fundera lite på varifrån den insikten kommer? Hur objektivt är uttalandet, och hur smart är mänskligheten egentligen? Viktiga frågor, just för att de inte har några bestämda svar som det går att strida om!