Obama. Det går trögt för honom i valrörelsen i USA. Jobbsiffrorna tvingar ner opinionssiffrorna. Obegripligt att det kan påverka. För vem är det som anställer? Privata företag, vars ägare ofta röstar åt höger. Var finns talet om deras ansvar? Och hur hänger allt ihop, egentligen? Tror verkligen inte att det handlar om något slags konspiration, men eftersom Obama och alla andra politiker varken kan eller vill öka den offentliga sektorn så finns det inget direkt samband mellan politiken som förs, och andelen av befolkningen som har ett jobb. Inget direkt samband, det är det viktiga. Presidenten har så klart ett övergripande ansvar, men att förflytta sig därifrån till att ställa Obama till försvar för landets arbetsmarknad, det är en hänsynslös förenkling av något mycket komplext.
Detta att man förskjuter ansvaret uppåt, och att det helst skall förläggas till en enda individ, det finns det tecken på överallt. Förbundskaptenen i fotboll, VDn eller presidenten. Ett lag, företag, land, en ledare! Enkelt och överskådligt, effektivt. Tankemodellen finns överallt. Därför är det inte konstigt att unga av idag tänker att diktatur är bra. Det är samma andas barn, eller snarare den logiska slutpunkten på samhällets dominerande tankemodell. När sanningen är en och odelbar, när det bara finns ett och ett enda, bästa sätt att leda, då är diktatur det enda logiska. Att det bara är unga som vågar dra tanken till sin spets (i praktiken är det bara i tanken som hindret för diktatur finns, i det kollektiva medvetandet, för i praktiken är operationen redan genomförd och realiserad), som vågar tala klarspråk, handlar om att de inte har några minnen av hur det var i Europa för bara några decennier sedan.
Allt hänger ihop, det är vad jag vill peka på och samtala om. Samhället blir till i spänningsfältet mellan antingen stark sammanhållning, territorialisering som ytterst landar i en, ett. Eller total upplösning där allt fragmenterats. Tankar, teknik, samhällen, kultur, allt. Precis allt går att förstås med hjälp av detta verktyg för tanken. Och diktatorn är den logiska konsekvensen av den diskurs som främjar sanningen i bestämd form singular. Eftersom alla vet vilka risker som finns med att organisera ett samhälle genom att ge all makt till en enda individ är risken liten att det blir så, men det gör samtidigt att ingen president kan lastas för allt. Hen har att förvalta det gemensamma, utifrån rådande förutsättningar.
Har Obama gjort ett dåligt jobb, med hänsyn tagen till hur det såg ut när han tog över, efter Georg Bush som tydligt gick storföretagens och de riktigt rikas ärenden? Det är den avgörande frågan, den fråga som verkligen betyder något i valet i USA. Huruvida det finns jobb till alla eller inte, det är ett kollektivt ansvar som både presidenten och företagen ansvarar för tillsammans. Tillsammans! Presidentens roll är att se över regelverk och annat, och företagens roll är att anställa, när och om de kan och har möjlighet. Varför är det bara Obama som kritiseras? Varför är det ingen som talar om ansvarsfördelning, om komplexa samband och om hur ett samhälle bäst organiseras? Varför handlar politik om personer, och inte om visioner?
Frågorna som snurrar i huvudet på kulturvetaren är många. Och svaren givna, tyvärr. Förmågan att se och förstå komplexa samband, samt insikten om vikten av och kompetensen att, tänka kritiskt, är sorgligt underutvecklad i samhället. Här hemma och på många andra ställen. Tyvärr saknas dessutom, och det är allvarligt och djupt oroande, förmågan till insikt om denna brist. Läser med förfäran att förmågan att läsa stadigt minskar bland unga i Sverige, för jag vet att den förmågan är nödvändig för att samhället skall kunna komma tillrätta med problemen som skissats på i denna bloggpost.
Allt hänger som sagt ihop, det är vad ett diskursperspektiv på världen handlar om. Att se samband mellan subjekt, vetande och makt. Lika mycket handlar det om att förstå att det materiella, tekniska och immateriella också och lika mycket som människorna spelar roll för utfallet av den tillblivelseprocess som allt och alla bestäms av och blir till genom.
Arbeten kan inte beställas fram, de kan bara uppstå som ett resultat av handling. Ansvaret ligger på lägsta nivå, det är handlingarna som utförs där som bygger samhället. Toppen av pyramiden bestäms av basen, överallt, alltid! Därför är det inte bara bättre, utan även otroligt viktigt, att den som befinner i toppen är klok. Obama är klok, och det kan bli hans fall. Han förstår sambanden, och han vet vad han kan göra. Sjukvårdsreformen, till exempel. Den genomfördes, och det gick vägen för att Obama är klok. Skapandet av jobb är emellertid en helt annat sak. Ändå måste den sittande presidenten kämpa mot och försvara sig från, anklagerna om att han är svag som inte kan ge folk vad folk vill ha. Förstår frustrationen, och lider med Obama.
Kulturvetenskapen befinner sig i samma situation, minus regeringsmakten då. Kulturvetenskapen har kunskap om och insikt nog samt förmåga att förstå hur saker, ting och tankar hänger ihop. Ändå måste vi bemöta anklagelser för saker som inte stämmer, för att dem som har makten inte förstår.
Så där kan det bli när man inte riktigt vet vad man ska skriva om, men ändå vill skriva av sig och bearbeta lite av den frustration man känner. Inte för att världen ser ut som den gör, utan för att bristen på insikt om vad som egentligen är problemet och vilka risker vi utsätter oss för är så dålig. Och den håller på att försämras.
Vart är vi på väg?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar